Glädjen var stor på sociala medier när det meddelades att rapparen och gangstern Mehdi ”Dumle” Sachit skjutits till döds i Rinkeby på juldagsmorgonen. Bör eller ska man glädjas åt någons död? En del svarar omedelbart ja på den frågan, medan andra svarar nej.

I första hand berodde inte glädjen på att han kanske skvallrat – eller ”goat” som det heter på gängkriminell svenska – på flera andra som liksom han var både rappare och kriminella; Rozh Shamal, som sköts till döds 2019 och Nils ”Einár” Grönberg som mördades 2021. I stället handlade det om hans delaktighet i en gruppvåldtäkt mot en nittonårig flicka sommaren 2014. Våldtäkten pågick under tortyrliknande former på tre olika ställen på Järvafältet i sjutton timmar. Någon – enligt en del uppgifter Dumle – körde in en revolver i flickans mun och senare in i flickans slida, vilket orsakade stora blödningar vid sidan av den dödsångest det måste ha inneburit att ha ett vapen inne i sig.

Men alla gillar inte att folk gläds åt Dumles död. Professorn i civilrätt Mårten Schultz skriver i en uppmärksammad tråd på Twitter att glädjen gör honom ”bedrövad”:

Det gör mig bedrövad. Det gör mig bedrövad åt att någon blir glad åt en annan människas frånfälle men det gör mig mer bedrövad av att leva i ett samhälle där det normaliserats att i offentligheten uttrycka denna glädje.

Schultz fortsätter med att utveckla att människor inte är enbart goda eller onda. Vi är komplexa och samma människa kan begå både onda och goda handlingar. Schultz är oroad över vad han menar är en förändring av vår kultur, en avhumanisering och blandar i den oron in både informationskrig, hatkampanjer mot politiker både från SD och MP, kriget i Ukraina och stormningen av Kapitolium:

Gängmedlemmen som dog har gjort en massa skit. Onda saker. Var han en ond människa?

På det svarade Hanif Bali:

Om ondska inte är att trycka upp en pistol i underlivet på en flicka så hon nästan förblöder efter en 17 timmar lång tortyrgruppvåldtäkt, vad är då ondska?

Mot det kan man givetvis anmärka att Schultz inte förnekar att Dumles handlingar är ondska. Han hävdar i stället att samma människa är kapabel till såväl ondska som godhet. Bali skjuter alltså bredvid målet.

Samma dag som Dumle dog, det vill säga juldagen, publicerade Expressen en krönika av Hanif Bali, där han skriver om att föräldrarna till den pojke som våldtog och lemlästade den nioåriga flickan Luna i Skellefteå vägrat låta psykologer utreda honom. Bali hävdar att det är ett allvarligt problem att många invandrarföräldrar vägrar låta sina barn diagnosticeras därför att de är rädda att det då blir svårare att arrangera äktenskap för de diagnosticerades syskon. När Bali publicerade sin artikel på Twitter skrev han:

Invandrarföräldrars aversion mot att utreda sina barn för diagnoser är livsfarlig. De släpper ut sitt monster till son på gatorna för att slippa risken att inte kunna gifta bort sin dotter till en släkting.

Och därmed var den debatt som kommit att kallas ”monstergate” skapad. Alexandra Pascalidou ryckte ut och twittrade:

Kan man kalla människor för monster? I så fall vilka? Och varför? Är detta höjden av avhumanisering under juletid när vi firar Jesu födelse och profeten som lärde oss kärlek och att icke döma andra.

Svaret på sin fråga fick hon snabbt. Hon har flera gånger själv kallat människor för monster i sociala medier, men också i en snart tjugo år gammal krönika i Expressen.

Men hela diskussionen gäller givetvis något annat. Pascalidou har helt rätt i att man bör vara försiktig med att kalla människor för monster och visst är det så som Mårten Schultz säger, att alla människor har både bra och dåliga sidor, att ingen är helt igenom ond.

Vad de glömmer är att det är helhetsbilden vi talar om.

Det var en gång en liten flicka som hette Rosa Nienau. Hon hade samma födelsedag som en äldre man vilken hon tack vare det träffade och senare brevväxlade med. På foton av de goda vännerna klistrade hon blomstergirlanger, ett tecken på hur hon uppskattade vänskapen. Rosa dog 1941 i polio, vilket kanske var tur eftersom det just då började bli mycket ohälsosamt att vara en ung judinna i Tyskland. Det berodde på hennes vän, som hette Adolf Hitler.

Att Adolf Hitler kunde vara snäll mot barn – och då talar vi alltså här inte om vänskap i propagandasyfte, utan verkligt visad ömhet – gör inte hans brott mot mänskligheten mindre. Att Dumle säkert hade goda sidor gör inte hans brottslighet mer acceptabel. Att pojken i Skellefteå har en diagnos som förklarar hans beteende gör inte Luna frisk igen.

Det är något djupt stötande över den upprördhet som Schultz, Pascalidou och andra ger uttryck för. Schultz är rädd för att samhället förråas av glädjen över att Dumle dött. Men han verkar inte lika rädd för hur det samhälle är där människor torterar och dödshotar en ung flicka i sjutton timmar. Alexandra Pascalidou upprörs över att Hanif Bali kallar en pojke för monster, men det uppenbara problem han visar på, hur skamkulturen förhindrar att barn blir diagnosticerade, relativiserar hon bort genom att tala om att alla invandrarföräldrar inte är sådana. Nej, det är de inte, för de kommer från olika bakgrunder och kulturer, men därmed har ju inte det problem Bali skriver om försvunnit, eller hur?

Det är inte användandet av ordet monster som är problemet. Men det är ett uppenbart problem att så fort någon vill diskutera allvarliga problem så börjar människor i stället märka ord och villa bort debatten från det som är den verkliga ondskan.

Att använda kärlek och godhet för att försvara ondska är inte vare sig kärlek eller godhet. Det är att verka för ondska. Och ondskan älskar att klä ut sig till godhet.