Magdalena Andersson har börjat kalla sig patriot och i Aftonbladet skriver Anders Lindberg en ledare som med få undantag är en alldeles lysande patriotisk text. Vad har hänt?
Det är lätt att avfärda den nymornade patriotismen med ord som ”sent skall syndarn vakna” eller med antydningar om att det är billigt röstfiske utan djupare mening. Men jag väljer att tro på det ärliga uppsåtet. Det är ju ändå skillnad, eller hur? Jimmie Åkesson bar ju en blekingedräkt vid riksdagens öppnande för tio år sedan. Men Magdalena Andersson bär en närkedräkt och det vet ju alla människor att det är skillnad på Blekinge och Närke. ”Närke, Närke, mitt födelsenärke” som skalden en gång yttrade.
Det är bara något år sedan det allmänt sades att allt patriotiskt tal var att dela upp mänskligheten i vi och dem, vilket var något av det värsta man kunde göra. Och det där är delvis sant. Patriotism är verkligen att dela upp människor i vi och dem, men för det första är det ofrånkomligt och för det andra finns det mycket som är värre. Uppdelningen i sig innebär inte hat mot dem, bara ett konstaterande att de inte är vi.
Ibland kan verkligen vi-känslan innebära ett hat mot dem, men som Chesterton en gång skrev om patriotism är det lika dumt att fördöma patriotism därför att människor krigar av patriotiska skäl som det vore att fördöma kärlek därför att den ibland leder till mord.
I fredags avslöjade Bulletin att den tidigare partiledaren för Socialdemokraterna Mona Sahlin har stora skulder hos kronofogden. När vår journalist kontaktade berörda myndigheter möttes hon av ett påfallande motstånd när det gällde att få fram offentliga handlingar. Så länge det gällde en allmän förfrågan var det inga problem, men när hon uppgav personnummer och tjänstemännen såg vem det handlade om, inträdde en tydlig reservation.
Det är inte svårt att känna sympati för tjänstemannen som vill att en person som nu dragit sig tillbaka från offentligheten, men som tidigare så många gånger varit i blåsväder, lämnas i fred. På Bulletin bedömde vi det annorlunda. Det är dock en person som var nära att bli Sveriges statsminister och som uttalat att ”det är häftigt att betala skatt”. Att denna person med olika knep undanhåller staten medel ser vi som allmänintresse. Att hennes make kom på att han borde flytta till Småland samma dag som kronofogden beslöt om indrivning av hennes pension innebar att hon som ensam bosatt hade rätt att behålla 5 000 kronor mer i månaden till hyra. Att pensionsmyndigheten struntat i att skicka in pengarna till kronofogden och att kronofogden inte följt upp ärendet är också allmänintresse därför att det visar på samma problem som oviljan att lämna ut uppgifterna. Tjänstemännen agerar här inte i det allmännas intresse, utan i en enskilds intresse. Detta tyder på ett problem som är ett verkligt hot mot demokratin. Jag ska strax förklara, men låt mig först ta ytterligare ett exempel på samma sak.
150 av Sveriges domare planerar ett upprop riktat mot regeringen. Det går inte, menar de, att ge mer resurser till polisen och skärpa straffen om man inte samtidigt ger större resurser till rättsväsendet. Och man kan, som Klas Hjort gjort här på Bulletins ledarsida, tillägga att en planering för fler fängelseplatser också borde ingå i samma paket. Domarna diskuterade sins emellan och en av dem skrev: ”Lycka till, även om jag inte tror att den nuvarande nasse-regeringen lyssnar”.
Aftonbladets reporter Alexander Bönke fick ett tips om att en av domarna uttryckt sig olämpligt, för att nu inte säga värre. Han kontaktade därför rådmannen Marlene Forsman vid Sundsvalls tingsrätt, som tagit initiativet till uppropet, och begärde ut mejlkonversationen. Domarna hade använt sina officiella mejlkonton och lagen säger att mejl som kommer in till en myndighet är officiella handlingar. Men Forsman vände sig till sin chef, lagman Kristina Bratteberg, som beslöt att inte lämna ut mejlen, eftersom de ”innehåller meningsyttringar från domare i egenskap av arbetstagare”. Men eftersom många domare vid olika tingsrätter varit inblandade kunde Bönke lätt få ut mejlen i alla fall, genom att vända sig till en annan tingsrätt.
Oisin Cantwell har skrivit om detta i Aftonbladet och konstaterar att det uppseendeväckande här inte är att en domare uttrycker sig korkat, utan att den person som är direkt ansvarig för uppropet vänder sig till sin chef och förhindrar att mejlen lämnas ut därför att båda har ett personligt intresse för att uppropet inte fläckas ner. Så bör en myndighetsperson inte agera. Statens intresse bör vara avgörande, inte det personliga intresset.
Patriotism handlar inte bara om en kärlek till svenska sommarkvällar, en hyllning till Gustav Vasa och liknande. Sådant behövs för att identifiera ett vi. Vi som bor i Sverige. Viet kan vara brett definierat och behöver inte alls innebära enbart dem med djupa rötter i den svenska myllan, men det måste vara definierande och därmed kan det inte kravlöst omfatta alla. Man måste anstränga sig för att bli en del av viet. ”Tillkämpa dig din ärfda lott”, som Faust säger i Goethes pjäs i Viktor Rydbergs klassiska översättning. Viet är alltså något som vi ständigt måste återerövra.
De flesta av oss har tagit viet för givet. Men invandringen har fått folk att börja inse att det inte är så självklart. En mycket stor del av invandringen kommer från länder där viet är klanen eller religionen, men inte staten eller nationen. Det handlar alltså inte för invandrare från dessa länder om att byta en stat mot en annan, utan att vänja sig vid att viet inte längre handlar om mina kusiner eller mina trossyskon, utan landet där jag bor. Sådant sker inte över en natt.
Nationalstatens vi handlar om alla oss som bor i ett land, oavsett släkt, religion eller politisk uppfattning. Vi kan hata varandra för olika uppfattningar, men ändå känna en solidaritet som svenskar. Har man den inställningen och jobbar i en myndighet spelar det ingen roll vad man personligen tycker om att myndigheten lämnar ut information, så länge lagen säger att denna information ska lämnas ut. Man sköter sitt jobb därför att solidariteten med det större viet är viktigare än den personliga åsikten. Göran Hägg har skrivit om det där i sin bok ”Välfärdsåren” (2005) hur Folkhemmet till stor del byggdes av Socialdemokraterna med hjälp av en tjänstemannakår som oftast röstade borgerligt, som var tveksamma till mycket i det gemensamma bygget, men som kände det som sin plikt och stolthet att utföra det arbete man hade ansvar för.
Och där har vi ordet: ansvar. Om man inte känner ansvar mot andra svenskar är det lättare att neka någon att få ut handlingar, på samma sätt som det är lättare att sälja försvarshemligheter eller sitta i Sveriges riksdag samtidigt som man talar om ”mitt folk” och då inte avser svenskar, för att nu ta några aktuella exempel.
Det handlar alltså om att känna och ständigt återerövra vi-känslan. Och även om det är mycket enklare för infödda svenskar att vårda den känslan krävs ansträngning och ansvar också av dem. Annars försvinner patriotismen oavsett hur mycket man gillar att prata om den. För många av oss är dock nationalstaten och patriotism något ont som måste bort. Människor med den inställningen bör först försöka leta rätt på en fungerande demokrati någonstans på vår jord som inte är en nationalstat. Lycka till med letandet! Den nationella solidariteten är själva grundförutsättningen för en ordning som demokratin, där vi respekterar varandra därför att vi ingår i en gemenskap, trots att vi för övrigt kanske har helt olika åsikter eller livsstilar.
