I gamla tider kunde man ha fruktansvärda straff för brott som i vår tid knappt åstadkommer en axelryckning. Människor plågades till döds under tortyrliknande former och straffen fortsatte i form av offentligt vanhedrande av liken. När protesterna mot denna form av statlig hämnd blev allt större under 1700-talet skedde en mildring av straffen. På samma tid föddes idén om att brottslingen var ett offer för olyckliga omständigheter. ”Folk säger väl i häradet, att Jeppe super; men de säger inte, varför Jeppe super” som Ludvig Holberg uttryckte det redan 1722.
I stället för straff borde därför brottslingen vårdas, så att han kunde bli en bättre samhällsmedborgare. I stället för fängelser där alla levde som i en stor familj infördes i början av 1800-talet cellfängelser, där varje fånge låstes in i en egen cell, där det var tänkt att fången skulle sitta och meditera och läsa i den Bibel som fanns i cellen och på så vis komma fram till hur förfelat hans liv varit. Efter en grundlig ånger skulle en nyttig medborgare komma ut från fängelset, en som kunde skapa en bättre framtid både för sig själv och för andra.
En bra genomgång av den äldre historien och en typisk utredning om hur fängelsestraffet skulle förädla brottslingen kom på svenska 1840 med titeln Om straff och straffanstalter. Något författarnamn fanns inte på titelsidan, men att det var självaste kronprins Oscar, sedermera kung Oscar I som skrivit skriften var allmänt känt. Han gjorde samma misstag som så många andra; han inriktade sig på brottslingens förbättring, men glömde samhället och brottsoffren. Så har det fortsatt allt sedan dess.
Om en läkare försöker med en medicin och den inte hjälper kan läkaren försöka med att öka dosen. Men efter en viss tid måste läkaren inse att kanske en annan behandling skulle vara mera verksam. Den insikten har dock inte drabbat självsäkra debattörer inom kriminologi som alltså i snart två hundra år kört med samma recept. Oscar I skriver om äldre tiders vanor att stympa eller brännmärka brottslingar och lägger till: ”Till heder för vårt fosterland kan anföras att de i Sverige aldrig varit antagne”. Men han konstaterar att detta aldrig hjälpt. Brottslingar har inte slutat begå brott därför att de brännmärkts. När folk i vår tid konstaterar att fängelsestraff inte avskräcker eller får folk att sluta begå brott följer de alltså samma misstag. De stirrar sig blinda på brottslingen men struntar i brottsoffret.
Regeringens nya perspektiv, där de säger att de vill byta perspektiv till brottsoffret, är en välkommen förändring. Fängelse eller andra straff kanske inte gör brottslingen till en god människa, men det ger upprättelse till offret och inlåsning förhindrar brottslingen att begå nya brott.
