I början av 1900-talet var en förklaring på de flesta samhällsföreteelser att ”ras är allting”. Hundra år senare menar många att rasism är förklaringen på allting. Samma företeelser, som skillnader mellan olika gruppers ekonomiska och sociala situation, förklarades förr med rasliga skillnader, men förklaras numera med rasism.

Orden är fritt översatta från Thomas Sowells senaste bok Social Justice Fallacies (Basic Books 2023). Att Sowell fortfarande skriver och publicerar böcker är i sig själv lite av en sensation, med tanke på att han är 93 år gammal. Och vilka böcker sen! En strid ström av genomtänkta böcker har kommit från hans penna, ett fyrtiotal böcker fulla med fakta, men också med en uppsjö av träffsäkra formuleringar, en sorts aforismer här och där i texten.

Att människor har olika uppfattningar är inget konstigt eller ovanligt, säger Sowell. Men att människor med avvikande uppfattningar angrips med personangrepp i stället för med argument och fakta är farligt. Fakta som strider mot en viss uppfattning censureras och personer som för fram den angrips, också med våld, inte minst i den akademiska världen.

Att människor diskrimineras på arbetsmarknaden och i sociala sammanhang på grund av ras har varit vanligt och ingen ska inbilla sig att det inte förekommer fortfarande. Rasism existerar och är självklart ett problem, men det är inte förklaringen till allting. Sowell serverar en mängd exempel. Om det vore så som alltför många i vår tid med stor självsäkerhet påstår, att samhället är genompyrt av rasism och att vita, heterosexuella män förtrycker olika former av minoriteter, finns det en hel del att förklara. Det finns stora skillnader mellan olika grupper i samhället, men de skillnaderna kan bero på annat än rasism.

Det är ett välkänt faktum i USA att vita hushåll har högre medelinkomst än svarta hushåll. Så har det varit så länge statistik över detta förts, vilket är sedan 1947. Men vita hushåll har under inget av dessa år tjänat mer än dubbelt så mycket som svarta hushåll. Detta är anmärkningsvärt, därför att inkomsten per capita hos amerikanare med kinesisk, japansk, indisk och koreansk bakgrund är mer än dubbelt så hög som medelinkomsten för de med mexikansk bakgrund. Indier tjänar i genomsnitt mer än tre gånger så mycket som mexikaner och mer än 15 000 dollar per år mer än vita amerikanare. Bland heltidsanställa män är skillnaden ännu större; 39 000 dollar mer per år för indier än för vita amerikanare.

Är detta den ”vita överlägsenhet”, på engelska ”white supremacy ”, som många varnar för? Om vita förtrycker andra grupper, hur kan det då komma sig att vita inte är dem som tjänar mest?

Inom olika grupper är skillnaden också stor. 2020 års folkräkningsstatistik visade att det finns nio miljoner svarta som tjänar mer än medelinkomsten för vita. Det finns tusentals svarta miljonärer och flera svarta miljardärer, exempelvis Tiger Woods och Oprah Winfrey.

En stor skillnad i inkomst finner man om man jämför gifta par med ensamstående föräldrar. Det finns en skillnad i inkomst mellan svarta och vita gifta par, men under inget år sedan 1994 har den skillnaden överstigit tio procent. Om man däremot jämför ensamstående föräldrar är fattigdomen mycket större både bland svarta och vita. Mellan 1994 och 2020 visar statistiken för varje år att andelen fattiga vita ensamstående föräldrar var över dubbelt så hög som för svarta gifta par.

Om det vore så enkelt som att samhället genomsyras av rasistiska strukturer måste man ju fråga sig varför rasismen gör undantag för svarta gifta par. Likaså måste man fråga sig varför det finns så många vita fattiga, om nu rasismen tvingar fram fattigdom hos svarta. Den största fattigdomen i hela USA finner man nämligen inte bland svarta, utan i ett antal län i Kentucky där befolkningen består till över 90 procent av vita. Owsley County, vars invånare till 99 procent är vita, hade 2014 den lägsta medelinkomsten. Den fattigdomen har absolut inget med rasism att göra.

Men föreställningen om att rasismen genomsyrar samhället kan få förödande konsekvenser. Sowell citerar Barack Obama, som berättar om ett möte med en ung svart man som ville bli pilot. Han hade funderat på att söka sig till luftförsvaret för att få pilotträning, men hade sedan insett att U S Air Force ”skulle aldrig låta en svart man flyga ett plan”. Detta sades många årtionden efter att det fanns en hel skvadron av svarta stridspiloter under andra världskriget och flera svarta piloter blivit generaler i luftförsvaret. Sowell skriver:

”Den som indoktrinerade denne unge man orsakade större skada än en rasist kunde ha gjort, genom att avhålla honom från att ens försöka bli en pilot”.

Dessvärre ser vi exakt samma mönster sprida sig också i Sverige i invandrartäta förorter. Få länder ger så goda möjligheter till utbildning och karriär oavsett bakgrund som Sverige, men det finns samtidigt en utbredd uppfattning bland invandrarungdomar att framtiden är mörk därför att de aldrig kommer att accepteras. Nej den som talar rinkebysvenska och klär sig som en gangstarappare kommer snart att inse att många dörrar in i det svenska samhället är stängda. Men det beror inte på hårfärg eller DNA, utan på kulturella skillnader. Den som genom utbildning vill arbeta bort sådana klassmarkörer kommer att finna ett mycket välkomnande samhälle, där rasismen är ovanlig. Det är en tragedi att alltför många inte vill inse det.

De akademiker som lever på att producera texter om rasistiska strukturer behöver inte ta ansvar för de ungdomar som känner sig utestängda från det svenska samhället.