Det är aldrig roligt att bli förolämpad, men en del förolämpningar är värre än andra. Om någon säger en elakhet om något som du själv kan förändra svider det förhoppningsvis mindre än om någon retar dig för det du inte kan göra något åt. Det är därför rasism är så avskyvärt. Att angripa någon på grund av dennes hudfärg eller ursprung är fegt och sårande, eftersom ingen kan ändra på sina förfäder eller sin hudfärg. Men den som förlöjligas på grund av sin okunskap, dåliga vanor eller fula kläder kan faktiskt göra något åt det. I förolämpningen kan det därför ligga ett litet hopp om förändring.

George Orwell skriver i The Road to Wigan Pier (1937):

”Om du säger mig att jag är en skurk kan jag förbättra mig, men om du säger att jag är en eunuck frestar du mig att slå tillbaka på varje möjligt sätt. Om du vill skaffa dig en fiende, säg då att hans fel är obotliga.”

Hoppet om förändring vädjar till människans bästa sidor. Jag kan förbättra mig. Människan kan förbättra sig och därmed gå en bättre framtid till mötes. Grunden för detta tänkande är en positiv livssyn. Den som därmed säger att förändring är omöjlig riskerar att åka på George Orwells snyting.

Orwells ord var riktade mot författaren D H Lawrence, som i Lady Chatterleys älskare (1928) framställer brittisk borgerlighet som för alltid förlorad, förslöad och förslappad; eunucker med Orwells språkbruk. Orwell menar att det inte är en tillfällighet att lord Chatterley i boken framställs som förlamad från midjan och ner och därför impotent. Älskaren däremot, den virile skogvaktaren, kommer från arbetarklassen och är därför full av liv, en romanfigur med Lawrence själv som förebild. Orwell menade att ett sådant statiskt tänkande, att människor för alltid var fast i sina klasser oavsett hur mycket de än arbetade för att förstå andra och förändra sig själv, var dömt att skapa onödig fiendskap mellan människor och klasser.

Men i många avseenden var Orwells uppfattning inte så olik Lawrences. Det han vände sig mot var låsningen, påståendet om att bara därför att någon gått i privatskola skulle denne för all framtid vara en eunuck, dömd att aldrig kunna ta sig ur sitt klassperspektiv. Orwell varnar samtidigt för en underskattning av klasskillnader och en övertro på egen förändring:

”Om du i hemlighet ser dig själv som en gentleman och som sådan överlägsen grönsakshandlarens springpojke är det mycket bättre att säga det än att ljuga om det. Förr eller senare måste du göra dig av med ditt snobberi, men det är livsfarligt att låtsas ha gjort det innan du verkligen är redo att göra det.”

Orwell menade alltså att vi människor kan lära oss att förstå varandra över klassgränser och etniska skillnader, men om man inte samtidigt inser att skillnaderna finns och att de kan vara svåra att överbrygga är man dömd att misslyckas.

Alldeles för många av oss har inte så fina känselspröt som Orwell hade. Vi vill gärna tänka antingen eller. Antingen tror vi att vi alla är förändringsbara, att om människor bara får lite bättre utbildning, lite bättre ekonomiska villkor, lite mer jämställdhet, lite mer frihet, lite mer förståelse, lite mer kärlek, ja då blir allt bra. Denna syn dominerar vårt samhälle. Det finns en övertro på att människor som invandrar till Sverige snabbt, lätt och villigt kommer att integrera sig, att det våldsbrottslingar behöver är fritidsgårdar och förståelse, inte fängelse och inte fler poliser.

Men samtidigt finns också den motsatta tron, att inga som invandrar någonsin kommer att anpassa sig, att våldsbrottslingar aldrig kan bättra sig, att människor för all framtid är dömda att tänka och handla utifrån nedärvt etniskt eller socialt arv.

Den överdrivna tron på människans förändringsbarhet brukar sammankopplas med radikala och utopistiska idéer, oftast till vänster. Tron på människans oföränderlighet brukar i stället sammankopplas med reaktionära idéer till höger, men numera firar den synen triumfer inom den vänster som tills nyligen trodde på människans föränderlighet.

Vid en stor demonstration i USA till stöd för Israel i december höll en ung student från Columbia University ett fantastiskt tal om hur över hundra professorer vid hennes universitet öppet stödjer Hamas och argumenterar för Israels förintande och försvarar de över 1200 morden på oskyldiga israeler den 7 oktober.

Men hon studerar på Columbia, som sagt, och är därför färgad av den miljön. Hon sa:

– Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag är en svart, indiansk, judisk kvinna och jag tänker inte tystas.

Där fyllde hon i många rutor på den identitetspolitiska kartan! Det finaste man kan vara är att tillhöra en förtryckt minoritet, medan det värsta man kan vara är att tillhöra den förtryckande majoriteten.

Jag har självfallet ingen aning om på vilket sätt columbiastudenten lyckas vara svart, indiansk och judinna på samma gång, men jag utgår från att det handlar om härstamning. Att hon har en lite mörkare färgton är inte svårt att se. Hur indianer identifierar vem som är och vem som inte är indian känner jag inte till. Man brukar definiera judar som någon som antingen fötts av en judisk mor eller konverterat till judendom. Huruvida kvinnan uppfyller några av de kriterierna vet jag inte, men det spelar heller ingen roll. Om man praktiserar indiansk kultur ingår riter som enligt judisk uppfattning är avgudadyrkan. Man kan alltså inte praktisera sitt indianska och judiska arv samtidigt. Men förmodligen gör hon vare sig det ena eller det andra. Och inget fel i det.

Det finns ett ord för en människa med så blandad bakgrund. Det ordet är amerikan. Det är just detta devisen på det amerikanska statsvapnet ”E pluribus unum” – av många en – betyder. Av en mängd olika ursprung skapar vi en ny identitet, ett förenat folk trots skilda rötter.

Det är just den processen identitetspolitiken förhindrar. Den amerikanska identiteten bygger på tron om människors föränderlighet. Identitetspolitiken bygger på motsatsen.

Att människor vill bevara sin identitet behöver i sig inte vara något dåligt, tvärt om. Men det handlar om minoritetens tyranni över majoriteten, något som dels är dömt att misslyckas, dels alldeles för ofta bygger på lögner. Man utforskar sitt förflutna och hittar rötter som fiskas upp och används för att kunna vinna poäng i tävlingen om vem som är mest förtryckt.

I Sverige finns det identitetspolitiska aktivister som hittat en samisk rottråd många generationer bak i släkten. Anklagande ställer de frågan till sina avlidna förfäder varför detta arv förtegs. Och svaret kommer man själv med: Det var givetvis av skam, men nu är jag stolt same och klär mig i kolt på universitetet. Att en same som gifte sig med en svensk man eller kvinna inte brydde sig så särskilt mycket om sitt ursprung, att framtiden blev viktigare och att de ville skapa ett gemensamt gott hem för sina barn omvandlas till en ondskefull handling i identitetspolitikens värld.

Av alla förfäder väljer man den som tillhörde en minoritet. De förfäder som tillhörde majoriteten – och det brukar väl ofta vara också majoriteten av förfäderna – förtigs. Det blir samma sak som man anklagar förfäderna för. De förteg minoritetsbakgrunden, dagens aktivister förtiger majoritetsbakgrunden. Förfäderna ville smälta in i majoritetens kultur, därför att i blandade förhållanden är majoritetens kultur tillgänglig för båda.

Identitetspolitiken är alltså reaktionära idéer i en progressiv dräkt. Men de blir inte vackrare av det. Och columbiastudenten som är upprörd över professorerna som försvarar Hamas blodbad borde tänka på att det kommer sig av att de delar in folk i förtryckta och förtryckare, där den som anses vara förtryckt ursäktas de gräsligaste våldsbrott medan den som ses som förtryckare på förhand är dömd.

I den amerikanska södern under raslagarnas tid räknades man som svart även om man hade massor av vita förfäder och bara en svart. Identitetspolitikerna för vidare rasismen, om än med omvända förtecken.