Under fyra år, 2018–2022, firade Sveriges riksdag den svenska demokratins hundraårsjubileum. Det som hände 1918–1922, som motiverade firandet hundra år senare, var införandet av allmän rösträtt för både män och kvinnor. Men det är inte det samma som demokrati. Om allmän rösträtt vore ett grundkrav för demokrati kan man ifrågasätta om vi har demokrati i dag, eftersom en mängd människor inte har rösträtt; barn, ickesvenska medborgare, omyndigförklarade.

Det finns goda skäl att inte ge rösträtt till alla, som exempelvis till barn eller personer som inte har svenskt medborgarskap. Tidigare fick personer som dömts för allvarlig brottslighet, som inte betalat kommunalskatt under tre år, eller som uppburit fattigunderstöd under en längre tid inte rösta. Dessa icke röstberättigade kunde ibland utgöra en fjärdedel av valmanskåren. Ändå kallades det alltså allmän rösträtt.

Långt före den allmänna rösträtten fanns det demokratiska institutioner. Bortsett från kortare perioder då kungen styrde enväldigt spelade riksdagen stor roll i svensk politik under flera hundra år före den allmänna rösträtten. Det var visserligen bara män med viss egendom eller inkomst som fick rösta, men dessa kunde välja riksdagsmän och dessutom nämndemän till häradsrätten, föra talan på kyrkostämman, sockenstämman och i byalaget. Så demokratin har funnits länge.

Johannes Sundblad skildrar i sin bok Gammaldags bruk (1881) hur han och hans bror när de var i de nedre tonåren tillbringade ett sommarlov hos prästen i Stenstorp i Västergötland. Bröderna Sundblads mamma hade dött och deras far, som också var präst, var omgift med en kvinna som bröderna tydligen hade svårt att komma överens med. Så därför bodde de hellre när de var lediga från läroverket i Skara hos en skolkamrat, Johannes Teofil Åhgren.

En lördagskväll hörde de trumpetstötar med jämna mellanrum. Det lät annorlunda än vallpojkarnas tutande i kohorn. Johannes Teofil visste vad det betydde:

– Det ska bli grannabacke i Brunnhem!

Det var något de gärna ville se. De sprang den dryga kilometern över till Brunnhems by, bestående av tio hemman, där varje hemman kunde bestå av flera gårdar. Johannes Teofil berättade att byåldermannen blåste i byaluren för att kalla till grannabacken, alltså bystämman. Dessutom skickades en budkavle runt. Regel var att grannabacken skulle ske utomhus, vid några resta stenar. Det var därför inte svårt att föreställa sig en scen som ur de fornnordiska sagorna där allvarsamma män samlades vid en domarring, där bestämda bönder, som Torgny lagman, som Snorre Sturlasson skriver om, dryftade och utredde lagen.

Men riktigt så blev det inte i Brunnhem denna sommarkväll runt 1840. Byåldermannen saknade alldeles pondus. Grannabacken var sammankallad på grund av ett inbrott och en viss illa ansedd bonde i byn troddes ha utfört dådet. Några hetlevrade yngre män gick över till denne bondes gård. Själv hade han nämligen inte infunnit sig vid grannabacken. Bonden nekade till att han var skyldig och gick in i sin stuga och låste dörren. Då sprang en av de hetlevrade mot dörren och sprängde den, så att flisorna rök. Men efter denna utförda så kallade ”hemgång” kom allt av sig och var och en gick till sig.

Den stora skillnaden mellan byalaget och vår moderna demokrati ligger i att medan byalaget strävade efter att alla skulle enas om ett gemensamt beslut bygger vår parlamentariska demokrati på att man är oense. Man har inte bara olika åsikter i sakfrågor, utan de olika partierna grundar sig på olika ideologier. Å ena sidan kan man hävda att ideologierna har sina rötter i olika idétraditioner, å andra sidan beror meningsskiljaktigheterna på att man har olika intressen. Stadsbon som jobbar på kontor har andra intressen än fabriksarbetaren i bruksorten, som i sin tur han andra intressen än skogsbonden och jägaren. Låginkomsttagaren har andra prioriteringar än höginkomsttagaren. Därför är vi mer oense än folket i byn, där de röstberättigade var bönder med ungefär lika stora gårdar, där alla strävade efter att kunna bärga en lite större skörd eller att kunna föda ytterligare några kor.

Meningsmotståndaren är därför inte en elak och ondskefull varelse, utan någon som bygger sin ståndpunkt på andra värderingar. I de bästa av världar kan man därför vara goda vänner trots olika åsikter. Att den konservative Sven Stolpe hade en mångårig vänskap med den gamle kommunistledaren Hilding Hagberg är ett exempel på det.

Skärmdump från twitter med riksdagsmannen Jakob Olofsgårds (L) skildring av Magdalena Anderssons arroganta uppträdande.

Olika länder har olika politiska traditioner. Den svenska riksdagen har ett uppenbart arv från byalaget där alla skulle enas. Man uppträder med respekt mot varandra och för trots meningsskiljaktigheter en sansad och saklig debatt – eller så är det i varje fall tänkt att vara. Det är därför Magdalena Anderssons uppenbara arrogans när hon möter skolbarn på besök i riksdagshuset i sällskap med en från ett annat parti, eller när hon hånskrattar åt Ebba Busch, är så allvarligt. Hon visar att hon har svårt att acceptera att hon faktiskt förlorat ett val, att folket sagt sitt och att Socialdemokraterna för omväxlings skull inte styr Sverige.

Hade Magdalena Andersson hånskrattat i det brittiska underhuset eller i något annat utomnordiskt parlament, hade hennes skratt inte varit något klavertramp. Utanför Norden styrdes byarna av den lokale godsägarens rättare och även om det fanns självägande bönder hade de inte lika mycket att säga till om. De kunde därför unna sig att gräla med sina grannar på bykrogen och behövde inte eftersträva den nordiska konsensusen. Den parlamentariska traditionen är därför mycket friare, med skrik och gräl, fula gester och elakheter – så länge man i Storbritannien följer principen att mitt i alla elakheter kalla motståndaren ”right honourable”.

Men i det svenska parlament som heter riksdagen är brott mot den etikett som råder där samtidigt ett hot mot demokratin. Därför att verklig demokrati handlar om respekt för meningsmotståndare.