Knivhuggen mot Salman Rushdie för en dryg vecka sedan berodde givetvis främst på den fatwa Ayatollah Khomeini utfärdade 1989, men hade inte Västvärlden ålagt sig tystnad eller rent av medhåll hade världen förmodligen sett annorlunda ut i dag.
Bollywoodstjärnan Gibreel Farishta har börjat få konstiga drömmar. Medan han flyr Indien inkognito på ett flyg som kapas och sprängs i luften över Engelska kanalen, där Gibreel mirakulöst överlever och lyckas ta sig i land på den engelska kusten, övermannar honom ibland tröttheten och drömmarna kommer när han sover dagar i sträck. Till slut vet han inte om han drömmer eller är vaken. Verklighet och drömmar flyter i varandra.
I drömmarna är han ibland ängeln Gibreel som talar om för profeten Mahound vad denne ska framföra till folket. Vid ett tillfälle nämner Mahound tre gudinnor som dyrkas av folket, vilket folket uppfattar som en tillåtelse att vid sidan om den ende guden Allah också dyrka dessa gudinnor. När Mahound inser att det var ett misstag att nämna gudinnorna säger han att de orden hade Satan viskat i hans öra. De kom inte från Allah, utan från Satan.
Detta är helt kort en liten del av handlingen i boken Satansverserna (1988) av Salman Rushdie. Hade Rushdie valt en annan titel – boken är rik på andra berättelser invävda i varandra – hade den sannolikt inte uppmärksammats som en skrift mot islam. Men i och med valet av titel och i och med att Rushdie uppmärksammar dessa verser av Satan som enligt vissa tidiga muslimska källor ska ha uteslutits ur Koranen, var det som att sätta en kniv i hjärtat på islam. För om dessa verser dikterats av Satan och om de stått i Koranen, men sedan tagits bort, vad är det då som säger att inte också andra avsnitt av Koranen har samma ursprung?
Att Rushdie dessutom förlöjligar en viss imam i landsflykt i Paris – uppenbarligen ayatolla Khomeini – förbättrade inte saken. Khomeini utfärdade 1989 en fatwa – och världen fick lära sig vad det ordet betydde – som innebar att Salman Rushdie dömdes till döden. Också andra som hade med bokens utgivning att göra fick räkna med att bli ett huvud kortare.
I förra veckan gjordes ett allvarligt försök att mörda Rushdie. Khomeini är sedan länge död, men hans fatwa lever. Som tur är lever även Rushdie, men det var nära ögat. Om det vore så att man enbart kan skylla på Khomeini vore det en sak. Men dessvärre är Rushdieaffären ett praktexempel på hur handfallna eller rent av uppmuntrande myndigheter, politiker och medier i Väst är mot islamism. Khomeini fick rejäl draghjälp av mångkulturalismen.
Faktum är att Khomeini inte var först med sitt fördömande. Redan i december 1988, en dryg månad efter att boken publicerats, hölls den första manifestationen mot boken. Och det var inte någonstans i Mellanöstern, utan i England, närmare bestämt i Bolton i Lancashire, där efter fredagsbönen i Zakariyya Jame Masjid-mosken man vandrade demonstrativt till stadens centrum och brände flera exemplar av Satansverserna.
Detta har man rätt att göra i ett fritt samhälle. På samma sätt som Rasmus Paludan i dag ska ha rätt att elda koraner om han vill, kan givetvis Boltons muslimer elda satansverser. Men i januari 1989 brändes Satansverserna i Bradford i Yorkshire. Det väckte till skillnad från bränningen i Bolton stor internationell uppmärksamhet, men oftast utan att det märkligaste med den bränningen uppmärksammades.
Bradford är en av dessa många industristäder i norra England, en gång känd för sina ylleväverier. Efter andra världskriget sökte sig engelska arbetare till mer intressanta och välbetalda jobb och industrierna började locka arbetskraft från Bangladesh och Pakistan. Detta har lett till att Bradford i dag har en muslimsk befolkning från det forna Indien på 28 procent av den totala befolkningen, den näst högsta koncentrationen i Storbritannien. Medan de första invandrarna främst kom för jobbens skull och ofta var måttligt religiöst intresserade är vissa stadsdelar i Bradford i dag helt dominerade av strängt religiösa muslimer, stora moskéer, men också av att antalet barn med födelsedefekter ligger på tre procent, nästan dubbelt så högt som landets genomsnitt, vilket utan tvivel beror på att antalet barn som föds i Bradford där föräldrarna är kusiner ligger på 37 procent.
Detta beror inte på invandringen på 1950-talet, utan på att Bradfords stadsfullmäktige på 1980-talet satsade på att göra Bradford ”mångkulturell och mångraslig”. De olika befolkningsgrupperna uppmanades aktivt att behålla sina särdrag för att öka mångfalden och en särskild del av stadsfullmäktige, Bradford Council for Mosques, inrättades 1981 för att skapa en ”röst” för muslimerna i staden. Det var denna organisation som organiserade bränningen av Satansverserna, vilket alltså innebär att en del av den brittiska staten – såväl finansiellt som juridiskt – organiserat ett uttryck för muslimsk intolerans som dessutom uttryckligen var mot yttrandefrihet.
Från Sverige minns vi den tunghäfta Svenska Akademien drabbades av, när de inte ville fördöma fatwan. DN:s kulturchef Björn Wiman skrev i förra veckan efter attacken mot Rushdie att ”det är en konflikt där den sekulariserade världen ställts mot en fundamentalistisk vantolkning av islam”. Att Wiman anser sig bättre kunna avgöra vad som är en riktig och vad som är en felaktig tolkning av islam än den muslimska världens främsta lärde väckte uppmärksamhet, bland annat genom en flitigt delad tweet av Bulletins Mats Skogkär och fick tydligen Wiman att inse sitt misstag, för texten är nu ändrad.
Det finns säkert fler fall från Sverige, men den norske författaren Terje Tvedt har på ett utmärkt sätt sammanfattat reaktionerna i Norge i sin bok Det internasjonale gjennombruddet (2017), så låt oss i stället blicka mot vårt västra grannland.
Över 3 000 demonstranter vandrade genom Oslos gator 1989 med plakat där det exempelvis stod ”Satan Rushdie” och ”Forby Sataniske vers” och i ett tevereportage uttalade sig människor och sade att Rushdie förtjänade att dö. Det var ju alltid något, det vill säga att teve rapporterade om händelsen, för Norges största kvällstidning Verdens Gang skrev inte en stavelse om saken. I efterhand har reaktionerna på denna demonstration beskrivits som en vattendelare i hållningen mot norska muslimer, men i verkligheten var reaktionerna milda, eller inga alls. Från kyrkan kom en reaktion från biskopen i Stavanger, som menade att Rushdies bok inte borde utges. Tidigare chefredaktören för den kristna tidningen Dagen menade att blasfemi borde vara förbjudet, oavsett vilken religion det handlade om. På samma sätt resonerade många fler.
Men 1993 sköts den norske förläggaren av Satansverserna utanför sitt hem i Oslo. Han överlevde och reaktionerna handlade nästan uteslutande om att nedtona händelsen. Det var ingen politisk sak, utan ett polisärende hette det exempelvis.
I ett verkligt mångkulturellt samhälle – och det har vi i dag, vare sig vi vill det eller inte – måste riktlinjerna vara att erkänna att det finns kulturer inklusive värderingar och traditioner som är unika för varje land. Invandrare måste bli en del av samhället de kommer till, inte så att de till varje pris i varje detalj måste bli lika de infödda, men lojalitetsbanden måste handla om att man är lojal mot det land eller samhälle man bor i. De 3 000 demonstranterna i Oslo 1989 är inte ett bevis för att det då fanns 3 000 muslimska extremister i landet, men för att så många människor kände större lojalitet med islam, som uppfattades som dragen i smutsen av Rushdie, än med det norska civilsamhället. Extremister kan du sällan ändra på, men de som inte är extremister måste fås att känna lojalitet med det omgivande samhället. Detta måste vara en självklarhet för integration. I stället har man aktivt motarbetat sådan lojalitet samtidigt som immigrationen antagit en omfattning som man förr inte ens kunde tänka sig.
Resultatet av mångkulturalismen ser vi nu. Och när det gäller Salman Rushdie är det hans tragedi att han blivit känd som en antimuslimsk författare när hans verkliga storhet ligger i en berättarförmåga och ett språk som står helt i klass för sig. Han hade säkerligen fått Nobelpriset för längesen om Akademiens ledamöter förmått att se till det i stället för den eventuella blasfemin.
