När vi trodde att det inte kunde bli värre, blev det värre. Tre människor dödades inom tio timmar i det allt hänsynslösare våldet. Åtskilliga har – inte minst i Bulletin – de senaste dagarna påpekat det uppenbara att gängvåldet hänger samman med invandringen och att våra politiker och mediepersonligheter av skilda politiska kulörer bär det enorma ansvaret för Sveriges förändring.
En och annan, som Alex Schulman, framhärdar visserligen ännu i förnekelse, men andra är fullt sysselsatta med att byta åsikt och försöka utplåna minnet av den tid då de brännmärkte all kritik mot den förda invandringspolitiken som rasism, fascism, nazism och annat hemskt. Per Brinkemo kallar dem ”samtalets grindvakter” medan Ann Charlott Altstadt kallar dem ”sammanbrottets ingenjörer”. Det är lätt att konstatera att den allvarliga situationen gör Bulletins krönikörer mer än vanligt spirituella.
I stället för att än en gång, för hundrafemtielfte gången, konstatera att det som Stefan Löfven inte såg komma kunde andra se framrusande mycket tydligt, tänkte jag försöka analysera varför man inte kunde se det komma och hur man nu, när det kommit, kan argumentera för en annan hållning utan att köra ner i diket. En sak är nämligen uppenbar. De som ropat rasism så fort någon dryftat frågor om invandring är långt ifrån så fria från rasism som de själva tror. De har ofta förnekat den uppenbara olikhet som finns mellan människor och slutsatsen att de gjort detta därför att de själva trott på att det handlar om ras är inte långsökt. Ingen vill bli påkommen med skelett i garderoben, allra minst om man pekar finger mot andra för dem.
Så låt oss börja med olikheterna. Ena stunden vill man framhålla dem, andra stunden ska de förnekas. ”En skiftning i kulören, det gör väl ingenting” sjöng en gång Evert Taube, men i vår antirasistiska tid spelar dessa skiftningar i kulören stor roll. En klädkedja som enbart annonserade med vita modeller skulle snart få anklagelser om rasism haglande över sig. Så den mycket brittiska klädkedja där jag brukar köpa mina kläder i klassisk men lätt modern stil håller sig alltid med svarta modeller. Gärna för mig, men verkligheten krockar ibland med imagen och det kan bli riktigt roligt.
När jag nyligen besökte affären, där det vanligtvis är tyst och stilla, med diskret personal som visar en rätt skjortmodell och kostymstorlek, var det plötsligt väldigt livligt. En afrikansk man som ville köpa en kostym hade tagit med sig hela familjen som smakdomare och som om det inte räckte deltog en kvinna som jag förmodar var hans mamma via Whatsapp, sannolikt från Afrika. Röstvolymen var hög för alla inblandade och de ville ge sina goda råd om kostymen som sonen/maken/pappan skulle köpa. Köpet avklarades till allas belåtenhet och såväl de andra kunderna som personalen gjorde inget större väsen av detta, men det var ändå så uppenbart att denna kund stack ut, att han skilde sig från de andra kunderna.
Han var lika svart som modellerna på butikens reklambilder, men det handlar inte om hudfärg, utan om kultur. Modellerna på reklambilderna är visserligen svarta, men de uppträder och klär sig som brittiska gentlemän. Det kan man å ena sidan se som att alla, oavsett hudfärg, kan smälta in i en stor gemenskap – och exempel på folk som gör det blir allt fler – men samtidigt bär många av oss med oss barndomens kulturella koder. Många varken vill eller kan ändra på sig. Det är detta som så många ihärdigt har förnekat. Det är därför man inte velat se något komma, därför att man trott att det handlar om färgkulör, med andra ord om ras, när det i själva verket handlar om uppträdande.
Migration går av förståeliga skäl från fattiga länder till rika. Också detta har förnekats. Man har talat om flyktingar som måste fly brinnande krig, förföljelser och förtryck. Och det är sant att många människor i vår värld tvingats fly av sådana skäl, men lika uppenbart är att en mycket stor del, förmodligen den största, handlar om fattiga människor som drömmer om en bättre framtid i ett rikt land. De som velat att våra gränser skulle vara vidöppna förnekade ofta slentrianmässigt detta därför att man ville framstå som hjältar som räddade liv. De ständiga referenserna till trettiotalets Tyskland och nazismen hänger ju ihop med det. Då flydde människor undan en säker död. Vi vill så gärna att de som nu kommer till Sverige flyr av samma skäl.
Men just därför sviker man dagens invandrare å det grövsta. Fattiga länder är fattiga av en orsak. Om man vill förneka kulturella skillnader mellan människor förmår man inte se att brist på tillit, oärlighet, kriminalitet och korruption gör länder fattiga. Vi vill så gärna skylla allt på oss själva och vill därför tro att Afrikas problem beror på slavhandel och kolonialism, men forskarna Timothy Besley och Marta Reynal-Querol vid London School of Economics har i den intressanta studien The Legacy of Historical Conflict, Evidence from Africa (2012) visat att dagens brist på tillit i många afrikanska länder beror på ännu pågående konflikter som går att belägga sedan tiden före européernas ankomst. Fyrahundraåriga konflikter fortplantas generation för generation just på grund av bristen på tillit och de förstärks av klansamhällenas hedersnormer och blodshämnd.
Det är behjärtansvärt att vilja hjälpa människor att fly från sådant. Men om man förnekar de verkliga orsakerna till flykten förstår man inte att det bara går att hjälpa ett mycket begränsat antal personer. Om man vill lämna en fattig värld utan tillit och bo i en rik värld med tillit kan antalet som invandrar bara vara så litet att man under inga omständigheter för med sig bristen på tillit till det nya landet. Nykomlingarna måste späs ut och påverkas av mottagarlandets kultur, inte tvärt om. Det är ungefär som om man skulle föreslå att en exklusiv herrklubb skulle tillåta att alla som ville, såväl män som kvinnor, blev medlemmar. Då skulle det inte längre vara en exklusiv herrklubb, så de nya medlemmarna skulle känna sig bedragna.
Vi har sett just detta hända den senaste tiden. Rapport visade förra fredagen i sin 19.30-sändning en intervju med butiksägaren Saddam Alokla i Sandviken. Han kom till Sverige som flykting från Syrien, men efter dödsmasskjutningen på puben i Sandviken berättade han att han tänker sälja sin butik och flytta någon annanstans.
Ekonomen Paul Collier var en av dem som såg det komma långt före Stefan Löfven. I sin bok Exodus, How Migration Is Changing Our World (2013) skriver han halvt på skämt, men med allvar i botten att det klokaste en fattig människa i ett underutvecklat land kan göra är att ta sig till ett rikt land i Västvärlden och där omedelbart engagera sig i ett invandringskritiskt parti. Det är nämligen de som nyligen invandrat som lider mest av den fortsatta invandringen. De och lokalbefolkningens fattigaste drabbas hårdast av ökat tryck på välfärden.
Många svenskar har i våra dagar all anledning att vara ilskna över våra styrandes ovilja att i tid inse vad som höll på att hända, men de som invandrat har all anledning att vara lika arga. De ville komma till ett gott och tryggt land, men de styrande släppte inte bara in dem, utan så många andra att det goda och trygga landet löstes upp till intet framför deras ögon.
