De första raderna i Moderaternas idéprogram lyder:

”Moderata Samlingspartiet verkar i en liberalkonservativ tradition som utgår från individens okränkbara värde och frihet, men också från de gemenskaper som ger våra liv innehåll och som utgör grunden för samhällets pluralism och stabilitet.”

I några få ord sammanfattas på ett alldeles förträffligt sätt vad liberalkonservatism är och partiets fullständiga namn, Moderata Samlingspartiet, passar här särskilt bra. I många sammanhang beskrivs liberalism och konservatism som två oförenliga politiska ideologier, men samlingspartiet lyckas alltså samla de motstridiga ideologierna till en; liberalkonservatism.

”Individens okränkbara värde och frihet” är typiska liberala hjärtefrågor, medan ”de gemenskaper som ger våra liv innehåll och som utgör grunden för samhällets pluralism och stabilitet” är själva grunden för konservatism.

I sin extremaste form innebär liberalismens tal om individens okränkbara värde och frihet en ideologi där varje individ är fristående från alla samhällsband, där var och en svarar för sig själv, där ingen hänsyn tas till gruppidentiteter, som familj och släkt, än mindre till det extrema liberaler brukar kalla inbillade gemenskaper, som folk och nation.

Konservatismens tal om gemenskaper som ger våra liv innehåll och som utgör grunden för samhällets pluralism och stabilitet blir å andra sidan i dess extremaste form snarlikt totalitarism, där människan döms utifrån gruppidentitet, där individer kan offras för gemenskapens intresse, där stabiliteten blir så viktig att demokratin får vika för diktatur.

Extremerna blir karikatyrer av sina ideologier. Men verkliga liberaler eftersträvar inte ett upplöst samhälle och verkliga konservativa är motståndare till totalitarism. Extremerna är alltså inte representativa för ideologierna och idén om ett parti som kan jämka samman konservatism och liberalism är därför inte alls dum. Det blir ett samlingsparti och grundförutsättningen för det är att ideologierna inte tillämpas extremt, utan med moderation. Namnet Moderata samlingspartiet beskriver med andra ord precis vad det handlar om.

Men det stämmer väldigt illa överens med partiets kampanj för den nya könslagen och partipiskans vinande över motsträviga riksdagsmän. Det är de motsträviga som ger uttryck för både moderation, liberalism och konservatism. Ulf Kristerssons och andras agerande påminner i stället om liberalkonservatismens verkliga motsats, nämligen radikalism.

Den ungerskfödde men i många andra länder verksamme filosofen och statsvetaren Aurel Kolnai (1900-1973) är en av den moderna konservatismens intressantaste författare. Men det är inte många som har hört talas om honom. Hans analyser är kristallklara – när man väl trängt igenom hans kompakta texter, där varje ord verkar vara vägt på guldvåg. Han studerade i Wien och Freiburg bland annat för Ludwig von Mises och Edmund Husserl och redan på tjugotalet skrev han en mängd böcker på tyska, där Der Ekel (Äcklet, 1929) bland annat prisades av Salvador Dali för dess skarpa analyskraft. Han engagerade sig och skrev skarpt mot nazismen och inför risken att Österrike skulle tas över av Tyskland flydde han 1937 till Frankrike och senare undan tyskarna vidare till England.

1938 skrev han på engelska boken The war against the West, en skarp uppgörelse med de ideologier som drivit fram nazismen. Han skulle senare i många andra sammanhang återkomma till den viktigaste orsaken: Utopismen. Den som tror på en utopi, på ett väntande idealsamhälle i framtiden, blir beredd att begå vilka vidrigheter och brott som helst för att uppnå målet. Man glömmer att man begår ondska eftersom målet är det goda. Intressant nog har Carl Schmitt (1888-1985), nazismens främste filosof, som efter kriget vägrade att ta avstånd nazismen och som i konsekvens av det levde isolerat i en liten stuga i sin födelseby Plettenberg fram till sin död, formulerat en liknande tanke: Om människor utkämpar ett krig vars mål är världsfred, kommer det att bli det blodigaste och grymmaste kriget i historien, eftersom alla offer sker för en god sak.

Kolnai skrev strax före sin död, 1972, om Conservative and Revolutionary Ethos, där han menar att den stora skillnaden i politiska ideologier går mellan konservativa och revolutionära. Resonemanget bygger på en medveten förenkling, eftersom också revolutionärer vill hålla fast vid vissa saker ur det förgångna och konservativa också vill se en förbättring av samhället och för det gärna argumenterar rationellt. Att hålla fast vid det förgångna är annars en konservativ hållning, medan rationalitet ofta använts som ett argument för revolutionära idéer. Men det är revolutionära som talar om permanent revolution och konservativa som i stället förespråkar försiktighet och den beprövade erfarenheten.

Den nya könslagen är ett praktexempel på revolutionärt tänkande. Den uppenbara risken för att lagen ska utnyttjas av kriminella för att skaffa sig nya identiteter sopas under mattan, likaså faran att män som påstår sig vara kvinnor får tillträde till kvinnliga miljöer som omklädnings- och duschrum. I Storbritannien, där en liknande lag redan antagits, ville en grupp kvinnor nyligen avvisa en uppenbar man – åtminstone i fysisk bemärkelse – från ett omklädningsrum, men polisen avvisade i stället kvinnorna eftersom mannen genom att påstå att han identifierade sig som kvinna hade lagen på sin sida. Här står alltså den beprövade erfarenheten och försiktigheten mot det utopiska tänkandet.

I namn av rationella principer – som inte alls är rationella vid närmare eftertanke – om mänskliga rättigheter trampar man på just de mänskliga rättigheterna. Man gör det i namn av ett Utopia där alla är fria att identifiera sig som de själva vill. Ingen hänsyn tas till att människor inte alltid vill varandra väl, att vi har drifter som spelar den rationellaste människan spratt. När den inte alls så vackra verkligheten så småningom går upp för Ulf Kristersson kommer han väl att säga som sin företrädare:

– Vi såg det inte komma.

Nej den som blundar ser inte saker komma. Men kom inte och säg att andra inte kunde förutse det.