Det verkar som om sorgen breder ut sig på Dagens Nyheter. I text efter text beklagar sig tidningens skribenter över den ”tragedi” det sägs vara att allt färre personer invandrar till Sverige.

På ledarsidan skrev Max Hjelm om hur förfärligt det är att Sverige nu är värre än Syrien. Nåja, riktigt så illa är det ju inte, men om jämförelsen ska göras, varför inte hellre tolka det så att Syrien nu är lite drägligare, så att folk föredrar att återvända? (Att det sen inte är sant att folk återvänder dit är en annan sak, här handlar det alltså om varför det är så förfärligt att folk lämnar Sverige).

I en krönika tycker Alex Schulman synd om sig själv:

”Det borde ses som en tragedi. Hur har detta blivit möjligt? Det är enormt frustrerande att se det här hända. Jag saknar den tiden då vi i alla fall kunde prata om saken, när det fanns en debatt. Vi var många som såg att trots sina utmaningar så är invandringen nåt som i slutändan gör Sverige stort och rikt. Jag minns att de kallade oss PK på den tiden. Eller ’godhetsknarkare’. Lite senare blev vi kort och gott ’woke’. Och sen ’svenskfientliga’ och ’folkförrädare’.

Nu kallas vi ingenting, för vi finns inte kvar.”

Jodå, visst finns de kvar, inte minst på DN. Schulman kanske tror att folk inte minns, men på den där tiden han så nostalgiskt längtar efter fanns det inte mycket till debatt. Då kallades det åsiktskorridoren och nåde den som klev utanför den. Då kallades man fula ord, som rasist, nazist, fascist eller bara högerextrem.

Man kunde tro att jag klarade mig undan sådant, eftersom min pappa överlevde Förintelsen, medan hans farmor och merparten av släkten mördades. Nejdå, jag har också kallats nazist.

Schulman talar också längtansfullt om Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan, men var det något som kännetecknade den mobb i vilken Schulman själv ingick, så inte var det öppenhjärtighet eller debatt.

Givetvis är det frestande att när man kritiserar en människa som gjort det till sitt varumärke att ta heder och ära av folk, inklusive sin egen morfar, använda samma metod. Men jag ska försöka avhålla mig från det och i stället tillbakavisa de argument och påståenden Schulman kommer med. Men att göra så får mig givetvis att tänka på följande ord:

”En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så”.

Lika lite som jag jämför mig med Torgny Segerstedt, som skrev dessa ord i den berömda ledaren som slutade ”Herr Hitler är en förolämpning”, lika lite vill jag givetvis jämföra Alex Schulman med Adolf Hitler. Liknelsen handlar i stället om att man måste kasta bort tid och energi på att bemöta korkade påståenden som redan motbevisats femtielva gånger. Det är sådant trams Schulmans krönika innehåller. Och enda orsaken till att det trots allt är nödvändigt att ödsla kraft på detta är att uppenbarligen finns det många människor som tror på dumheterna.

Det centrala stycket i Schulmans text är ett intressant koncentrat av de argument som gällde för några årtionden sen, exakt det som ledde fram till dagens samhällskollaps, det som förde de av Schulman så föraktade Sverigedemokraterna till riksdag och nu regeringsunderlag:

”Det är en odiskutabel sanning att invandring historiskt sett har berikat Sverige. Detsamma gäller för invandring i dag. Invandring är bra för Sverige, det är något Sverige behöver, för utan den stannar Sverige. Drygt hälften av buss- och spårvagnsförarna i Sverige är födda i utlandet, en tredjedel av undersköterskorna är invandrade. Utan invandring kan inte Sverige fungera.”

Nej det där är inte alls en odiskutabel sanning. Den är i allra högsta grad diskutabel. Viss invandring har historiskt sett varit mycket bra för Sverige och som Schulman skriver, berikat landet. Annan har inte varit det.

Den stora skillnaden mot förr är dock att siffrorna ser så helt annorlunda ut. Självfallet har de som älskar att påpeka att vi alltid haft invandring rätt. Folk har i alla tider hittat vägen till Sverige och bosatt sig här. Men det vi inte alls alltid haft är massinvandring. Det är faktiskt ett helt nytt fenomen, enkelt påvisbart genom statistik. Vi har ingen historisk motsvarighet, åtminstone inte efter folkvandringstiden, en forntida epok som vi knappast längtar efter.

2013 hade vi 800 000 analfabeter i Sverige. 800 000! Hur många de är i dag vet vi inte, men sannolikt har de efter massinvandringen runt 2015 inte blivit färre. Och enda sättet denna chockerande siffra meddelas allmänheten är givetvis som en bisats i en solskenshistoria om hur en analfabet lärt sig läsa och skriva. Jag önskar av hela mitt hjärta denne och andra unga lycka till med lärandet, men det förtar inte att vi här ser ett stort problem som sannerligen inte handlar om att vårt land blivit rikare genom invandring.

Att Sverige skulle stanna utan invandring är en till leda upprepad fras, men om det vore sant borde det gå att peka på exempel. Finns det något land utan invandring som stannat? Om ingen kan påvisa att ett sådant land finns, är ”utan invandring stannar Sverige” en tom floskel.

Är det så att i ett land med liten eller ingen invandring har åldringsvården kollapsat och kollektivtrafiken avstannat? Att hälften av buss- och spårvagnsförarna är födda utomlands kanske stämmer, men att en tredjedel av undersköterskorna är det är en lätt påvisbar lögn.

Men även om så vore: Ett välmående samhälle skapas inte per automatik av att befolkningen ökar, utan av en produktiv befolkning, inte en stor befolkning vilken som helst. Tvärt om kan personer i bidragsberoende, arbetslöshet, kriminalitet och liknande dra ner ekonomin rejält. Utan en sådan belastning finns det självfallet mer pengar i de allmänna kassorna som kan användas för bättre löner till bland annat vårdpersonal. Och med bättre löner lär det inte vara svårt att få personal att anställa, såväl utlands- som svenskfödda.

Med en större befolkning följer också större behov. Också hårt arbetande invandrare blir gamla och behöver vård. Om man tänker sig att en mängd friska utlandsfödda undersköterskor tar hand om sjuka svenskar glömmer man att också utlandsfödda blir sjuka.

Vi blir äldre och äldre, heter det ofta. Men vi blir också piggare och piggare. När jag i min ungdom besökte ålderdomshem för att intervjua gammalt folk träffade jag oftast sjuttioåringar, till och med en och annan i sextioårsåldern. En nittioåring var något mycket märkvärdigt. Dagens sjuttio- och även åttioåringar är sällan vårdkrävande och skulle inte drömma om att bo på ålderdomshem. Sveriges kommuner och regioner räknar med att anställningsbehovet kommer att öka de kommande åren, men det handlar inte om ett så enormt behov att det inte går att lösa med de människor som redan bor i Sverige.

Motiveringen att vi måste ha invandring därför att bussförare och undersköterskor är invandrare är ett nonsensargument. Märk väl att jag givetvis inte alls är ute efter att förringa den insats dessa människor gör för Sverige, men – handen på hjärtat – är det verkligen någon som tror att bussar och sjukhus hade stannat om dessa människor inte jobbat där? Då hade givetvis svenskar utfört de jobben i stället.

Till viss del är det så som invandringskritiska brukar hävda, att invandrare tar jobben från oss, men inte heller det är ett hållbart argument. I stället handlar det om att man på en marknad hittar människor att anställa och jobb att söka. Marknaden anpassas efter efterfrågan och tillgång, vilket är själva basen för all ekonomisk teori, inte någon svårtillgänglig visdom reserverad för experter.

Det är inte ”befolkning” som driver åldringsvård och kollektivtrafik, utan pengar. Eftersom invandringen kostar väldigt stora summor – vilket den inte hade behövt kosta, men det är en annan sak, vi har den invandring politikerna skapar – blir det mindre pengar över till åldringsvård och kollektivtrafik, eftersom allmänna medel – hur gärna en del vänsterut än tänker sig det – inte är ett ymnighetshorn, utan en begränsad resurs.

Schulmans argument är gamla och slitna, men också beprövade. Vi sitter med facit i hand. Vi vet hur illa det gick. Att nostalgiskt vilja upprepa samma gamla slitna visor och nu förvänta sig att det går bra påminner väldigt mycket om orden som felaktigt brukar tillskrivas Albert Einstein, att det är ett tecken på galenskap att upprepa samma sak gång på gång och förvänta sig olika resultat.