”Vi har varit naiva”. ”Vi såg det inte komma”. Vi har hört de där ursäkterna från våra politiker till leda. Robert D Kaplans bok The Tragic Mind : Fear, Fate and the Burden of Power (Yale University Press 2023) är en bister uppgörelse med politiska fantasier och medveten barnslighet.
Kaplan, född 1952, har i årtionden skrivit tidningsartiklar och böcker om främst amerikansk utrikespolitik. Han har anklagats för att romantisera och försvara totalitära regimer och imperier. När man läser The Tragic Mind är det lätt att förstå hur han tänkt och vad kritikerna missat.
Han påpekar vikten av tragiskt tänkande. Tragedin, det grekiska skådespelet där människan utsätts för gudarnas egendomliga infall, handlar i väldigt hög grad om människans mindre vackra sidor. Det är lätt att glömma de sidorna av den mänskliga naturen, men när vi glömmer dem bäddar vi för att de dyker upp igen fortare än vi anar.
I det sammanhanget försvarar Kaplan faktiskt diktaturer och imperier, men knappast därför att han romantiserar dem och tycker att de är bra. Det är i stället därför att ordning alltid är att föredra framför oordning. Den värsta rövarregimen är bättre än ingen regim alls. Saddam Husseins skräckvälde var bättre än den anarki som följde på hans avsättning. Civilisation och barbari är nämligen inte varandras motpoler, utan barbariet finns inom oss alla och kan när som helst, när civilisationen raseras, bryta fram. En dålig civilisation är därför bättre än ingen civilisation.
Detta innebär inte att vi alltid ska försöka bevara även dåliga stater och skräckvälden, men vi måste veta vad de ska ersättas med. Tron på att om bara tyrannen försvinner kommer en blomstrande demokrati uppstå av sig själv har förstört många länder. Rebellen måste veta att störtandet av den befintliga ordningen kräver ansvar för hur livet blir efter revolutionen.
Ordning kommer före frihet, säger Kaplan, därför att utan ordning finns ingen frihet för någon. Men människor i vår tid har svårt att förstå ordning:
”Baby-boom-generationen och senare generationer i USA har svårighet med detta begrepp därför att de är de första generationerna i mänsklighetens historia som vuxit upp med både fysisk och ekonomisk trygghet. Bristen på erfarenhet gör dem blinda för vad en tillvaro utan sådan trygghet verkligen känns som. De tar ordningen för given och ägnar sig därför enbart åt att göra den mindre förtryckande. Med andra ord, våra samtida generationer har inte lärt sig att tänka tragiskt.”
När Kaplan påpekar vikten av ett tragiskt tänkande säger han att det inte handlar om fatalism, uppgivenhet eller självpålagd stoisk tystnad. Det handlar om förståelse av hur människan är funtad, att man tar hänsyn till människans dåliga sidor när man funderar över politik. Men många väljer att göra precis tvärt om, att utgå från människans goda sidor och förvåningen när allt inte blir som man tänkt sig är lika stor varje gång. Men att gång efter annan gå på samma självbedrägeri är inte naivitet. Naivitet är barnslighet och när vuxna människor medvetet väljer bort saker de egentligen mycket väl vet om, är det till brottslighet gränsande dumhet det handlar om, inte naivitet.
Metoden att använda den grekiska tragedin, Shakespeare och moderna författare som Albert Camus som utgångspunkt för att skildra vår tids politik är originell och uppfriskande. Han refererar Nietzsches första bok Tragedins födelse (1872) och dess resonemang om den grekiska litteraturen som en spänning mellan Dionysos och Apollon och mellan pessimism och optimism, där de olika positionerna utgjorde en sorts balans:
”På grund av denna spänning är tragedin själva förkroppsligandet av ett bistert tänkande. Denna balans motsäger ofta våra politiska eliters uppförandekod, där det i många år räckte med att framställa sig själv som ’optimist’, särskilt om möjligheterna för demokrati i det ena eller andra landet i Mellanöstern, oavsett ens verkliga instinkt om sådana frågor, eftersom man framstod som mera moraliskt högtstående i gruppen om man var ’optimist’. Men hur salongsfähigt det än är så är det inte vare sig systematiskt eller rationellt. Tragedin överträffar godhetssignaleringen.”
Kaplan lär oss med andra ord att när vi möter verkligheten och denna skiljer sig från kartan, då är det klokare att följa verkligheten och inte kartan. Att många gör tvärt om ser vi dessvärre dagligen exempel på. Om svenska politiker tänkt tragiskt hade de sett saker komma och inte behövt skylla på naivitet.
