För ganska exakt ett år sedan meddelades resultaten av den folkräkning som gjorts i USA året innan. Ett av de faktum som skapade rubriker var att antalet vita människor i USA sjunkit. Alltså inte enbart procentuellt, utan i faktiska tal. I sin Tonight Show kommenterade den amerikanske programledaren Jimmy Fallon detta med att för första gången i historien har antalet vita människor minskat, varpå publiken jublade och applåderade. I sin nyutkomna bästsäljare The War on the West skriver Douglas Murray att för publiken var inte detta bara en nyhet, utan en bra nyhet.

Man kan givetvis anta att publikens sammansättning var människor av olika ursprung, hudfärger, religioner och läggningar, men Jimmy Fallon själv – alltså den som fick publiken att jubla över det minskande antalet vita människor – är tämligen typisk för dem som välkomnar nyheter av detta slag: Hans bakgrund är en blandning av tyska, irländska och norska invandrare till USA. Man kan undra vad hans norska förfäder från den lilla garnisonsstaden Fredrikstad, nära svenska gränsen, gjort för ont för att deras ättling ska hylla att människor som han själv blir färre i världen.

Douglas Murrays bok är en beskrivning av det egendomliga hatet mot Västvärlden. Man mäter Västvärlden med helt andra måttstockar än andra världsdelar och länder. Eftersom så många av hatarna själva tillhör Västvärlden är det alltså en form av självhat. Den brittiske filosofen Roger Scruton kallade detta självhat oikofobi, av grekiskans oikos, som betyder hem och fobi, som kan översättas fruktan eller rädsla. Scruton gav ordet dess moderna innebörd, där fobi mer står för hat än för rädsla, men ordet förekommer i äldre engelsk litteratur.

Oikofoben kan inte se något vackert eller hedrande i det egna landet, i den egna kulturen eller bland människor liknande oikofoben själv. Oikofoben beundrar däremot andra länder, kulturer och folkslag. Därför är oikofoben gärna överslätande, som i det aktuella fallet med en transperson som grovt misshandlades av invandrarungdomar under Pride-veckan, men hade fördömt samma handling om den utförts av svenskättade ungdomar. Oikofobi är därför motsatsen till xenofobi, det okritiska beundrandet av det egna och hat samt förakt mot alla andra.

Douglas Murray beskriver hatet mot Väst och Scruton gav fenomenet ett namn. En annan helt nyutkommen bok försöker förklara fenomenet. Det är den svenskfödde men i USA verksamme filosofen Benedict Beckeld som skrivit Western Self-Contempt – Oikophobia in the decline of civilizations.

Inledningsvis ger Beckeld några exempel på typisk oikofobi. Läraren som betonar Västvärldens ondska i form av slaveri och kolonisation utan att nämna att båda dessa företeelser på inga sätt är unika för Västvärlden, skolan uppkallad efter Thomas Jefferson – mannen som skrev den amerikanska självständighetsdeklarationen 1776 – som vill ändra sitt namn av rädsla för anklagelser om rasism och vårt flygbolag SAS som gör en reklamfilm om att ingenting egentligen är typiskt skandinaviskt. Västliga universitet ”avkoloniserar” sina fakulteter för att göra dem ännu mindre eurocentriska än de redan är. Det uppfattas som rasistiskt när någon viftar med en flagga för en stat i Västvärlden, medan andra stater uppmuntras att visa stolthet för sina kulturer. Slutligen när vilda mobbar river ner statyer föreställande deras lands grundare.

Alla dessa exempel visar på en civilisation som slutat att tro på sig själv. Självhatet gör att man inte längre vill försvara värden som frihet, demokrati och vetenskaplig kritik, saker som överförts till oss sedan antiken. Att fenomenet är så utbrett i dag hänger helt klart samman med 1900-talets många förfärliga händelser, med Förintelsen, världskrigen, kolonialismen och USA:s krig i Indokina. Många känner till detta, men få vet något om slaveriet i Afrika många århundraden innan någon europé satt sin fot där, indianers utrotningskrig mot varandra långt före Columbus, men oikofober vill inte veta något om sådant.

Beckeld menar att oikofobin inte alls är ett nytt fenomen. Det har dykt upp i historien med jämna mellanrum. När ett folk eller en nation är i tillväxt, när de erövrar grannar, när ekonomin expanderar och allting går framåt, brukar xenofobin vara rådande. Man ser sig själv som bäst och ser ner på andra. Men efter en tid med den inställningen kommer en fas då man börjar idka självkritik och inta en ödmjukare attityd, en i grunden sund inställning. Men detta övergår så småningom i oikofobi, som om den tillåts breda ut sig leder till nationens undergång. Så skedde i Grekland och så skedde i Rom. Oikofobin är alltså ett resultat av framgången. Med andra ord är undergången förprogrammerad i framgången, men undergången kan fördröjas om oikofobin bekämpas.

Eftersom samhällets elit brukar ligga först i utvecklingen är oikofobin som mest utbredd där, vilket leder till att oikofober ser ner på ”vanligt folk” som fortfarande lever i föreställningen att de lever i ett gott samhälle med en bra kultur som de gillar. Men ställda inför oikofobiskt hat mot den egna kulturen reagerar många med xenofobiskt hat mot andra och en stolthet inför det egna som ofta är kombinerad med okunnighet. Man ”vet” att ens egen kultur är bäst, men man vet sällan varför. Båda dessa fobier lider av samma överdrifter och samma okunnighet. Ett hälsosamt samhälle borde i stället vara ett som slår vakt om det egna samhället och den egna kulturen på samma gång som man har en kritisk inställning till dess svagheter och fel. Den som har en sund inställning och självbild kan dessutom både respektera och beundra andras samhällen och kulturer utan att det behöver slå över i självhat.