Många, inte minst unga människor, ser Västvärlden som tyngd av ett arv med rasism, slaveri och kolonialism. Det kan bli en farlig självkritik där människor inte förstår att även om detta arv är verkligt är Västvärldens civilisation samtidigt den som mest bekämpat dessa företeelser, ett viktigt arv att vårda.
Civilisation är ett resultat av en process. Förstår man inte det kommer man ständigt att upprepa samma misstag. Den som lär sig av misstagen kan gå vidare. Därför är Västerlandets civilisation av idag fientlig till – och till stora delar befriad från – rasism. Inte därför att det saknats rasism i den västerländska kulturen, utan därför att vi har övervunnit den rasism som fanns.
Den som vill argumentera mot detta har det givetvis lätt. Det är ingen större konst att hitta exempel på vardagsrasism också i vår tid bland västerlänningar. Men jämfört med den öppna, tydliga och kraftiga rasism som finns i andra delar av världen, och bland invandrargrupper i vår del av världen, är Västvärlden i stort sett befriad från detta. Men det har varit en lång och mödosam väg. Och skräckexemplen är många.
Först och främst måste man skilja på rasism som ideologi – något som definitivt är en västerländsk produkt – och det allmänna förakt för och hat mot avvikare som finns överallt i världen.
Som så ofta måste vi börja med att studera idéernas historia. På 1600-talet hävdade Thomas Hobbes att den naturliga människans liv är ”ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort”. Där ingen stat beskyddar människorna råder allas kamp mot alla, menade Hobbes. Mot det argumenterade John Locke att tvärtom levde den naturliga människan i fred både med sina medmänniskor och med främlingar. Det naturliga tillståndet var allas jämlikhet, där inget våld fanns därför att ingen härskade över den andre.
Hobbes och Locke hade det gemensamt att båda hade fel. Senare tiders forskning har visat att Hobbes hade rätt i att forntidens människor och de ursprungsbefolkningar som ännu lever i jägar- och samlarkulturer inte lever i någon paradisisk tillvaro, som Locke menade. Våld och den ständiga rädslan för fientliga stammar präglar tillvaron. Och liven är, precis som Hobbes menade, korta.
Men allas kamp mot alla råder inte. Inom gruppen – familjen, klanen, stammen – råder fred, enighet och hjälpsamhet. Tvister kan givetvis uppstå, men också lösas. Kampen gäller i stället alla som inte tillhör den egna gruppen. Hat eller i varje fall misstänksamhet mot den andre kan därför beskrivas som något naturligt och ursprungligt.
Det är vår civilisation som övervunnit detta. Skälen är flera. ”Du ska älska din nästa så som dig själv”, säger 3 Mos. 19:18, och många andra ställen i såväl Bibeln som i den grekiska filosofin lyfter fram alla människors människovärde, oavsett vem du är. Att samma källor också kan tolkas på rakt motsatta sättet vet vi, men det är de humana tolkningarna som vunnit.
Samma sak gäller nationalismen. I nationalismens namn har rasism och krig predikats, men vi bör inte glömma att nationalismen också skapar sammanhållning mellan människor som känner att de hör samman därför att de tillhör samma nation, trots att de aldrig träffats, trots att de tillhör olika samhällsklasser eller rent av olika folk. Benedict Anderson kallar detta ”den föreställda gemenskapen” och många som inte läst vad han skrivit har trott att han därmed menar att nationalism är en form av inbillad gemenskap. Men det är inte alls det han säger och hans exempel på hur nationalism fått människor av olika bakgrund – exempelvis svarta, indianer och vita i Sydamerika – att känna samhörighet är övertygande.
Anderson påpekar också att hat- och krigspropaganda i nationalismens namn är ovanligt. Det är mycket vanligare att man känner sympati för andra nationers nationella strävanden. Att svenska nationalister i hög grad stödde att Norge lämnade unionen med Sverige 1905, trots att de gärna hade sett att Nordens länder var förenade, är ett gott exempel.
Det är så mycket som blev galet, trots att man menade väl. Att slaveri var så oerhört utbrett i Afrika långt före slavhandeln över Atlanten berodde – hur egendomligt det än kan verka – på humanitet och välvilja, inte på ondska. Den som gjort sig skyldig till ett allvarligt brott och som därför borde avrättas enligt den rådande rättsuppfattningen kunde i stället benådas och bli slav för att sona brottet. När spanjorerna tog de första slavskeppen över Atlanten med afrikanska slavar från Kanarieöarna var syftet att skona de indianer som slet på de sockerplantager man anlagt i Karibien. I brist på annan arbetskraft hade man tvingat ursprungsbefolkningen att arbeta på plantagen, men spanska präster hade gjort kungen uppmärksam på indianernas svåra förhållanden. Indianerna var också människor med själ och känslor, hävdade prästerna. Slavarna från Afrika var ju redan slavar så det var väl bättre att skicka över dem och att inte förslava fria människor.
Slaveri har förekommit i så gott som alla samhällsformer i världen och när man diskuterar den atlantiska slavhandeln bör man lägga till att det redan i slutet av 1600-talet förekom protester mot den, att abolitioniströrelsen i England på 1700-talet inte bara ledde till ett förbud mot slaveri och mot slavhandel utan att Storbritannien därefter lade mycket stora resurser på att bekämpa slaveri genom att låta flottan patrullera haven och i vissa fall riskera de brittiska soldaternas liv för att befria slavar.
Ideologin om vissa rasers överlägsenhet som växte fram under 1800-talet har framställts som om den gick ut på att försvara slaveri och kolonisation. Men dess ledande ideologer Arhur de Gobineau och Houston Chamberlain fanns i Europa och det mesta tyder på att de var tämligen ointresserade av slaveriet i USA och kolonisationen i Afrika. Det som upptog dem var i stället en rädsla för ”rasens degenerering”, att en massa företeelser skulle skada befolkningen. Det var en egendomlig blandning av saker som ofta inte hade ett dugg med DNA att göra, som katolicism i Tyskland, alkoholism, utomäktenskapliga barn och ”asocialt leverne”. När man långt senare kom på att börja tvångssterilisera människor för att förhindra att nya generationer med ”dåliga” gener skulle födas var syftet som vanligt gott: Att förhindra att barn växte upp under svåra förhållanden. Människor från alla politiska riktningar stödde tanken.
Förintelsen kom som en naturlig följd på många av dessa idéer, men bevisade samtidigt ondskan som tidigare dolde sig i fluffig teoribildning. I dag är den västerländska civilisationen den som tydligast tar avstånd från rasism, slaveri och kolonialism. Men i både sund självkritik och narcissistiskt självhat verkar det som om det vore tvärt om, att Västvärlden är de värsta bovarna. Det finns en uppenbar fara i detta, att vi inte försvarar den civilisation som bäst försvarat människovärdet, därför att vi inte inser civilisationens värde.
