En flod av bisarra anklagelser har nyligen drabbat Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, på senare år mest känd för Internationella Engelska Skolan, som hans maka Barbara grundade 1993. Han påstås ”finansiera högerextrem propaganda”. Mannen som i hela sitt liv varit en framträdande liberal och nära god vän med antinazisten Per Ahlmark utmålas som någon sorts kryptonazist.
Alla människor har rätt till en åsikt, men man har inte rätt till sina egna fakta. Orden är formulerade av gamle amerikanske demokratiske senatorn Daniel Patrick Moynihan. Många frestas dock skapa sina egna fakta och det gäller både politiker och journalister. Exempelvis ser man ofta upprepas ett påstående att makarna Hans och Barbara Bergström tjänat en miljard på svenska skattepengar och fört ut pengarna ur landet. Vad de gjorde var att 2012 sälja majoriteten av ägandet i den friskolekoncern Barbara byggt upp i Sverige till det amerikanska investmentbolaget TA Associates för 918 miljoner kronor.
Pengarna fördes alltså inte ut ur Sverige, utan fanns aldrig i Sverige. Inte heller är det svenska skattemedel. Men, det bör påpekas, för bara några dagar sedan hörde jag en framträdande svensk borgerlig skolpolitiker säga att för honom var det en besvikelse att Hans Bergström, som i så många år ägnat sig åt skolfrågor, valde att sälja sitt och sin makas livsverk till ett utländskt investmentbolag, eftersom det kunde äventyra skolornas framtid och kvalitet. Det är en berättigad kritik som bygger på saklighet, vilket är en sällsynthet i det som den övriga kritiken handlar om.
Många politiker, främst Socialdemokraterna, upprepar ofta att vinster i friskoleföretag är en styggelse. Men det självklara svaret på det är att i så fall är det ju bara att minska skolpengen till friskolor. Det är inte någon naturlag som säger att friskolor måste få samma skolpeng som kommunala skolor. Inte heller finns det något som säger att man måste vara för en hög skolpeng därför att man vill att föräldrar ska kunna välja sina barns skolor. Den svenska skoldebatten präglas av alldeles för många ”antingen eller”. Men nu ser det ut som det gör och det var därför investmentbolaget var villigt att ge nästan en miljard för aktiemajoriteten i makarna Bergströms friskolekoncern.
Makarna Bergström har placerat en stor del av sin förmögenhet i stiftelsen The Hans and Barbara Bergstrom Foundation och delar därifrån ut betydande belopp bland annat till ungdomars musik och svensk forskning inom medicin och om ledarskap i skolan. Men dessutom har de stött några små medieaktörer på den borgerliga sidan med summor på några hundra tusen kronor. Bloggaren Rebecka Weidmo Uvell, Patrik Engellaus webbtidning Det Goda Samhället och den nyligen bortgångne Jan Gillberg med tidskriften DSM har fått vad som i sammanhanget måste betraktas som småsmulor.
Journalisten Erik Glaad har granskat dessa medier. DSM hade mot slutet av sin långa utgivning ett par artiklar som måste betecknas som högerextrema och antisemitiska. Det är uppenbart att Jan Gillberg med åren från att ha varit en rätt framstående moderat politiker fick det allt svårare både ekonomiskt och socialt. Det kan man lätt läsa sig till i hans texter med minnen som finns på DSM:s hemsida. Hans personliga misslyckanden gjorde honom allt mera konspiratoriskt lagd, där han intresserade sig för Palmemordet, Estoniakatastrofen och Kreugerkraschen.
Hans Bergström medverkade själv i DSM med några artiklar 2014–2017. Enligt tidningens hemsida har inget nummer utkommit sedan 2018. Det är kanske möjligt att papperstidningen utkommit längre, men det är i så fall inte lätt att veta därför att Kungliga Bibliotekets databas säger att tidskriften upphörde redan år 2000. Det troligaste är dock att utgivningen upphörde med sommarnumret 2018. 2020–2021 skänkte makarna Bergströms stiftelse en summa pengar till tidskriften, ganska uppenbart därför att Hans tyckte synd om sin åldrade vän. Att Glaad räknat ut att Bergströms bidrag utgör 95 procent av tidningens omsättning de åren bekräftar därför mest det Bergström hävdar, att pengarna gavs för att Gillberg skulle kunna ordna sitt omfattande arkiv och kanske skriva memoarer. Men nu avkrävs Bergström ansvar för det andra skrivit i DSM. Hans Bergström påstås finansiera spridningen av högerextrema konspirationsteorier och antisemitism.
Tidskriften Det Goda Samhället, som drivs av Patrik Engellau, har under åren haft en mycket stor skara skribenter. Också jag har bidragit. I den tidningen har Glaad hittat några texter som försöker bortförklara Sverigedemokraternas förre partiledare Anders Klarströms extremism och journalisten Ingrid Carlqvists antisemitism. Det är onödiga texter som inte på något vis hedrar Det Goda Samhället, men att avkräva Hans Bergström ansvar för dem skulle alltså innebära att Bergström skulle behöva lusläsa samtliga artiklar i tidskriften innan han kunde stödja den.
Det är så uppenbart att dessa anklagelser om guilt by association i själva verket handlar om en attack mot friskolorna. Man gör makarna Bergström till syndabockar för att bekämpa ett system man är emot. Att tidskriften Expo valt att publicera Glaads text är mycket avslöjande, eftersom det visar att Expo inte ens försöker påstå att deras syfte är att bekämpa rasism, utan det handlar helt och hållet om ett tämligen extremt vänsterperspektiv.
Men vad som är värre är att Dagens Nyheter, tidningen som Hans Bergström var chefredaktör för, väljer att haka på. Som om det inte räckte med Björn af Kleens skandalöst illasinnade reportage om Barbara Bergström förra året framställs nu Hans Bergström som en sorts kvasinazist. Hans svar på detta, som tidningen för skams skull tog in, illustrerades av en bild tagen underifrån på Hans Bergström, där Barbara Bergström rättar till hans kavaj. Kanske ska det se ut som om hon nyper honom i armen. Vid sidan om den texten valde de att lägga Isobel Hadley-Kamptz rent ärekränkande text ”Hans Bergströms resa är så bisarr att den framstår påhittad”.
Ja, om en resa är så bisarr att den framstår som påhittad kan det bero på att den inte bara framstår som, utan faktiskt är påhittad; en soppa på en spik, en långsökt intrig, insinuationer i stället för fakta, guilt by association. Dagens Nyheters sätt att behandla sina tidigare medarbetare – nyligen Lena Andersson, nu Hans Bergström – börjar anta ett mönster.
