Det svenska språket berikas ständigt med nya ord. Ett av de senaste måste vara ”snöhåna”. För mig var det i varje fall något nytt när det dök upp i rubriken till en ledare av Lisa Magnusson i Dagens Nyheter. De som snöhånar är lantisar och de ombeds sluta med det. De har ”lillebrorskomplex” och för övrigt heter de Kevin och har snusdosa.

Allt detta förakt på grund av lite snö! Alltså inte lantisarna som snöhånar. Det är Magnussons text som dryper av förakt.

Hon är inte den enda. På Aftonbladets ledarsida upplyser Lena Mellin oss om att ”Stockholm är inte som Luleå”. Ett påstående hon givetvis har rätt i. Grästorp är inte heller som Paris och Mölndalsåns dalgång, i vilken jag just nu befinner mig, skiljer sig en del från Grand Canyon.

Skämt å sido, självfallet är det så att snöröjningen är bättre organiserad i en stad som Luleå med regelbundet återkommande stora snömängder än i en stad som inte har det. Jag bor i Manchester och där räcker det med ett två centimeters snötäcke för att hela stan ska stanna av. Bussar och tåg går inte, flygen är inställda och biltrafiken är rena kaoset, för att inte tala om trottoarerna, där folk häller ut kokande vatten för att isen ska smälta. Att det kokta vattnet efter ett tag fryser till verkligt hal is, mycket värre än den halvsmälta snön, verkar inte ha gått upp för folk.

Manchester ligger vid bergskedjan Penninernas fot och åker man upp i bergen i The Peak District, blott tjugo minuters resa bort, plogas och sandas vägarna och livet går vidare trots snöfall. Orsaken är helt enkelt att där brukar det falla snö varje vinter och därför har kommunerna avsatt resurser till snöröjning, något som Manchester inte har.

Det är alltså ingen som förväntar sig att Kairo eller Aten ska ha en väl fungerande snöröjning. Blir det stora snöfall över Spanien utgår man från att det också blir kaos.

Men Stockholm? Det händer ju trots allt att det snöar ganska mycket där, ganska ofta.

Självfallet behöver Stockholm inte snöröjningsresurser som Luleå, men nog sjutton behöver staden ordentligt med snöröjningsresurser. Skrattet kommer väl av att Stockholms invånare och ansvariga verkar lika förvånade varje gång den första snön kommer.

Överraskningen drabbar förresten stora delar av Sverige varje gång vintern börjar. Folk kör fortfarande på sommardäck. Banverket, eller om det är SJ, verkar ha slutat att planera för stora snömängder i södra Sverige, medan malmtågen till Narvik rullar på oavsett väderlek.

Men det Lisa Magnusson kallar snöhån beror givetvis i grund och botten på något annat. Hennes egen artikel med de fördomsfulla uttrycken där alla som bor utanför huvudstaden klassas som snusande bönder med namnet Kevin är ett gott exempel på det. Observera att fördomsfullheten står för henne. Bönder är varje nations ryggrad, eftersom de garanterar vår överlevnad också i en situation då import av en eller annan anledning skulle vara omöjlig. Men med det sagt, alla som bor utanför tullarna är ju inte bönder.

Anna Kinberg Batra blev ökänd för att en gång ha sagt att stockholmare är smartare än lantisar. Hanne Kjöller hade oförståndet att i år – på DN:s ledarsida, var annars? – upprepa detta påstående. Hon gör det genom att argumentera för att människor med högre utbildning lättare förstår komplexa tankebyggen än människor som inte gått igenom en sådan utbildning. Eftersom en högre procent av stockholmarna har högre utbildning än människor i typiska glesbygdskommuner menar hon att Kinberg Batra har rätt. Stockholmare är verkligen smartare än lantisar.

Hade det varit så enkelt att visdom gick att mäta och att det fanns ett tydligt samband mellan högre utbildning och visdom hade Kinberg Batra och Kjöller haft rätt. All högre utbildning leder då sannerligen inte till att man lättare förstår komplicerade tankebyggen. Jag har träffat tillräckligt många högutbildade dumbommar för att kunna hävda det. Den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt har genom sin forskning kunnat visa att det finns en form av naturligt förnuft som verkar gå förlorat i takt med att utbildningen blir högre. Förnekandet av uppenbara sanningar genom eleganta teoribyggen är en kvalificerad form av dumhet reserverad för akademiker.

Stockholmare ser alltså ner på ”lantisar”, trots att de knappast har giltiga skäl till det. I gengäld ser folket i övriga Sverige – som är allt från storstadsbor till verkliga landsbygdsbor – ner på invånarna i Fjollträsk. Och detta förakt är onödigt och ovärdigt, även om det ska erkännas att det också är mycket naturligt.

Den som vet med sig om att ha vissa kvaliteter behöver inte se ner på andra. I stället kan man hedra andra, eftersom de har andra egenskaper som också är bra. Att känna sig förödmjukad å alla stockholmares vägnar därför att ”lantisar” skrattar tyder på ett dåligt självförtroende som kräver att man förlöjligar folk, exempelvis genom att påstå sig vara smartare än andra. Det blir som mobbaren som angriper andra som det enda sättet att framstå som bättre.

Mobbare finns och tyvärr skadar de andra och även sig själva. Men när flera ledarredaktioner publicerar texter av mobbarkaraktär vittnar det om något annat. Mobbare är något som förknippas med skolgårdar och även om det finns vuxna mobbare är det barnsligt. Eller som Henrik Sundström twittrade apropå Magnussons ledare: ”DN:s ledarsida skrivs av barn som klätt ut sig”.