Många svenskar är stolta över att vara så ödmjuka att de förnekar att det är något särskilt med Sverige. Bättre vore en sund glädje över allt det fantastiska som är Sverige.
Sverige är paradoxernas land. Vill man vara en fin och god svensk bör man se ner på sitt land och ta avstånd från alla nationella uttryck. I stället dyrkar de fina och goda svenskarna internationalismen och tanken på att det inte finns någon specifik svensk kultur. Det som är svenskt, menade exempelvis Hans Rosling, är i själva verket modernitet. ”Det finns inte något sådant som svenska värderingar. Det är moderna värderingar”, sa han i en intervju 2015.
Att det är höjden av uppblåst chauvinism, att se Sverige som modernitetens ljusfackla som andra länder med tiden kommer att efterapa, verkar inte ha fallit Rosling och alla de andra som förnekar svenskhetens existens in.
En av de största motsägelserna är svenskars inställning till religion. Sverige är ett mycket kristet land samtidigt som det är ett av världens mest sekulära länder. Denna motsägelse går faktiskt ganska lätt att förklara genom Friedrich Nietzsches idé om att kristendomen har det sekulära och sin egen avveckling inbyggd i sig. Ju mer sekulärt ett land är, desto mera kristet är det alltså, enligt Nietzsche.
Det som ser ut som ödmjukhet inför vad Sverige är, som egentligen döljer en stor stolthet över Sverige, blir tydligare och lättare att förstå om man tänker på Jesu ord i Bergspredikan: ”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet” (Matt. 5:5). Detta har svenskar tagit till sig så att de inte bara tror att de ska ärva landet om de är ödmjuka, utan också att de ska ärva jorden. Sverige är det lilla landet som är en moralisk stormakt, världens föredöme, landet med feministisk utrikespolitik.
Inget är, i många svenskars ögon, så farligt och dumt, som att visa stolthet för det egna landet. Kanske detta förakt är en reaktion mot den form av nationalism som förekom i Sverige i äldre tider, där skrävlet för det egna landet tog sig överdrivna och gärna löjliga uttryck. Verner von Heidenstam driver med detta i sin essä ”Det nationella som teori och känsla” (1899) när han citerar en annons, som han förmodligen själv hittat på:
Fosterlandsvänner! Den enda verkliga patriotiska lutfisken säljes hos madam Andersson på Munkbron.
Det är inte alldeles olikt verkliga annonser från den tiden. Det sena 1800-talet älskade jubileer. Det var, som August Strindberg uttrycker det i underrubriken till Det nya riket (1882) ”jubelfesternas tidehvarf”. 1894 firades exempelvis trehundraårsjubileet av Gustaf II Adolfs födelse och smörfirman ”Svea” i Göteborg annonserade att man kunde beställa hjältekonungens byst skulpterad i smör ”till edra smörgåsbord! Minimumvigt 1 kg”.
Det är det dåliga självförtroendet som gör att människor vill hävda sig och vara förmer än andra. Det är därför logiskt att World Values Study, som bland annat mäter människors inställning till det egna landet, uppmäter högst nationell självkänsla i länder som har minst att vara stolta över. Fattiga diktaturer i tredje världen har en befolkning som är mycket mer stolt nationell än vad Sverige och andra västländer har. Vi vet att våra länder hör till de bästa i världen att bo i och kan därför kosta på oss en ödmjukhet och låtsas som om vi tyckte att vårt land inte är något att vara stolt över.
Det är en motsägelse, därför att under denna ödmjukhetens yta döljer sig en självförhävelse av gigantiska mått. Men det är en stolthet som hela tiden kräver offer. Många svenskar är så stolta över att människor från hela världen vill invandra till Sverige att de är villiga att riskera landets välmåga för att få denna självbild ständigt bekräftad. När tecknen syns allt tydligare att detta var ett gigantiskt misstag försöker man förneka och skyla över i stället för att erkänna misstagen.
En pösande självgodhet och en chauvinistisk och aggressiv nationell självförhävelse är lika fel som en krypande, självplågande och förintande ödmjukhet. Själv tror jag på en glädje över det som är bra med Sverige, en kärlek till landets natur och kultur. En stuga i skogsbrynet invid en äng och en sjö är sinnebilden för Sverige och det finns de som menar att vår uppfattning om just ett sådant landskap som skönhet är genetiskt nedärvt sedan den tid då ängen och sjön innebar vatten att dricka, fisk att äta, bete för djuren och bränsle för den värmande elden. Det må vara hur som helst med den saken. Allt behöver man inte förklara. Det räcker med att konstatera att mycket av det som gör Sverige till Sverige fyller en med glädje och kärlek.
