När palestinademonstranter ställer sig framför en judisk skola avslöjar de sig totalt som de antisemiter de är. Det är trots allt glädjande att de inte längre låtsas något annat.
Så kom då dagen som många fruktat och en och annan längtat efter. Täckelset har fallit. När palestinademonstranter väljer att ha plakat med ordet ”judar” och när de väljer att demonstrera på Nybrogatan i Stockholm, utanför Bajit, den byggnad som inhyser den judiska Hillelskolan, står det klart att det de sysslar med är ren och skär antisemitism, att de inte ens försöker dölja det längre.
Att demonstranterna påstår sig vara ”Judisk antisionistisk allians” kanske är sant. Men det saknar faktiskt betydelse. Platsen för demonstrationen är otvetydigt vald därför att detta är utanför den judiska skolan. Judiska skolbarn i Sverige ska behöva konfronteras med detta på väg till och från skolan. Att ett av plakaten vid demonstrationen bär texten ”Alla barn är lika värda” är höjden av cynism. Med alla barn avses tydligen inte de judiska barn som ska behöva uppleva detta.
När demonstranter skanderat ”From the river to the sea, Palestine will be free” har man kunnat ursäkta det med att de inte har en aning om vilken flod och vilket hav de talar om. Man har kunnat ursäkta det med att de inte förstår den geografiska innebörden av floden, havet och detta med ”Palestine will be free”.
Floden är Jordanfloden och havet är Medelhavet. På landremsan där emellan har judar bott oavbrutet i åtminstone 3000 år. Under de senaste 2000 åren var de inte många, men det fanns en judisk bosättning där hela tiden, vilket man lätt kan konstatera genom att läsa vilken gammal reseskildring som helst, exempelvis linnélärjungen Fredrik Hasselquists ”Iter Palæstinum Eller Resa Til Heliga Landet”, utgiven av Carl von Linné 1757. Där skildras inte bara hur judar i dåvarande Palestina levde, utan också hur judar från andra delar av världen även på den tiden vallfärdade dit för att besöka heliga platser.
Ett fritt Palestina i dessa demonstranters ögon, det vill säga ett Israel utan judar, är alltså en önskan om exakt det de beskyller Israel för att göra; folkmord och etnisk rensning. Och det handlar inte om att återgå till någon ordning som fanns före ”Naqba” 1948, eftersom ett Palestina som varit ”judenfrei” aldrig har funnits.
Det är ett besvärande faktum som dessa demonstranter helst undviker att erkänna, att både judar och kristna bodde i Palestina långt innan islam uppfunnits. Det är inget argument mot att också muslimer ska kunna bo i Israel, men däremot ett argument för att de får finna sig i att landet aldrig kommer att bli det de avser med orden ”Palestine will be free”.
Under tiden fortsätter den ständiga upprepningen av påståendet om folkmord. Hade Israel velat utföra en etnisk rensning och ett folkmord hade det lätt kunnat genomföras på kort tid i det tättbebyggda och lilla område som Gaza är. Att kriget dragit ut i nästan två år är bevis nog för att så inte är fallet. När politiker i Västvärlden än i dag pratar om en tvåstatslösning glömmer de att den lösningen finns sedan 2005. Då utrymde Israel Gaza. Det var en fullständig utrymning, där till och med gravarna grävdes upp. En palestinsk stat skulle i stället bildas där och världen var övertygad om att nu skulle det bli fred. I stället kom Hamas.
Beviset för galenskap är att man vill upprepa det man redan gjort, men med förväntan att få ett annat resultat.
Men världen är galen, så det är precis det man försöker, gång på gång, på gång.
Men man måste rikta en tacksamhetens tanke till demonstranterna på Nybrogatan. Tack för att ni låtit täckelset falla! Tack för att ni inte ens låtsas att det handlar om sionism och Israel, utan om judar. Eller rättare sagt hat mot judar, antisemitism.
När nu demonstranterna visat sitt rätta ansikte så tydligt, finns det inget som hindrar polis och politiker att ingripa mot demonstranterna. Utom vilja förstås. Så länge den inte finns kommer inget att hända.
Statsminister Ulf Kristersson visade dock lite vilja i går med några åtgärder, om än alldeles för sent och alldeles för lite. Hans uttalande om det slutar med orden:
”Ta inte Mellanösterns konflikter till svenska gator och torg. Vi måste ta hand om det Sverige vi älskar.”
De orden finns det all anledning att instämma i. Nu väntar vi bara på handling bakom dem.
