Alice Teodorescu Måwe var som bekant tidigare Bulletins politiska chefredaktör. 2015-2019 var hon politisk redaktör för Göteborgs-Posten. När Dagens Nyheters ledarsida meddelade att hon ska skriva en kolumn i månaden för dem utbröt ett ramaskri i sociala medier, eller som Andreas Gustavsson uttrycker det i ETC, ”hela vänstern skälver av vrede”.

För att kunna kritisera någon sakligt måste man läsa vad denne skrivit och komma med motargument, men sådant är uppenbart för jobbigt inte bara i Teodorescus fall, utan dessvärre för dagens vänster i allmänhet. Det är påfallande att de olika personer som uttalat sig kopierar varandras argument och ägnar sig åt att stämpla henne med alla möjliga sorters epitet. Men inte ett enda exempel på en text hon skrivit får vi. Annars är det lätt att ur hennes texter hitta mängder med bevis för att hon inte har de ondskefulla idéer hon påstås ha.

Det är ändå rätt magstarkt att hävda att en enda kvinna bär ansvar för regeringsskiftet i höstas, men det är ett återkommande påstående, avsett som förolämpning, men jag hoppas att Teodorescu ser det som ett hedersomnämnande. Även om jag inte vill frånta Teodorescu den äran tror jag dock att några andra damer med namnen Andersson, Strandhäll, Lööf och Stenevi också kan ha bidragit till maktskiftet.

Det är lätt att konstatera att de stolta orden om inkludering bara gäller när det är människor med rätt åsikter som ska inkluderas. De som gärna ser att invandrare och kvinnor ska beredas plats i det offentliga rummet har uppenbara svårigheter med det när den invandrade kvinnan inte framför de förväntade åsikterna. Många tycker att det är bra att vi gillar olika, men bara så länge vi gillar lika.

Allvarligare är de ständigt återkommande anklagelserna om fascism och nazism. Jag har skrivit så många gånger om hur de ständiga anklagelserna om allt mellan himmel och jord som nazism eller ”brunt” hjälper till att urvattna begreppet nazism så att nazismens förbrytelser relativiseras. Jag ska därför inte utveckla det vidare här. Jag konstaterar i stället att en mängd människor uppenbarligen anser att allt till höger om Socialdemokraterna är det samma som Adolf Hitlers ideologi.

Andrew Doyle är en nordirländsk författare som beskriver sig själv som vänster, som stödde Labourledaren Jeremy Corbyn i det brittiska valet 2017. De flesta känner nog bättre till två fiktiva personer som Doyle skapat: nyhetsreportern Jonathan Pie och twittraren Titania McGrath. Doyle har skrivit böcker i båda personernas namn, men på senare år har han även skrivit några titlar i eget namn. I förordet till den senaste, The New Puritans, How the Religion of Social Justice Captured the Western World (Constable 2022) beskriver han hur han sitter tillsammans med ett par goda vänner i en bar i Soho i London. Vännerna, ett gift par, är honom så nära att de hedrat honom med att vara gudfar för deras son. Men den vänskapen får ett abrupt slut när vännen plötsligt utbrister:

– You’re a fucking Nazi cunt!

När vännen skrikit detta för tredje gången frågade Boyle honom om han verkligen menade allvar. Han hade först tagit för givet att det var ett skämt. Vännen svarade att han menade allvar. Han ansåg verkligen att Boyle var nazist. De hade visserligen tagit några drinkar, men att se Andrew Doyle som en sorts reinkarnation av Joseph Goebbels var ändå magstarkt. Vännerna hade känt varandra i många år och Doyle kände sin vän som intelligent.

Doyle såg på vännens fru, som var uppenbart besvärad, men sade ingenting. De övriga bargästerna inom hörhåll låtsades på brittiskt vis inte om att de hörde något.

När Doyle försökte få sin vän att förklara hur han menade blev det besvärligt. Doyle hade skrivit för en tidning som vännen ogillade. Han hade röstat för Brexit. Han hade skrivit satiriskt om politiska ståndpunkter som vännen gillade. Men hur kunde det räcka för att kalla honom fascist eller nazist?

Doyle skriver att han är van att bli kallad allt möjligt, men att en vän som nära kände honom plötsligt vräkte ur sig sådant var något annat. Han var ju säker på att vännen kände honom tillräckligt noga för att veta att fascism är själva motsatsen till allt det han står för.

Men vår tid har kommit att präglas av politisk tribalism. Allt för många människor verkar ha fallit offer för en kollektiv fantasi där den minsta politiska skillnad tolkas som bevis för nynazism. Om man inte delar åsikt i allt blir man en motståndare som utmålas i de mest fasansfulla färger. Där blir varje avvikelse från normen bevis för ondska. Doyle skriver (i min översättning):

”Om min tidigare vän verkligen tror att jag har utvecklat en beundran för Adolf Hitler är hans reaktion, om än inte försvarbar, åtminstone förståelig. Det är ett vittnesmål om vår tids gift att han fallit för denna villfarelse trots att han är medveten om mina grundläggande värderingar: han vet att jag alltid varit en uttalad motståndare till rasism, han vet att jag värderar mänskligt liv över allt annat, han vet att jag håller individens frihet som grundläggande för att bevara ett fritt samhälle. Men i dagens samhällsklimat spelar varken hans kunskap om min personlighet eller hans otvetydiga intelligens någon roll. Han har bedömt mig som nazist på grund av det han uppfattar som min orenhet. Det är ett vanligt kännetecken för ideologier att utgå från att varje ifrågasättande av dess tankesystem måste bero på en ondskefull natur.

Det pågående kulturkriget, vars existens ofta förnekas av dess främsta slagskämpar, är inget som någon av oss har råd att förbigå. Kulturkrigare har alltid varit få till antalet, men på senare tid har de innästlat sig till inflytande och makt. Därför har slagfältet utökats till våra hem, skolor och arbetsplatser. Familjer, vänner och andra relationer har förstörts. Många av oss skulle föredra att inte delta, men vapen har tvingats i våra händer. Kulturkrigarna hotar att splittra oss också när de påstår sig samla oss. De klär sina reaktionära idéer i progressiva ord och de som försöker motsätta sig blir fort oskadliggjorda.”

Det är ur detta perspektiv vi kan se hur ”vänstern skälver av vrede” över DN:s värvning av Alice Teodorescu Måwe. Det handlar inte om vad hon skriver, utan vad hon representerar. Minsta avvikelse från den smala åsiktskorridoren och du är genast stämplad som ondskan själv. Och vad symboliserar ondska, om inte nazism och fascism?

Den intellektuella slöhet detta vittnar om är förfärande. Det handlar inte om åsikter eller om argument, utan om att dela in människor i vän och fiende. Andreas Gustavsson skriver i sin artikel i ETC att några andra kolumnister på DN:s ledarsida knappast är ”typiskt mysiga, socialt medkännande liberaler”. Där har vi det. Folk ska vara mysiga. Är du mysig är du en i gänget, annars är du nazist.