I tisdags tog 1990-talets politiska era definitivt slut. Samtidigt får 1990-talets ekonomiska politik framgång som aldrig förr.

Den politiska eran var tanken som fördes fram av Francis Fukuyama efter Sovjetunionens fall, att demokratin vunnit över andra styrelseskick, att världen därför kommit till det som han kallade ”historiens slut”.

Demokratin var den bästa styrelseformen. Allt fler länder blev demokratier och snart skulle alla länder bli det. En del av dem behövde lite hjälp på vägen. De demokratiska staterna borde ge dem den hjälpen.

Så såg ideologin ut. Och i land efter land var framför allt USA beredda att hjälpa till för att införa demokrati. Med hjälp av invasioner och bomber i Afghanistan, Irak, Jemen, Syrien, Libyen och andra länder infördes demokratin – inte.

Fukuyama kom med tiden att överge sin idé, men amerikanska presidenter, såväl republikaner som George W Bush och demokrater som Barack Obama älskade den. Ideologin kallas neokonservatism. Det behövs verkligen ett neo- framför konservatism, eftersom klassisk konservatism är tydlig motståndare till att ett land ska lägga sig i ett annat lands styrelseskick och att styrelseskick över huvud taget ska tvingas på folk ovanifrån.

Oavsett vad man tycker om neokonservatism som ideologi, Donald Trump som person eller demokrati som styrelseskick, är det enkelt att konstatera att Trumps tal i Riyadh i tisdags blev en begravningsceremoni för neokonservatismen. Trump gjorde upp med tidigare presidenters inblandning i andra länders politik och sa: ”Mitt största hopp är att vara en fredsskapare och en förenare. Jag gillar inte krig”. Han fortsatte:

– Riyadhs och Abu Dhabis glänsande underverk skapades inte av så kallade nationsbyggare, neokonservativa eller liberala välgörenhetsorganisationer. I stället har ett modernt Mellanöstern åstadkommits av regionens egna folk, de människor som är här just nu, de människor som har levt här hela sina liv och utvecklat sina egna självständiga länder, följt sina egna visioner och planlagt sina egna öden på sina egna sätt.

– Fred, välstånd och framsteg kom i slutändan inte från ett radikalt avvisande av ert kulturarv, utan snarare från att omfamna era nationella traditioner och omfamna samma kulturarv som ni älskar så högt. Och det är något som bara ni kunde göra. Ni har åstadkommit ett modernt mirakel på ett arabiskt sätt.

Det där låter ju riktigt vackert, så länge man inte undrar vad som hände med ideal som demokrati och mänskliga rättigheter. Här skulle man kunna säga som Trump, att varje land måste vara självbestämmande och utvecklas i sin egen takt. Här kunde man säga som han också sa i Riyadh, att han hoppas att Saudiarabien kommer att ansluta sig till Abraham-avtalen och erkänna Israels existensberättigande.

Det stora misstaget de neokonservativa gjorde och som andra också gjort, är att de trodde att demokrati är en allmänmänsklig företeelse som förr eller senare utvecklas hos alla jordens folk. Men så är det inte. Den moderna demokratin har uteslutande utvecklats i Västvärlden och uppstod när klansamhällen bröts ner och ersattes av ett så pass fritt samhälle att den inneboende motsägelsefullhet som finns när flera människor ska bestämma, kom till uttryck.

Klanen är en förhållandevis platt maktstruktur, där klanens medlemmar har ganska mycket att säga till om, men där lojalitetsbanden gör att man böjer sig för den allmänna viljan i fall där man har en avvikande uppfattning. Så fungerar stora delar av världen, också moderna stater. Behovet av demokrati känns därför inte så stort för invånare i sådana länder. Detta sagt som ett konstaterande, inte en värdering av demokratins för- och nackdelar.

Den katolska kyrkan rev ner klansamhället i Europa och byggde medvetet en kultur vilande på två pelare: Jerusalem och Aten. I det forna Grekland uppstod idén om att man skulle rösta om vilken politik som skulle råda. I det forna Israel rådde ingen demokrati, men den lagstiftande och dömande församlingen Sanhedrin fungerade demokratiskt genom omröstningar. När Romarriket blev kristet fanns alltså flera olika fröer till den moderna demokratin. Demokratiska församlingar infördes i många europeiska länder redan på medeltiden och på lokalplanet rådde exempelvis i Sverige en form av demokrati genom byalag och sockenstämmor.

När Jean Calvin på 1500-talet skrev om Geneves demokratiskt valda församling använde han mycket medvetet Bibeln som förlaga. Kalvinistiska församlingar var demokratiska och många amerikanska städer styrdes därför genom direktdemokrati redan på 1600-talet. De kom att bli förebilden för den amerikanska konstitutionen, samtidigt som den ideologiska överbyggnaden hämtades från de gamla grekerna och senare tänkare som Montesquieu.

Ur detta växte den moderna demokratin fram. Men allt detta hände i Västvärlden och tron på att detta omedelbart skulle accepteras av folk över hela jorden vittnar om att man inte förstått hur gamla de demokratiska traditionerna är i väst. Man tror att demokrati är något som snabbt kan införas utan problem.

Det finns exempel på länder som har kopierat den västliga demokratin och dess friheter och det går mycket bra för de länderna på många håll. Med andra ord måste ett land inte leva kvar i ett annat samhällsskick i all evighet.

Men viljan till förändring måste komma inifrån.

Om det nu hade varit så väl att Trump levde som han lärde och bara ägnade sig åt dessa fredsavtal hade allt varit frid och fröjd. Men i ett annat avseende är han själv fast i 1990-talets drömmar. Det var ju inte bara neokonservatismens tid, utan också neoliberalismens. Den nyliberala idén om att staters ekonomi bör bedrivas som privata företag har Trump utvecklat mer än de flesta och han gör avtal efter avtal, där USA:s ekonomi gynnas, men också hans egna rymliga fickor.

Ett lyxflygplan värt 400 miljoner dollar tas emot som gåva från Qatar. ”Bara en dåre skulle inte acceptera denna gåva å vårt lands vägnar” sa Trump om det. Men det finns alldeles för många som säger att bara en dåre skulle ta emot en sådan gåva. Säkerhetsaspekten, att flygplanet kan innehålla avlyssningsutrustning, hemliga sändare som avslöjar var det befinner sig eller rent av kan sprängas i luften via radiosändare, innebär en alldeles för stor risk och en jättekostnad om flygplanet ska säkerhetsklassas som fritt från sådant.

Qatar fyller fickorna för många i USA och många vill glömma det amerikanska talesättet ”there is no such thing as a free lunch”. Qatar finansierar också Muslimska brödraskapet och Hamas. Att de skulle ge så storartade gåvor till Trump av ren vänlighet är det få utom Trump själv som tror på.

Och i bakgrunden ligger en annan historia och pyr. I september i fjol startades ett företag för handel med kryptovalutor, kallat World Liberty Financial, WLF. Nu i maj använde ett investeringsbolag i Abu Dhabi WLF för att handla kryptovaluta till ett värde av två miljarder dollar. WLF är grundat av Donald Trumps söner tillsammans med Zach Witkoff, son till Trumps fredsmäklare Steve Witkoff.

När sådana nyheter sprids, är det lätt att tycka att Hunter Biden trots allt var en amatör i korruptionsbranschen.