Armband mot tafsande och grannsamverkan mot våld i familjen är metoder presenterade av Nina Rung. För att de ska fungera förutsätts ett Sverige som inte längre finns.
Under ungdomsfestivalen We are Sthlm började 2014 hela gäng med ungdomar – så gott som alltid av utländsk, oftast afghansk härkomst – omringa unga kvinnor och grovt tafsa på dem. Tafsande hade alltid förekommit i sådana sammanhang, men denna organiserade form var en ny företeelse.
Polisen fick mycket kritik för att ha tystat ner problemen både 2014 och 2015, uppenbarligen därför att det var gäng med invandrarungdomar, uppenbarligen därför att man inte vill ”spä på rasismen”. Men i januari 2016 hade Dagens Nyheter en stor artikel om tafsandet och om nedtystandet, som ledde till att Dan Eliasson personligen lovade ta tag i saken. Nyheter Idag kunde sedan avslöja att också DN hade vetat om problemet länge, men valt att lägga locket på.
Eliassons lösning var lika genial som enkel. I juli 2016 poserade han själv inför medias kameror med ett armband av plast, utformat med samma design som polisens avspärrningsband, men där det också stod: ”#tafsainte”. Den som uttalade sig om armbanden och orden ”tafsa inte” var polisens utredare rörande sexuell brottslighet mot barn, Nina Rung. Till SVT sade hon:
– Man kan göra stor skillnad. Tänk på vem du själv vill vara. En person som alla tjejer måste lära sig att undvika? Eller den som säger till andra killar som går över gränsen och som ser till att fulla personer kommer hem ordentligt istället för att utnyttja dem?
Nina Rung förknippades så starkt med dessa armband att hon två år senare i ett facebookinlägg förnekade att det var hon som var initiativtagaren, men kallade kampanjen ”den kanske bästa kampanjen någonsin” och sade sig vara ”himla stolt över att jag bidrog”.
Givetvis var tafsa inte-kampanjen ett projekt där flera ingick, men redan då hade Nina Rung tillsammans med sin make Peter Rung dragit igång föreningen ”Huskurage” som verkar för att förhindra våld i hemmet genom att grannar engageras och ringer på om de hör ljud som tyder på misshandel eller bråk.
Metoderna liknar varandra. Man utgår från att den som vet att grannarna reagerar slår inte sin partner eller sina barn. Den som via armbanden blir uppmärksammad på att tjejer inte vill bli tafsade på kommer att sluta tafsa för att framstå i en bättre dager.
Jag kommer att tänka på Nils Hasselskogs lysande parodi på en dikt av Viktor Rydberg:
Vad rätt du tänkt,
fast det var fel.
Tidningen Kvartal har nyligen i ett par artiklar fullständigt klätt av Nina Rung som en charlatan som utger sig för att vara expert på frågor hon har en mycket grund utbildning i och som föreläser för kommuner och andra myndigheter, inte sällan för groteskt höga belopp. När det gäller ”Huskurage” utvärderade Brottsförebyggande rådet projektet för 250 000 kronor, men det ledde inte till det önskade positiva resultatet. Då satsade man 400 000 kronor till och fick fram ett synnerligen svagt utredningsmaterial som man lyckades få att framstå som aningen positivt genom att räkna fel!
Rent instinktivt förstår nog de flesta av oss vad det är som är fel med Nina Rungs metoder. Armbandet med ”tafsa inte” skulle kanske ha fungerat på ett svenskt konfirmandläger för ett halvt århundrade sedan. Men i den tryckande, svettiga, mörka och bullriga miljön på en stor ungdomsfestival i Stockholm bryr sig knappast någon om ett armband och vad som står på det.
Så även om Rungs tankar är vackra, är de totalt verklighetsfrånvända. Hon har tänkt rätt, men utgått från ett Sverige som inte längre finns. En del skulle nog säga att det är ett Sverige som aldrig funnits. Men idyllen där Rungs metoder hade kunnat fungera har åtminstone funnits fläckvis här och där, i trakter med starkt socialt tryck, i bygder starkt präglade av väckelserörelser och starka sociala normer. Det är just starka normer som gör att människor skäms för att vara normbrytare, det som får oss att inte tafsa eller misshandla, eftersom det är under vår värdighet att bryta normen. Men om man inte har vare sig värdighet eller norm, då fungerar det inte.
Norbert Elias skriver i sin fantastiska bok om civilisationsprocessen (1939) att vi brukar uppfatta en badstrand, där lättklädda män och kvinnor umgås obesvärat som ett exempel på modern sexuell frigörelse. I själva verket är det tvärt om, menar Elias. Det är därför att vi har så tydliga och kraftiga regler och normer för vad som är passande och vad som är opassande som ett sådant umgänge fungerar. Att inte stirra, att inte tafsa, att inte stå för nära andra människor, allt detta är normer som gör att vi kan umgås på en badstrand. De som inte kan reglerna, eller kanske kan dem men struntar i dem, blir snart utfrusna, åtminstone så länge de är få. Men är de många upplöses i stället normerna som gör att badandet fungerar. Exemplen på detta från svenska badhus det senaste årtiondet är ju många.
Men när Nina Rung talar om normer handlar det om normkritik. För henne är normer något fult som ska motarbetas. Ja, jag är givetvis väl medveten om att hon inte syftar på de normer jag nämnt här, utan hon menar att tafsande och misshandel beror på felaktiga normer. Det tror inte jag. Det beror på brist på normer.
Den berömde franske sociologen Émile Durkheim kallade upplösningen av kulturella normer och starka sociala band för anomi. De ofta afghanska ungdomar som tafsar på svenska badhus och musikfestivaler är typexempel på anomi. De är ”ensamkommande” – även om många människor engagerats för att de ska kunna ta sig till Sverige – och ”barn” även om de flesta tycks ha ljugit om sin ålder och är äldre än vad de påstår. Men de är verkligen ensamkommande barn i den bemärkelsen att de lämnat det mycket traditionella samhälle de vuxit upp i och hamnat i ett samhälle med helt andra normer. Rung har givetvis rätt i att dessa ungdomar behöver lära sig att det är brottsligt att tafsa. Det är bara metoden med armbanden som är så tafatt. Och i stället för att kritisera normer behöver dessa ungdomar mer än allt annat lära sig svenska normer.
Men då måste man börja med att erkänna att det finns en svensk kultur och att våra kulturella normer måste läras ut. De är inte universella, utan svenska och man får dem inte i sig därför att man passerar en gräns. Man kanske inte ens vill ha dessa normer. Men ska man bo här måste man vara så illa tvungen.
