När islamismen vill förändra vårt samhälle gäller det att inse vad det är striden handlar om, att vara fast besluten att försvara den västerländska livsstilen men att samtidigt inte hata enskilda muslimer.
Terroristattacken i Oslo, då två människor sköts till döds och ett tjugotal skadades, försvann från nyhets- och debattsidor ganska fort. Det är inte svårt att räkna ut varför. Hade gärningsmannen varit någon i stil med Anders Behring Breivik hade uppståndelsen förmodligen varit mycket större, men när gärningsmannen är en muslim, aktiv i islamistiska kretsar, blir tunghäftan uppenbar. Då blir det svårt att tala om frågan på ett sansat sätt. Bättre att hålla käften.
Hur kan man problematisera att islam står i motsatsställning till mycket av det vi ser som det värdefullaste i vårt samhälle, utan att samtidigt skapa drev mot alla muslimer? Tafatta försök görs för att stämma i bäcken. Reportage om hur muslimer känner sig rädda därför att ilskan går ut över dem, kommer som ett brev på posten, precis som meningar som inleds med orden ”inte alla muslimer”. Nej, det tror sjutton det. Kan vi verkligen inte lyfta oss över den banala enkelhet som det innebär att vi måste tro att ”alla muslimer” tänker och handlar likadant, därför att vi påtalar att det finns uppenbara problem då en muslimsk världsbild krockar med en västerländsk?
En som försökte sig på att diskutera dessa frågor var den för några år sedan bortgångne brittiske filosofen Roger Scruton. I essän Defending the West, ingående i antologin Confessions of a heretic (2016) försöker han definiera några viktiga skillnader mellan Västvärldens tankevärld och den muslimska. Många menar att konflikten är mellan ett sekulärt samhälle och ett religiöst, men Scruton fördjupar det perspektivet. Det västerländska sekulära samhället är byggt på judisk-kristna traditioner. Till viss del är likheterna stora mellan dessa rötter och islam. De tre abrahamitiska religionerna vilar ju på samma grund. Det kan finnas goda skäl till att påminna om denna gemensamma grund, men skillnaderna är också stora och det är de vi ska ägna oss åt här.
Den första skillnaden handlar om lag och moral. Scruton menar att i den muslimska världen går det inte att skilja på dessa två saker. Det som lagen, det vill säga sharia, förbjuder, är omoraliskt. Västvärlden kan se en skillnad mellan en omoralisk handling och en förbjuden handling. Många av oss ser exempelvis otrohet som omoralisk, men vi önskar inte att de som är otrogna ska straffas i domstol. Förr fanns det lagar som förbjöd otrohet och de kunde vara nog så stränga. På samma sätt var förr homosexuella handlingar förbjudna i lag. När den lagen togs bort i Storbritannien fördes faktiskt en debatt som handlade om just detta: Även de som ansåg att homosexuella handlingar var omoraliska kunde gå med på att de inte borde vara straffbara, utan att de vore vars och ens privatsak.
Att dessa förbud avskaffades hänger helt klart samman med det sekulära samhällets framväxt. Men idén om att det finns en privat sfär som det offentliga inte har att göra med är faktiskt mångtusenårig. Femte Mosebok 29:29 säger: ”Det fördolda hör Herren, vår Gud, till, och det uppenbarade tillhör oss”. Det ingen annan har sett eller lidit skada av är alltså en sak mellan den enskilda människan och Gud och inget som angår andra människor. Även det sekulära samhället, där folk inte tror på Gud, har bevarat tanken på att det som sker i det privata har ingen annan med att göra.
Bara i vissa muslimska länder är sharia landets lag, men det islamistiska idealtillståndet är att sharia ska praktiseras i alla länder. Det strider mot den västerländska idén om nationalstater, där människor är medborgare och där varje stat har rätt att stifta sina egna lagar enligt demokratiska beslut som motsvarar medborgarnas vilja. Att en stat har en viss lag och andra stater inte har den lagen ses som en styrka, men ur muslimskt perspektiv är detta en svaghet. Medan påven och senare olika kyrkor i Europa uppmanade till olika uttolkningar av lagen i olika länder strävar islam efter en gemensam uttolkning, vilket leder till att medan nationalstater har vuxit fram i Europa strävar islam efter imperium.
Den andra skillnaden, menar Scruton, handlar om kristendom. Det är kristendomen som skapat Europas starka nationella lojaliteter och nationalstater på vilka sekulära rättsordningar och medborgarskap vilar. Det kan verka egendomligt att det skulle vara religion som är upphovet till sekulära stater, men Scruton menar att det beror på hur Paulus lade grunden för kristendomen i det romerska imperiet, som religiösa samfund som inget annat begärde än att tjäna Gud, utan att försöka påverka politiken. Ur det drog påven Gelasius den förste på 400-talet slutsatsen att det sekulära styret och människans förhållande till Gud är två olika saker. Tidiga muslimska filosofer försökte ur Platons lära i stället fastställa den perfekta staten, men det var alltid en stat där islam var allenarådande.
Nästa sak Scruton tar upp kan verka obetydlig i jämförelse med de tidigare, nämligen ironi. Det finns drag av ironi i Gamla Testamentet och den judiska skriften Talmud visar många prov på skämtlynne, men Scruton menar att kristendomen också tagit upp grekernas ironi och synen på människans skröplighet och hur man lever med den. Samma sak finns i islam i form av de stora sufiska poeterna, men detta är en del av islam som verkar okänd för islamister. Deras version av religionen tål inte ett utifrånperspektiv, tål inte kritik och absolut inte att skrattas åt. Scruton menar att detta syns tydligast i frågor om sex, eftersom sex inte kan diskuteras utan ett mått av ironi. I den muslimska världen stenas kvinnor till döds om misstanke finns om otrohet, medan Jesus, med drag av ironi, sade att den som var utan skuld skulle kasta den första stenen och menade att det en person gjort i handling hade vi alla gjort i tanken.
Från ironi fortsätter Scruton till självkritik. Det är en del av vår livsstil. Vi förväntar oss av ledare att de idkar självkritik och att de kan erkänna fel och brister. Och det möjliggör att vi utser representanter som företräder oss i olika former av sällskap och föreningar, som vi skapar utan att först behöva fråga myndigheter om lov. Ledaren som vi utsett kan ta beslut som är bindande för oss alla. Gillar vi det inte kan vi lämna sällskapet.
I den muslimska världen finns det mycket lite av denna form av fria sammanslutningar. Där spelar familjen samma roll, men eftersom familjebanden inte är något som man själv väljer omöjliggör det den form av ledarskap som behövs för välfungerande företag och fonder. Resultatet är en mycket plattare hierarki, som på ytan kan verka mera jämlik. Det är broderskap i ordets verkliga bemärkelse, där bröderna har lika mycket att säga till om, men där man inte kan välja vem man är bror med.
När myndigheter i Västvärlden har velat förhandla med den muslimska minoriteten har de märkt att det inte finns något klart ledarskap, ingen som är villig att träda fram för att representera gruppen. Därför har ofta de mest religiösa, de mest extrema blivit dem som fått representera alla muslimer. När någon med en avvikande uppfattning träder fram, brukar det vara på privat initiativ, utan möjlighet att representera gruppen.
Det finns en smidighet i hur vårt samhälle organiseras, menar Scruton, och han är tydlig med att säga att det är ett konstaterande mer än ett påstående om att det skulle vara bra, att detta i hög grad beror på att vi kan möta främlingar och komma överens förhållandevis enkelt, tack vare att vi dricker ihop. Alkoholen, som är förbjuden i islam, spelar en inte oviktig roll för diplomatiska förbindelser lika mycket som grannsamverkan. Alkoholen är skuld till mängder av tragedier i vår värld, men vi bör inte glömma bort att den samtidigt är en nyckel till att vårt samhälle fungerar bra.
Vi bör vara klara över vad det är vi vill försvara, menar Scruton. Vi försvarar inte våra förmögenheter eller våra länder, utan vi försvarar våra politiska och kulturella arv. Vi måste lära oss att med bestämdhet försvara detta, ty svaghet provocerar, eftersom det gör att fienden ser en möjlighet att förstöra. Vi måste uttrycka vår vilja att behålla det vi ser som gott i vår livsstil.
Det är inte avund, utan hat som driver terrorister. Avund är viljan att ha det andra har, men terroristen har ingen sådan vilja, utan vill förstöra det vi har.
Men svaret ligger inte i att hata tillbaka, säger Scruton. Stoltheten över vårt arv bör driva oss mer än förakt och hat mot dem som är annorlunda. Lika självklart som vi bör göra motstånd mot eftergifter, mot islamisering av vårt samhälle, lika självklart bör det vara att vara vänliga och inte hatiska mot enskilda muslimer. Hat övervinns genom att förlåta hatet, säger Scruton, citerande både Jesus och hans nära samtida, rabbinen Hillel. Västvärlden har under årtionden gjort felet att vara ödmjuka och erkänna skuld mot omvärlden. Det gör bara att vi framstår som maktlösa och inbjuder till nya attacker.
När vi möter omvärlden finns det en offentlig och en privat sida av det. Offentligt gäller det att inte ge efter inför att ge upp det vi finner värdefullt i vårt arv. Vi ska inte förvandla medborgarskap för individer till grupprättigheter, inte byta nationell gemenskap mot religiös, inte sekulär lag mot sharia, inte ironi mot gravallvar, inte självkritik mot dogmatik, inte representativitet mot broderskap och inte glatt drickande mot strikt nykterhet. Men privat kan vi vara vänliga, inbjudande, förstående och förlåtande mot människor som lever annorlunda än oss.
