De politiska partierna har övergett sina kärnväljare. Detta är något som många har uppmärksammat under senare år. Centern, det gamla Bondeförbundet, har bytt ut bönderna mot innerstadens extremliberaler. Socialdemokraterna har glömt bort sina arbetare – de verkar ofta skämmas för de få de har kvar. Men få verkar ha tänkt på att detta också gäller Miljöpartiet.

När Miljöpartiet var nytt i början av 1980-talet gjordes ganska många reportage i tv och i tidningar om det nya partiets medlemmar. Jag minns några sådana reportage, om unga familjer bosatta på en gård, gärna belägen i en av Norrlands älvdalar, med boningshuset mellan landsvägen och älven. Familjer som odlade sin egen mat, höll djur småskaligt och gärna drev gården med häst. Skogen gallrades för hand och ur den hämtades gårdens värme i form av ved. Det var människor klädda i kraglösa snickarskjortor som levde nära naturen och i samspel med naturen.

Det ansågs flummigt, men flummigheten låg knappast i att människor levde småskaligt nära naturen, utan snarare i visionen att alla människor skulle leva så. Flummigheten handlade också om att många medlemmar trodde på healing, alternativmedicin, antroposofi och biodynamisk odling. Många tillbad naturen som en form av gudstjänst och andra trodde på konspirationsteorier om chemtrails.

Det var då det. Redan från början hade Miljöpartiet en övervikt av högutbildade unga i storstadsregionerna. Den delen av partiet har blivit allt mera dominerande, men fortfarande finns de där landsbygdsväljarna. Norrlands inland är fortfarande på sina håll starka väljarfästen, men det är knappast den sortens väljare som numera syns då partiet ska presenteras. I stället är den typiske miljöpartisten en storstadsbo som har lite kontakt med naturen. Men det är inte det som är den verkliga förändringen, utan att det numera anses vara rätt att hålla sig i staden, långt från naturen. Då får naturen nämligen klara sig själv.

Då kan landsbygden befolkas av vargar, utan störande inslag av människor. De som numera lever som miljövänner framställdes för fyrtio år sedan, har blivit miljöbovar. Deras kossor fiser och bidrar därmed till växthusgaserna. Röken från de hemtrevliga brasorna från veden som avverkats för hand i den egna skogen, är numera en miljöfara som aktivt motarbetas.

Hur blev det så? Många naturromantiker delar den syn som formulerades av Jean Jacques Rousseau 1762 i hans Émile:

Allt är gott sådant det utgår ur skaparens hand, allt försämras under människans händer.

Man ser människan som en onödig inkräktare i naturen och vill inte inse att människan sedan urminnes tider levat i ett samspel med naturen, där mycket av den värdefullaste naturen är ett resultat av mänsklig påverkan. I stället för att söka vägar där vi kan leva i samklang med naturen tänker man sig storskaliga tekniska lösningar, som visserligen förstör naturen på en viss plats, men som låter resten av naturen vara ”ifred”. Jättelika vindkraftsparker till havs är därför det nya Miljöpartiets melodi, medan familjen på landet som måste åka bil långa sträckor till affären är något ont.

Många ur den gamla överklassen kände sig övergivna av Moderaterna när Fredrik Reinfeldt tog över partiet och många frikyrkliga känner sig vilsna bland dagens kristdemokrater. Men frågan är om inte den som en gång var miljövän och som numera blivit miljöbov utan att ha förändrat sin livsföring är den som känner sig mest övergiven och förvånad.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

(Hasse Alfredson & Tage Danielsson 1976)