Facebook noscript imageKorn: Vår förbannade plikt
Dan Korn
Ledare
Korn: Vår förbannade plikt
Grinden till en villa har sprängts. En numera vanlig svensk syn. Foto: Henrik Gustafsson Nicander/TT
Grinden till en villa har sprängts. En numera vanlig svensk syn. Foto: Henrik Gustafsson Nicander/TT

Det är lätt att bli avtrubbad av nyhetsflödet om skjutningar och sprängdåd, men det är vår förbannade plikt att fortfarande uppröras över det. Det är vårt enda hopp för en bättre framtid.

I mitt arbete som chefredaktör för Bulletin ingår att jag varje morgon väljer ut de nyheter vi ska skriva om under dagen. I samma arbete ingår att analysera vilka av våra tidningsartiklar som blivit de mest lästa. Då är det lätt att konstatera att nyheter om vardaglig brottslighet och våld inte är de mest lästa. En spektakulär händelse får många läsare, men ytterligare en skjutning eller ytterligare ett sprängdåd reagerar många numera på enbart med förströdda gäspningar.

Så då kanske vi borde sluta skriva om sådant som få läser? En del läsare har hört av sig och föreslagit det. Ingen vill läsa om skjutningen i Örkelljunga, säger en läsare. Och vad finns det för anledning att skriva om ett storslagsmål mellan ”grupperingar” i Eksjö?

En tidning lever på att producera nyheter som folk vill läsa. Innehåller tidningen sådant som folk inte vill läsa lär tidningen mista prenumeranter och utplåna sig själv. Samtidigt är en tidnings roll ”att spegla tidens ansikte”. Det kan man förvisso göra på många sätt, men ett av de sätten är att rapportera om händelser i omvärlden som påverkar människors liv. Bulletin har från början haft målsättningen att skilja tydligt på opinion och nyheter, men givetvis är urvalet av nyheter också en form av opinionsjournalistik.

För några dagar sedan inträffade ett av dessa så gott som dagligen numera förekommande sprängdåden i Stockholmstrakten. Det uppmärksammades som första nyhet på TT:s sammanställning av nattens nyheter och flera tidningar skrev om det. Samma morgon rapporterade polisens hemsida om ett mycket snarlikt sprängdåd mot ett hus i en mindre ort långt från storstaden. Det fick inte alls samma uppmärksamhet. TT rapporterade inte om fallet och såvitt jag såg då – det är möjligt att jag missat det – rapporterade ingen av de större tidningarna om detta sprängdåd.

I just sådana fall ser jag det som min förbannade plikt att rapportera om det. Brottsligheten som vi för några år sedan förknippade med storstäderna har spritt sig över landet. Nu är det i Falkenberg det sprängs och i Broby och Osby det skjuts. Örkelljunga verkar dock inte ha haft någon skottlossning på nära tjugo år, såvitt jag kan finna. Brotten har blivit en del av människors vardag också på mindre orter. Det är en tragisk utveckling, men samtidigt är det en del av brottslighetens normalisering. När det sköts i Stockholm fick det stora rubriker. När det skjuts i Västerås och Växjö – vem orkar bry sig?

Sverige utanför storstaden kommer som vanligt i skuggan. När storstadsfenomenen når dit är de inte längre lika intressanta, utan börjar få töntighetsprägel – åtminstone ur storstadens perspektiv. Detta påminner om den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning om kulturella fält, hur finkulturen mister sin finhet när den blir populär i breda kretsar. Men att någon av dem som brukar citera Bourdieu skulle märka detta är nog för mycket begärt. Han har drabbats av exakt det han själv utforskade. Eftersom han betraktas som både svår och fin vill många svänga sig med hans namn och citera hans skrifter, men att se paralleller i samtiden är en annan sak.

Om vi slutar att uppmärksamma brottsligheten och våldet har vi dukat under för det. Då har våldet blivit så vanligt att vi inte längre reagerar. Vi måste rapportera om det för att inte resignera. Men – och det är dessvärre den trista paradoxen – om vi fortsätter att rapportera om vart enda sprängdåd och varenda skjutning kommer vi att bli avtrubbade.

Men att låta avtrubbningen leda till att vi slutar rapportera om våldet när det spridit sig från storstaden till landsbygden vore ett svek mot landsbygdens människor. Kanske är avtrubbningen oundviklig, men den upprördhet vi förhoppningsvis fortfarande kan känna inför våldshandlingarna är faktiskt vårt enda hopp om att få slut på dem. När vi ger upp vinner våldsverkarna. När vi inte längre upprörs har samhället blivit hårdare.

Samhället består av individer. När samhället hårdnar beror det på att individerna hårdnar. Men alla är vi olika och vi kan välja att vara avvikare. Den som fortfarande upprörs över våldet är fortfarande så pass mjuk att smärtan över samhällets förråande känns. Låt oss bevara den mjukheten inom oss i en hårdare tid.

Dan Korn

Dan Korn är Bulletins chefredaktör, författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.