Korn: Varför är intellektuella nästan alltid vänster?

Debatten som startades när två lokalpolitiker från Lilla Edet kritiserade att ortens bibliotek bjudit in Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou att föreläsa om sina böcker, är en historia med många bottnar. Politikerna från SD menade att eftersom de båda författarna i kraftiga ordalag kritiserat SD var de inte opartiska och borde därför inte sponsras med skattemedel.

Argumenten var alltså inte, som både Ghazale och Pascalidou påstod, att politikerna ville ”tysta” dem. Men politikerna förtydligade sig. Varför bjuds så sällan högerinriktade intellektuella in till biblioteken? Varför är det alltid författare med vänsteråsikter som får tala på skattebetalarnas bekostnad?

Det enkla svaret är att det finns knappt några andra. Högerinriktade intellektuella är försvinnande få. Och de som finns betraktas i de kulturella salongerna som om de vore något katten släpat in.

Men varför är det så?

Den brittiske filosofen Bertrand Russel var i ungdomen socialist. Han besökte Lenin i Moskva efter ryska revolutionen. Men med tiden övergav han socialismen. Någonstans – jag har glömt var – skriver han att han insåg att Karl Marx idé om att alla proletärer skulle enas om att göra revolution mot kapitalismen inte höll i verkligheten.

Många arbetare och hantverkare levde på att tillverka lyxvaror och även om de inte själva förbrukade dem kom de att sympatisera med de rika människor som konsumerade resultatet av deras arbete. De skulle inte drömma om att göra revolution, snarare drömma om att själva kunna tjäna tillräckligt bra för att kunna skaffa sig lyxvarorna. Världen var inte så enkel som marxisterna föreställde sig den.

Författaren George Orwell gör i sin bok ”The Road to Wigan Pier” (1936) en liknande iakttagelse. Arbetare stödde socialismen därför att den utlovade ett bättre liv för dem, men när det gällde det man skulle kunna kalla ”livsstilssocialism”, olika radikala reformer som socialister förespråkade, var de sällan intresserade. På Orwells tid handlade det om att vara vegetarian, ha långt hår och gå med sandaler. Numera handlar det om andra radikala frågor som så kallat ”vanligt folk” sällan har intresse av, men som odlas av de som kallas intellektuella.

En intellektuell är inte det samma som en intelligent, även om många intellektuella tar det för givet att de är samhällets mest intelligenta. Intellektuella arbetar med hjärnan och inte med kroppen, vilket givetvis gör att deras intelligens tränas. Den amerikanske filosofen Robert Nozick skriver i essän ”Why do intellectuals oppose capitalism?” (första gången publicerad 1986), att många intellektuella valt sina intellektuella yrken därför att de i skolan ofta fick höra av läraren hur klyftiga de var.

Nozick kallar intellektuella för ordsmeder, det vill säga precis som smeden förtjänar sitt uppehälle genom att smida järn förtjänar den intellektuelle sitt uppehälle genom att smida ord. Det är orden vi alla använder som poeter, författare, litteraturkritiker, journalister och professorer formulerar. Däremot omfattar ordsmederna inte de naturvetenskapliga akademikerna, nummersmederna som Nozick kallar dem. Och bland ordsmederna finns, säger Nozick, en tydlig överrepresentation av vänsteråsikter.

Nozick konstaterar att intellektuella ordsmeder har det bra i vårt samhälle. De tjänar ofta över genomsnittet, men märkligt nog verkar de vara mer negativa till den kapitalistiska samhällsordningen desto bättre ställt de har. De flesta är till vänster, men Nozick ger också exempel på högerintellektuella författare som också varit motståndare till marknadsekonomi.

Nozick refererar till den österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises, som konstaterar att de intellektuella ofta tillhör samhällets högre skikt och därför umgås med framgångsrika företagare, men känner sig förödmjukade av de rikas högre status. Att de rika har mer pengar och högre status är i sig inte förklaringen till de intellektuellas hat mot marknadsekonomin. Mindre framgångsrika intellektuella som inte umgås med eliten känner samma hat och andra grupper som umgås med de rika utan att de delar deras status, som till exempel de rikas tränare och danslärare, visar inte detta hat. Inte heller är mindre framgångsrika företagare hatiska mot det kapitalistiska systemet. Så varför är de intellektuella det?

Svaret lyder: ”Intellektuella anser att de är de mest värdefulla människorna, de med högst förtjänst, och att samhället borde belöna människor i överensstämmelse med deras värde och förtjänst. Men ett kapitalistiskt samhälle uppfyller inte principen om fördelning ’åt var och en efter hans förtjänst eller värde’.”

Den framgångsrike affärsmannen kan ha varit den som i skolan fick dåliga betyg, medan den intellektuelle i skolan hela tiden fick beröm för sin begåvning. Ända sedan antikens dagar har intellektuella framhållit att det finaste man kan göra är att tänka kloka tankar. Platon ansåg att rationella tankar överträffade hjältemod. Aristoteles hävdade att intellektuellt tänkande var mänsklighetens högsta verksamhet. Och i modernare tid menade Ludwig Wittgenstein att filosoferande kunde jämföras med en läkares botande av sjukdomar.

Den intellektuelle ser sig alltså själv som den som förtjänar att vara i samhällets topp. Och så vördas bilhandlaren som tjänat miljoner mer! Detta leder till förakt och hat mot kapitalisten, som omvandlas i en beundran för Marx idéer och en motvilja mot kapitalism och därmed marknadsekonomin.

Därför är tidningarnas kultursidor som ledarsidor ur ett vänsterperspektiv, även i högertidningar. Därför är det en självklarhet för landets bibliotekarier att välja författare till deras evenemang, med mer eller mindre uttalade vänsteråsikter. Därför är det en oskriven regel att de intellektuella som dyker upp i teveprogrammens soffor är vänster.

Det handlar givetvis inte om att de alltid uttalar vänsteråsikter. Dessa åsikter ses dock som de naturliga, de självklara. De som inte delar dem anses ointressanta, om de tillhör ”vanligt folk”, men olämpliga, ondskefulla eller rent av farliga om de är intellektuella till höger.

Man utgår från att de är fascister, rasister och annat otrevligt och bryr sig inte ens om att ta kritiskt granska om det antagandet kan stämma. På sin höjd kan de bjudas in som avskräckande exempel eller alibi för att visa att man är neutral. Därför är det inte konstigt att man då väljer de underligaste kufarna till höger.