Polisen i Järva har fått ett lokalkontor som tills vidare är öppet två dagar i veckan. På sin Facebooksida visar polisen en bild från receptionen där en kvinna iförd huvudduk sitter. (Ja, jag vägrar kalla det ”slöja”. En slöja är genomskinlig och själva syftet med en hijab är att vara ogenomskinlig.) Meddelandet har fått stor uppmärksamhet och många kritiska röster har höjts.

På polisens Facebooksida skriver en kvinna:

Vågar förföljda flickor göra anmälan hos en person som signalerar värderingar från Mena-länderna? Skulle inte tro det.

Kanske inte det. Men så enkelt som att det är just huvudduken som gör att en förföljd flicka inte vågar lämna en anmälan till denna kvinna är det inte.

Debatten om huvuddukar har för längesen fastnat i det tröttsamma ställningskriget mellan de som ser huvudduken som en symbol för kvinnoförtryck och tvång och de som hävdar att man kan bära huvudduken av fri vilja som en identitetsmarkör och för trygghet. Båda sidorna förnekar vanligtvis den andra sidans argument. Men i själva verket är båda sakerna sanna, även om det självfallet handlar om olika individer.

Barn och unga flickor som växer upp i familjer där föräldrarna fordrar att de bär huvudduk finns förvisso. En del av de flickorna vill inte bära huvudduken och om de då gör det handlar det givetvis om både förtryck och tvång.

Men den andra sidan finns också. Under de senaste knappa femtio åren har det i hela den muslimska världen blivit vanligt att unga kvinnor bär huvudduk, inte därför att deras mammor och mormödrar gjort det före dem, utan därför att de inte bar huvudduk. Den äldre generationen såg sig som mer sekulär, vilket tog sig uttryck bland annat i att man lade bort huvudduken. Men man lade inte bort fördomar och skrock. Miniatyrkoraner omöjliga att läsa men använda som amuletter kan ses som en symbol för denna inställning. De kvinnor som satte på sig huvudduken gjorde det som en markering mot skrocken, fördomarna, miniatyrkoranerna, okunniga imamer som bara kunde rabbla böner utan att kunna förklara och inte minst mot hederskulturen. Huvudduken var för dem i stället en intellektuell tolkning av islam, med kunnighet i Koranen. Samtidigt symboliserade huvudduken här modernitet och storstadsliv mot gammaldags landsbygd.

När en annan kommentator om den hijabbärande polisen frågar sig hur Fadime, som mördades av sin pappa, hade reagerat om anmälan skulle tas emot av denna kvinna, blir svaret att det kan vi inte veta, men Fadimes pappa mördade inte sin dotter därför att hon inte bar huvudduk. Det var lika ointressant för honom som andra aspekter av islam. Själv hade han druckit en flaska whisky dagen då han mördade sin dotter, vilket knappast fromma muslimer gör.

Hedersförtryck är något som förekommer i många religioner, kulturer och geografiska områden, även om det tar sig värst uttryck i Mellanöstern. Det hänger inte per automatik ihop med islam. Däremot kan man mycket väl hävda att den kultur som vuxit fram i Europa tack vare den katolska kyrkans påverkan under medeltiden – oavsett om dessa västeuropéer i dag är katoliker, protestanter, judar eller ateister – skakat av sig hederskulturen.

Vi kan med andra ord konstatera att oavsett om kvinnan på polisstationen bär huvudduk eller inte kan det vara svårt att anmäla hedersförtryck till henne, därför att hon är från Mellanöstern. Då, kan man tänka, vore lösningen att alltid på en sådan reception ha en receptionist med både utseende och namn som vittnar om mycket djupa rötter i den svenska myllan. Vi kan strunta i diskussionen om det vore diskriminering att enbart anställa blonda tjejer som heter Andersson eller Svensson, eftersom detta är ett hypotetiskt resonemang.

Men hade det hjälpt med sådana receptionister? Jag är inte så säker på det. Hur var det nu med Fadime, för att återvända till henne? Hon försökte förgäves få människor i Sverige att förstå vad hedersförtryck är. De som tog henne på allvar den gången stämplades som rasister och även om förståelsen är större i dag finns det många som framhärdar i förnekelsen. Hade därför den hedersförtryckta flickan vågat göra anmälan om en pursvensk hade suttit i receptionen? Kanske hade hon föredragit någon som trots allt förstod vad hon pratade om?

Med andra ord så hur man än gör blir det fel. Så blir det ofta när huvuddukar diskuteras.

Men, meddelar polisen på Bulletins fråga, bilden är en genrebild som inte är tagen i Järva. Kvinnan på bilden är inte polis och det är ingen riktig polisuniform hon har på sig.

Nej men så intressant! Det innebär alltså att man medvetet valt ut en genrebild föreställande en kvinna i hijab. I vilket syfte, måste man fråga sig.

2019 hade, som bekant, Gävle kommun en serie porträtt av gävlebor som välkomsthälsningar vid stadens infartsleder. En bild föreställde ”Suzan Hindi, gävlebo”. Suzan har på sig en blå hijab och detta väckte protester. Om man representerar staden Gävle bör man inte vara avvikande klädd, menade många. Men det slutade inte där. När lokaltidningen Arbetarbladet några år tidigare gjorde ett reportage om Gävle moské var det Suzan som visade runt journalisten. Och Gävle moské är ökänd för extremislamistiska kopplingar. Imamen Abo Raad, som senare med utvisningsbeslut lämnade Sverige, hade en släkting som mordhotade Gefle Dagblads chefredaktör.

Bilderna visar på ett tankefel. Man tror sig verka för inkludering genom att ha med människor av olika bakgrund och utseenden. Och när vi talar om individer bör människor ha rätt att se ut hur de vill. Men som representant för en stad, en statlig myndighet eller något annat sådant, är du inte längre individen, privatpersonen. Då representerar ditt ansikte något större och då måste du ta hänsyn till det.

Är det diskriminering? Ja, självklart. Det är diskriminering på samma sätt som man inte får jobb som portier på ett lyxhotell om man har tatueringar i ansiktet, inte får jobb som personlig tränare om man väger 140 kilo och att jag aldrig skulle kunna få jobb inom kyrkan. Det spelar ingen roll att den fete tränaren kanske är jätteduktig, den tatuerade är världens charmigaste portier eller att jag kanske skulle kunna både predika och klara själavården galant. Det finns helt enkelt en del saker alla inte passar till. En sådan sak är att om man representerar en svensk myndighet eller en svensk stad bör man ingå i en svensk gemenskap och då inte ha yttre attribut som signalerar avvikande. Det innebär självfallet inte att man inte får vara muslim, men som representant för Gävle är knappast en extremt islamistisk person lämplig. Och en polis måste i första hand vara lojal mot svensk lag och rätt och bör därför inte i yttre attribut visa andra lojaliteter.