I våras var jag i USA. Jag kan inte hävda att de människor jag pratade med utgör ett representativt urval för landets befolkning, men om jag ska försöka sammanfatta vad de sa, blir det:

– Aldrig tidigare har vi haft två mer olämpliga presidentkandidater. Men Trump är i varje fall inte förvirrad och skröplig.

De jag talade med som höll på Republikanerna och som tidigare röstat på Trump menade att han nu var olämplig. Hans oförmåga att erkänna sig besegrad i förra valet visade sidor hos honom som inte bådade gott för framtiden.

Både de som menade att Biden gjort gott ifrån sig och de som ansåg det samma om Trump var rörande eniga om att det nu var dags för nya kandidater. Båda hade gjort sitt jobb.

Men – och detta är ett viktigt men – om man bara har två olämpliga kandidater att välja på väljer man den minst olämpliga. Det valet utfaller till Trumps fördel.

Så gick alltså tongångarna bland folk jag talade med i New York och New Jersey. Där fanns demokrater som motvilligt erkände att de hade något annat val än att rösta på Trump. Där fanns republikaner som gärna sett att någon av Republikanernas andra kandidater hade nominerats. Men så gott som alla menade att av två onda ting väljer man det minst onda; Trump.

Jag var inte i USA på någon reportageresa, utan för att hälsa på släkt. Inte heller jagade jag runt och frågade alla jag mötte vad de tyckte om presidentkandidaterna. Men vid olika samtal kom denna bild ändå fram.

Därför är jag förvånad över rapporterna om panik i de demokratiska leden nu, efter att Joe Biden i vissa avsnitt av den nittio minuter långa debatten mot Donald Trump, visade sig förvirrad och uppenbart åldrad. Han fyller 82 i år. Det innebär att om han blir omvald är han 86 år gammal när han lämnar presidentämbetet.

Det finns pigga 86-åringar som säkert skulle klara av rollen som världens mäktigaste man, men frågan är om Biden kommer att vara en pigg 86-åring, när han är en tydligt skröplig 82-åring. Hans gång, hans tal, hans sätt att ibland komma av sig och ha svårt att hitta tråden igen, allt detta gör att så gott som alla de som tidigare envist försvarat honom börjat darra på målet. Det gäller hans vicepresident Kamala Harris, andra demokratiska parlamentsledamöter och hans supportrar i media, som New York Times, vars ledarsida efter debatten haft flera texter som direkt uppmanat honom att träda tillbaka.

Men Biden envisas med att hävda att han är kapabel att sitta ytterligare fyra år. Och reglerna är sådana att enbart han kan besluta att träda tillbaka.

Men varför denna förvåning? Hur kan det komma sig att det var så enkelt att känna av stämningarna för flera månader sen, men att det först nu verkar ha gått upp för Bidens närmare supportrar att de riskerar att förlora valet därför att deras kandidat är för skröplig?

En förklaring kan givetvis vara att demokraterna runt Biden och ledarskribenter samt journalister på demokratvänliga medier lever som i en bubbla, att det faktiskt därför är lättare för utomstående att känna av strömningarna än dem som befinner sig inne i centrum.

Men det finns åtminstone en annan förklaring.

David Brooks är krönikör på New York Times och något av ett unikum. Han är uttalat konservativ och att vara det på New York Times numera är – enligt Brooks egen beskrivning – som att vara överrabbin av Mecka. Att Brooks lyckas hålla sig kvar beror förmodligen på att han mest skriver om mänskliga relationer och andra ”feel good”-ämnen och sällan berör politik.

Tidningen har gjort sig av med de röster som inte delar tidningens officiella allt snävare linje. Antingen har de slutat frivilligt, eller också har de fått hjälp på traven. Det är inte unikt för New York Times. Samma sak har skett i Sverige på de större tidningarna, där Malin Ekmans avhopp från Svenska Dagbladet i veckan som gick är ett exempel.

Att denna trend leder till en polarisering av åsikter och att det går rakt emot officiella stolta ord om mångfald och inkludering säger sig självt, men det leder också till att allt färre personer kan lyfta ett varningens finger när man ser att något håller på att gå galet. I en miljö där alla tycker likadant blir det svårare att komma med obekväma åsikter.

Polariseringen genomsyrar hela samhället, men utarmningen av åsikter drabbar de med åsikterna till vänster värst, helt enkelt därför att det ligger i konservatismens natur att ha en skeptisk inställning till saker och ting. Det handlar om att ha en tragisk livssyn.

Vi måste tänka tragiskt för att undvika tragedi, säger Robert D Kaplan gång på gång i sin bok The Tragic Mind, som utkom i fjol och som jag skrev om då. Det är alltså med andra ord bara om vi skeptiskt utgår ifrån att saker kan gå illa som vi förhindrar att det går illa.

Läs även: Korn: Se tillvaron tragiskt och undvik tragedin

Det var tydligt för flera månaders sen att väljare flyr demokraterna därför att av två dåliga presidentkandidater är trots allt Trump bättre. Men först nu, när Bidens skröplighet målats upp i grälla färger över hela världen, börjar Demokraterna inse vad som håller på att hända.

En av de saker Kaplan skriver om är att han som utrikeskorrespondent missbedömde USA:s krig mot Irak. Han var övertygad om att inget kunde vara värre än Saddam Husseins styre över Irak och att USA:s krig därför var rättfärdigt och skulle leda till en bättre framtid. Men en galen diktators terrorregim är trots allt bättre än ingen regim alls. Det kaos, den anarki, som följde efter kriget var ännu värre. Det är just detta ett tragiskt tänkande handlar om: att inte se världen svartvit, att inse att något dåligt kan vara bättre än något som är ännu värre.

Väljarna som flyr till Trump ser uppenbarligen detta. Det gör för övrigt människor med en tragisk livssyn.

Om det blir så som Biden vill kommer han att fortsätta sin presidentkandidatur och förmodligen förlora mot Trump. Någon måste ta modet till sig och försöka förklara för honom att valet inte handlar om att han eller Trump kommer att segra, utan om att han antingen kommer att gå till historien som presidenten som tog sitt förnuft till fånga och satte landets framtid framför egen prestige, eller också att han kommer att gå till historien som den fåfänge narren som vägrade att träda tillbaka och därför förlorade. Denna någon kan kanske vara Bill Clinton eller Barack Obama, men troligare Jill Biden.

Frågan är bara vem som först talar med henne och förmår henne att förstå att oddsen inte ser bra ut. Hon verkar lika envis som sin man.