Det finns en svensk författare och debattör som har en fantastisk förmåga att kläcka ur sig korkade uttalanden och som därför ofta fått rejäla hatsvansar efter sig. Eftersom jag anser att man ska diskutera sakfrågor och inte ägna sig åt personangrepp hoppar jag över hans namn. Jag har gjort det förut och folk har listat ut vem det är, men för de flesta är personen mindre intressant än uttalandet.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard twittrade den tredje april:

Om man åker på semester till sitt hemland, trots att man har fått skydd här på grund av en hotbild i det landet, så finns det anledning att se över om allt gått rätt till när tillståndet beviljats.

Författaren och debattören retweetade det med följande kommentar:

Under andra världskriget ville de utestänga judiska flyktingar som försökte fly Förintelsen.

Denna jämförelse är så fruktansvärt vidrig. Jag skulle kunna säga att jag saknar ord, men eftersom jag skriver denna text har jag ju hittat orden. Min första reaktion var dock den tomhet man känner när man står inför den oändliga dumhet som Einstein beskrev.

Hur vet vi då att Einstein verkligen sagt dessa ord om den oändliga dumheten? Faktum är att i en fransk uppslagsbok från 1860-talet citeras Alexandre Dumas som ska ha sagt att medan människans intelligens är ändlig, är människans dumhet oändlig. Själv har Einstein aldrig skrivit dessa ord, men det har däremot psykiatrikern Fritz Perls gjort i flera böcker där han uppger sin vän Einstein som källa. I en av de böckerna, Gestaltterapi ord för ord (1969, svensk översättning 1974), lägger han själv till att vad som är mycket mera utbrett än verklig dumhet är spelad dumhet; att medvetet inte lyssna och inte se.

I tisdags, när tweeten med jämförelsen mellan regeringens omprövning av uppehållstillstånd och judiska flyktingar som försökte fly Förintelsen, dök upp i mitt flöde, var det årsdagen för min pappas bortgång, enligt judisk tideräkning. Det uppmärksammas traditionellt genom att man tänder ljus till den dödes minne, att sonen – det vill säga jag i detta fall – leder den dagens gudstjänster i synagogan och att man bjuder på kakor och sprit. Få personer i vår tid är pigga på att ta en sup klockan åtta på morgonen, så kakorna har större åtgång än spriten. Men gudstjänstens äldste deltagare, den 91-årige förintelseöverlevaren herr Vogel tog sig en sup. Jag passade på att fråga honom var han var född. ”I Narol”, svarade han. Det är ett litet samhälle i sydöstra Polen, helt nära gränsen till Ukraina, mindre än en mil från Belzec, där nazisterna under åren 1942–43 hade ett stort utrotningsläger med gaskamrar. Jag frågade Vogel om han någonsin återvänt till Narol efter att han blev deporterad.

– Nej aldrig, sade han. Det fanns inget att återvända till. För det första började polackerna kasta sten på oss judar ett år innan tyskarna hämtade oss, så det var knappast en plats man ville återse. För det andra brändes hela samhället ner till grunden under kriget.

Min pappa återvände dock på semester. Han lämnade Wien som nioåring 1938 och efter några år i Norge flydde han till Sverige 1942. 1977, när jag var femton år, hyrde vi en husvagn och körde från Göteborg till Wien. Det var första gången på 39 år som min pappa återsåg sitt barndomshem. Då tänkte jag inte på det, men nu slår det mig att vi var i Wien i flera dagar och såg sevärdheter som slottet Schönbrunn och Pratern innan vi sökte upp det där hörnhuset vid Grosse Pfarrgasse i de gamla judiska kvarteren i Leopoldstadt där pappa hade bott. Det verkar alltså som om pappa drog sig för att återvända. Vi stannade inte länge där. Vi tog ett foto på pappa framför huset och vi var inne i trappuppgången, men vi knackade inte på lägenhetsdörren trots att vi visste att samma familj som 1939 tagit över lägenheten när min farfar, farmor, farmorsfar och faster flydde fortfarande bodde kvar där med samma möbler som min farfar och farmor hade haft.

Detta visste vi därför att året innan hade min pappas äldre bror återvänt till Wien för första gången sedan före kriget. Han hade knackat på dörren och presenterat sig och blivit inbjuden. Där stod alltså samma möbler som stått där när han var barn fortfarande kvar. När min farbror berättade detta för min farmor var hennes reaktion:

– Vad hade du där att göra?

När radion spelade wienervalser kunde min farmor ta sig en svängom. Hennes nostalgi för sin ungdoms Wien var stor, men att återvända? Aldrig i livet! Någon gång på 1990-talet mellanlandade pappa i Wien och passade då på att fika med en barndomsvän som han inte sett på över femtio år, men sitt barndomshem uppsökte han inte igen.

Den som har varit tvungen att fly för sitt liv reser inte på semester till sitt gamla hemland. Debattören som jämför flyktingar undan Förintelsen med dem som i dag påstår sig vara hotade till livet för att sedan återvända hem är förmodligen på fullaste allvar så dum att han inte inser hur oanständig hans jämförelse är. Men så dum att han inte vid närmare eftertanke fattar att skillnaden är himmelsvid är han nog inte. Den spelade dumheten gör sitt till.

Snart publicerar denne författare en biografi över Ernst Wigforss. Jag har Wigforss samlade skrifter i min bokhylla, nio stadiga volymer. Det som är så fantastiskt när man läser denne djupe tänkare som en gång var Sveriges finansminister är hans breda kunskap där han hela tiden i notapparaten hänvisar till böcker på alla de stora världsspråken men citerar dem i egna översättningar till svenska. Han sökte sig till källorna men snobbade inte med oöversatta citat. I samma text citerar han Karl Marx och Edmund Burke. Med andra ord rörde han sig ledigt från marxism till konservatism och visade stor förståelse för åsikter han inte delade och försökte ofta finna kloka och tänkvärda ord även hos dem som stod långt ifrån honom ideologiskt.

Låt oss hoppas att vår tids författare tar till sig av denne store förebild.