Längs en diligenslinje i den amerikanska delstaten Wisconsin byggdes omkring 1849 en lada och ett värdshus för att de resande skulle kunna rasta i ödemarken. Marken hade 1848 köpts från ursprungsbefolkningen Menominee, en av de få indianstammar på den amerikanska östkusten som fortfarande bor kvar på sitt ursprungliga område. Ladan och värdshuset utökades med ett postkontor 1850. Dit kom en kringresande predikant och hans hustru i en täckt vagn och där föddes deras son Henry Wellcome 1853 i en timrad koja.

Henry Wellcome fick tidigt ett intresse för kemiska och medicinska produkter. Som sextonåring sålde han osynligt bläck, som helt enkelt var citronsaft. 1880 startade han tillsammans med en kompanjon medicinföretaget Burroughs Wellcome & Company, som i dag är ett av de fyra företag som ingår i den farmaceutiska multijätten GSK. Han blev enormt rik, bland annat på att i Storbritannien ha introducerat piller som ett bra alternativ till pulver och vätskor för intag av medicin. Men privatlivet kunde ha varit bättre. Ett kortvarigt äktenskap slutade med skilsmässa. Deras enda barn, en son, placerades i fosterhem.

Wellcome bosatte sig i London, där han dog 1936. Han efterlämnade en enorm förmögenhet och en mycket stor samling, dels över en miljon föremål som hade anknytning till hans stora intresse för medicin, dels böcker, huvudsakligen om medicin, men också om häxkonst, alkemi och andra liknande ämnen. The Wellcome Trust är en av världens största donatorer till medicinsk forskning, med ett kapital på 29 miljarder pund. The Wellcome Library bygger på Wellcomes egen boksamling, men har utökats till att bli ett mycket omfattande forskningsbibliotek, inte minst genom förvärvet av tio tusen böcker och manuskript från Medical Societys bibliotek i London på 1980-talet.

Biblioteket finns i dag i samma stora byggnad på Euston Road i London som hyser The Wellcome Trust och museet The Wellcome Collection. Museet fanns tidigare på andra adresser, men sedan 2007 finns det i nuvarande lokaler med gratis inträde och över en halv miljon besökare årligen.

Men i förra veckan hände något.

Den 25 november meddelade Wellcome Collection via Twitter att de stänger sin basutställning ”Medicine man” eftersom den bygger på ”racist, sexist and ableist theories and language”. Och det var bråttom. Utställningen stängde den 27 november och brådskan tyder på att det var något annat som skavde. Eller som twittertråden fortsätter:

But by exhibiting these items together – the very fact that they’ve ended up in one place – the story we told was that of a man with enormous wealth, power and privilege.

And the stories we neglected to tell were those that we have historically marginalised or excluded.

Är det inte ganska självklart? Henry Wellcome samlade en jätteförmögenhet och skapade en jättesamling. Om man tycker att det är fel att den utställda samlingen vittnar om just det, vad skulle den annars vittna om? Men det kanske märkligaste med detta resonemang är kritiken mot att museet inte berättar om grupper som historiskt varit marginaliserade. Det är bara det att föremålen från hela världen berättar väldigt mycket om olika människor, men det kritiseras också:

The result was a collection that told a global story of health and medicine in which disabled people, Black people, Indigenous peoples and people of colour were exoticised, marginalised and exploited – or even missed out altogether.

När museet visar afrikanska föremål är det exotiserande. Om museet inte visat föremålen hade det varit exkluderande. Om den fantastiska samlingen med proteser av skilda slag från jordens alla hörn är exotiserande eller exploaterande, berättar den inte just den historia som museet påstår att den inte berättar?

Wokeismen är inte känd för logik och resonemanget här präglas mer av wokeism än av logik. Museet ställer sig frågan hur Wellcome hade förvärvat alla föremålen. Men det besvarar inte frågan, vilken förmodligen är ganska enkel att besvara genom museets katalog.

Tyvärr är detta inte en engångsföreteelse. Museer som skäms för sina samlingar, som sätter upp varningsskyltar eller helt sonika plockar bort delar av sina samlingar, har blivit en sjuka som spritt sig lite varstans i världen. I Storbritannien pågår just nu en kamp för att avsätta styrelsen för National Trust, den organisation som handhar stora delar av det brittiska kulturarvet, eftersom styrelsen också blivit allt mer woke och allt mindre intresserad av de fantastiska saker de är satta att förvalta.

Man kan fråga sig vad syftet är att utbilda sig, söka arbete på ett museum och sedan göra allt för att vandalisera det man är satt att förvalta. Och det är svårt att inte söka förklaringen i kommunisten Rudi Dutschkes idé om ”den långa marschen genom institutionerna” och Antonio Gramscis teorier om hur borgarklassen använder kulturella institutioner för att behålla makten och hur socialister därför måste vrida det vapnet ur händerna på dem. Vad än orsaken är använder dessa vandaler minoriteter, kamp mot rasism, feminism och annat som medel, men målet är något annat. Utställningen ”Medicine man” tillkom 2007 och i museets officiella uttalande på sin hemsida sägs det att världen är väldigt annorlunda nu mot hur den var då. Själv tycker jag den är sig tämligen lik, men det är klart, wokeismen hade inte nått lika långt i sina härjningar 2007.

Ingen vill starta ett krig. En vanlig taktik är därför att provocera fram något som man sedan anser att man måste besvara. Så agerar Putin, så gjorde Hitler. Och så agerar vandalerna av våra museer. När människor med rätta protesterar över kulturförstörelsen påstås de utkämpa ett ”kulturkrig”. Javisst gör de det, men vem var det som började kriget?

I Wellcome Collections twittertråd ser jag ett exempel på hur kriget utkämpas. En person sätter fingret på vilka det är som förstör våra museer:

You are nothing more than corrupt, middle-class thieves, robbing the country of a valuable resource.