Det börjar med blodlukten. Inte i Gaza. Inte bland ruinerna i Khan Yunis eller i tunnlarna under Rafah. Utan i Hebron 1929. En lördagsmorgon. Judiska familjer släpas ut ur sina hem, barn mördas, kroppar bränns och grannar vänder sig mot grannar. Magnus Norell öppnar sin nya bok Tunnelseende (Nopolar) som om han slog upp dörrarna till ett dammigt arkivrum där historien fortfarande droppar av sot och järn.

Det är ett effektivt grepp, nästan gammaltestamentligt i sin rytm. Läsaren kastas inte in i en diskussion om geopolitiska modeller eller folkrättsliga definitioner, utan i något betydligt äldre och mörkare. Människans tendens att återupprepa sina egna katastrofer. Och därifrån börjar färden.

För Tunnelseende är egentligen ingen vanlig bok om Israel och Hamas. Det är en resa genom ett sönderfallande västerland, genom nyhetsstudior, demonstrationståg, universitetskorridorer, sociala medier, diplomatiska salonger och underjordiska tunnelsystem. Norell rör sig mellan Gaza, Stockholm, Teheran och London med samma rastlösa energi som en krigskorrespondent som slutat tro på presskonferenser och officiella uttalanden.

Allt i boken kretsar kring samma fråga. Hur kunde västvärlden tappa orienteringen så snabbt efter den 7 oktober? För det är just hastigheten som är det mest slående. Först chocken. Sedan sorgen. Sedan förskjutningen. Under några timmar stod världen stilla inför Hamas massaker. Sedan började perspektivet glida. Kamerorna vreds. Orden bytte färg. Offret blev angripare. Terrorismen förvandlades till kontext. Hamas försvann sakta ut ur bilden som en skugga i morgondimma medan Israel steg fram som huvudperson i hela tragedin. Norell återkommer gång på gång till denna märkliga metamorfos.

Och han skriver med vrede. Inte den teatraliska ilska man ofta finner på sociala medier, utan en kallare sorts indignation, den som uppstår när någon anser att verkligheten själv håller på att korrumperas. Hans språk bär spår av både säkerhetspolitisk analys och civilisatorisk oro. Ibland låter han nästan som en man som står mitt på ett europeiskt torg och försöker ropa över ett tilltagande dån av slogans, aktivism och moralisk panik.

Bokens centrala begrepp, tunnelseende, fungerar därför på flera nivåer samtidigt. Det handlar om Hamas bokstavliga tunnlar under Gaza, de enorma underjordiska nätverk som enligt Norell inte byggdes för civilbefolkningens skydd utan för krigets maskineri. Vapenlager, kommandocentraler, gömda gångar och gisslanrum. Men tunneln blir också en symbol för västerländskt tänkande, ett mentalt schakt där bara en enda berättelse tillåts överleva.

Det är här boken blir som starkast. Norell beskriver inte bara en konflikt. Han dissekerar ett psykologiskt tillstånd, ett klimat där journalistik gradvis glider över i aktivism och där institutioner börjar frukta vissa narrativ mer än verkligheten själv. Public service-redaktioner, universitet och människorättsorganisationer framträder i hans skildring som människor som långsamt har gått vilse i sina egna moraliska tunnlar.

Stundtals påminner Norell om en nordisk Christopher Lasch eller Jean Raspail, två civilisationskritiker som skildrade ett västerland som tappat tron på sig självt. Här placeras diagnosen mitt i efterdyningarna av 7 oktober. Överallt anar Norell samma fenomen, institutioner som tappat ryggraden men behållit vokabulären.

Särskilt skoningslös är han mot medierna. Han beskriver hur Hamas narrativ reproducerades med en närmast mekanisk automatik. Hur siffror, bilder och uppgifter från Gaza snabbt förvandlades till etablerade sanningar trots att informationen i praktiken passerade genom en terrororganisations filter.

Här finns några av bokens bästa partier. Norell skriver om journalistikens kris nästan som om han beskrev ett gammalt imperiums förfall. Man ser framför sig slitna redaktionsgolv, blinkande skärmar, stressade producenter och korrespondenter som inte längre hinner skilja verifiering från mobilisering. Tempot i informationskriget gör alla andfådda. Och mitt i detta står Hamas, en rörelse som enligt Norell har förstått västerländsk medielogik bättre än väst själv.

Det är en obehaglig tanke. Än mer obehaglig blir boken när den rör sig mot Europa och antisemitismen. Här skiftar tonen. Texten blir tätare, mörkare, mer personlig. Norell skriver om demonstrationer utanför synagogor, om vandaliserade kontor, om universitet där människor skriks ner och isoleras. Han drar linjer bakåt mot 20- och 30-talets Europa utan att för den skull påstå att historien upprepar sig exakt. Men parallellerna ligger där som kalla järnspikar genom texten.

Och det är svårt att inte känna obehag. För det som gör starkast intryck i Tunnelseende är kanske inte våldet i Mellanöstern, utan den europeiska eftergivenheten. Den där mjuka, byråkratiska kapitulationen som återfinns i policydokument, tillståndsbeslut och offentliga ursäkter. Norell beskriver ett samhälle som blivit så rädd för konflikt att det till slut inte längre vågar försvara sina egna principer.

När han skriver om demonstrationerna vid synagogan i Stockholm blir texten nästan strindbergsk i sitt raseri. Myndigheter framstår som bleka ämbetsmän bakom immiga glasrutor medan gatorna fylls av slagord, sirener och aggressiva processioner.

Men boken är inte utan brister. Norells temperament driver ibland resonemangen längre än materialet riktigt bär. Vissa partier blir repetitiva. Ibland övergår analysen i domsutslag. Det finns ögonblick där indignationen skymmer komplexiteten och där motargument mest behandlas som uttryck för feghet eller okunskap.

Samtidigt är det kanske också därför boken fungerar. Tunnelseende vill inte vara neutral. Den vill bryta sig igenom väggen. Den vill störa läsaren. Och i en svensk offentlighet där så mycket skrivs i försiktiga, akademiskt steriliserade formuleringar känns Norells stil nästan anakronistisk. Han skriver inte som en utredare. Han skriver som en man som upplever att någonting håller på att gå förlorat.

Det ger texten nerv. Och det gör att boken stannar kvar långt efter sista sidan. Särskilt intressant är hur Norell placerar Gaza inom ett större regionalt drama där Iran fungerar som Mellanösterns mörka hjärta. Teheran löper genom boken som en skugga bakom varje frontlinje. Hamas, Hizbollah och Houthirörelsen framträder som delar av samma geopolitiska arkitektur. Konflikten blir därmed inte längre lokal utan civilisatorisk, nästan imperial till sin karaktär.

Det är också här resekänslan i boken blir tydligast. Man färdas genom sönderbombade stadsdelar, genom ideologiska nätverk, genom diplomatiska korridorer och vidare in i västerländska nyhetsrum där människor försöker förstå ett krig samtidigt som de själva har blivit en del av det. Allt binds samman av samma fråga om perception, berättelser och makt.

För i slutändan handlar Tunnelseende mindre om territorium än om verklighetsuppfattning. Om vem som får definiera skuld, vem som får vara offer och vilka ord som fortfarande får användas i Europa. Men kanske framför allt handlar den om vad som händer med ett samhälle när känslor, aktivism och identitet gradvis börjar ersätta analys, proportion och historiskt minne.

Det är därför Magnus Norells bok kommer provocera många. Inte för att den försvarar Israel, utan för att den anklagar västvärlden.