Skogkär: Inte en quisling utan en goebbels

Själv kallar jag honom emellanåt Lill-Goebbels i Trollfabriken, Lill-Goebbels Lindberg eller kort och gott Lill-Goebbels. Det är inget att vara stolt över, men så är det. Det innebär inte att jag utmålar Aftonbladets politiska chefredaktör som nazist. Jag antyder med detta inte att han drömmer om att lägga under sig Europa och utrota eller förslava i hans ögon mindervärdiga folkslag. Jag uppmuntrar inte Lindberg att likt Goebbels ta sig själv av daga. Vad det innebär är att Anders Lindberg är en demagog av rang, en förgiftare och förpestare av det offentliga samtalet; han och hans underlydande på ledarredaktionen. En man för vilken lögn eller sanning inte spelar någon roll. Det som spelar roll är om det är lögnen eller sanningen som för tillfället bäst tjänar Saken och Partiet.

Det finns förvisso de som är värre, osmakligare, extremare. I periferin. Men ingen av dem kommer i närheten av den räckvidd Lindberg har från en av Sveriges största medieplattformar och som återkommande gäst i debattens finrum, i statsradion, statstelevisionen och annorstädes. Och det har betydelse. Att svensk offentlig debatt urartat till gyttjebrottning och något av ett mästerskap i nazistreferenser beror i icke ringa grad på Anders Lindbergs insatser. Det är Lindberg som rattar den största gödselspridaren i Socialdemokraternas väl tilltagna maskinpark och han gör det med bravur. En sann mästare. Det erkännandet är han absolut värd.

Så ingen Quisling. En liten Goebbels.

Känsliga liberala själar upprörs över att Lindberg kallats en quisling, en förrädare. Dessa känsliga själar låter som ett fjärran eko av Annie Lööf: Hur uttrycker du dig!

Känsliga liberala själar vill vara förmer. Känsliga liberala själar vill inte smutsa ner sig. När känsliga liberala själar själva beljugs och släpas i smutsen av mindre känsliga själar, av sådana som Lindberg och hans akolyter, knyter de handen i fickan och vänder andra kinden till. Känsliga själar kommer till en revolverduell med en billig pennkniv i bakfickan.

Känsliga själar beskärmar sig över att debatten brutaliserats och vulgariserats, att det politiska samtalet blivit så – ociviliserat, så fyllt av invektiv. Så dominerat av demagoger av samma skrot och korn som Lindberg. Att tro att den utvecklingen skulle kunna vändas genom att skydda alla dessa lindbergare från diagnoser av det slag de så generöst klistrar på andra, är nog naivt.

Lindberg beskrivs som journalist, en beteckning som av någon anledning anses skydda dess bärare mot kritik och angrepp av det mer personliga slaget. Alltså den typ av påhopp som journalister ägnar sig åt dagligen och stundligen i text, ljud och rörlig bild.

Men Lindberg har aldrig ägnat sig åt journalistik i dess vanligaste mening, åt att skriva nyhetsartiklar eller reportage. Han har en bakgrund som socialdemokratisk lokalpolitiker, men politruk är nog det ord som bäst beskriver Lindbergs yrkesgärning. En politisk tjänsteman. Han har arbetat som politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet under Leila Frivalds (S). Han har arbetat för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Han har jobbat på partikansliet. Fram till 2010, då Lindberg började på Aftonbladets ledarredaktion, var han en flitig arbetare i den socialdemokratiska vingården.

I Aftonbladet noterades hans övergång 2010 från partiet till tidningen under följande rubrik: “S spionchef lämnar 68:an” – det vill säga partihögkvarteret på Sveavägen 68.

“Som chef för omvärldsbevakningen är Lindberg en av Socialdemokraternas främsta experter på de politiska motståndarna och i synnerhet Moderaterna”, skrev Aftonbladet.

I en annan artikel, även den publicerad i Aftonbladet, beskrivs Lindbergs bakgrund på följande sätt:

“Lindberg jobbade tidigare på S-högkvarterets särskilda avdelning för att ta fram skit om motståndarna. Hans chef avslöjades med att skickat anonyma förtalsmejl till Fredrik Reinfeldt och fick gå. En SSU-ombudsman, som i dag är sakkunnig i regeringskansliet, bloggade en bild på Reinfeldt med texten: Rösta på din pedofil.”

Att effektivt, utan ansträngning och hämningar sprida dynga och lögner, är Lindbergs speciella gåva, något han förfinat – eller möjligen förgrovat – under ett långt yrkesliv.

Olof Palme, Socialdemokraternas av den egna rörelsen helgonförklarade ledare, talade en gång om “vulgär och förgrovad” propaganda, om “hatets och illviljans kolportörer”. Hans ord var riktade mot dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, men kan fungera som en utmärkt sammanfattning och beskrivning av vad Socialdemokraterna har blivit, vad Aftonbladets ledarsida ägnar sig åt, vad Anders Lindberg excellerar i.

Läs även: Skogkär: Högt tonläge, låga argument

Apropå nazistreferenser har många pekat på hur Lindberg själv liknade Ulf Kristersson vid Franz von Papen, den konservative tyske politiker som banade väg för Hitler till makten. Och i Lindbergs liknelse blir då Jimmie Åkesson motsvarigheten till Hitler.

Här är några representativa rubriker, signerade Anders Lindberg på senare tid:

“Visste ni förresten att SD är ett rasistiskt parti?”

“Moderaterna uppför sig som SD gjorde tidigare”

“Kristerssons retorik kan inspirera nya bilattacker”

“Ebba Busch retorik är ett hot mot yttrandefriheten”

“Bara början att SD vill fängsla klimataktivister”

Det går säkert att hitta liknande och värre exempel för den som orkar botanisera i Lindbergs digra produktion. Sedan finns också klassiker som dessa:

“Svagaste länken sitter mellan Reinfeldts öron.”

“Högeråsikter kan vara dold sjukdom”

I Lindbergs värld är politiska motståndare psykiskt sjuka, ett hot mot demokratin, de är rasister och nazister.

Detta är inte den ton som härskar enbart på tidningens ledarsida. Kultursidan är samma andas barn. Efter Rysslandskännaren Martin Kraghs bortgång nyligen, pekade många på hur tidningens dåvarande kulturchef Åsa Linderborg gick i spetsen för en ytterst osmaklig smutskastningskampanj mot honom. Samma Linderborg var högst aktiv i det drev som under #metoo-hetsen slutade med att teaterchefen Benny Fredriksson tog livet av sig. “Jag drogs med”, löd hennes förklaring eller ursäkt efteråt. Samma Linderborg lät publicera den antisemtiska skrönan om hur Israel mördar unga palestinier och plundrar deras kroppar på organ.

Mediehuset Aftonbladet är ett stort avträde.

Aftonbladet upplåter regelbundet sina spalter åt den gamle KGB-frilansen och terroristmedlöparen Jan Guillou för dennes vilda svingar mot politiska motståndare:

“Busch och Teodorescu är okristliga hatpredikanter”

“Åkesson är inte nazist – det är värre än så”

Detta, allt detta, är vad Aftonbladets magnifikt hycklande redaktionschef Karin Schmidt menar är “modig journalistik”, om jag tolkar henne rätt. Enligt Schmidt är Lindberg en granskare av makten. I själva verket är han en del av makten, en del av det socialdemokratiska maskineriet, en apparatjik.

När Magdalena Andersson och andra socialdemokratiska koryféer nu låtsas treva efter luktsaltet, spelar upprörda och öser ut sin indignation, kom då ihåg detta: De har själva gått före, tagit ut riktningen. Socialdemokraterna sätter sig själva på höga moraliska hästar. I själva verket står de högst upp på gödselstacken med dynggrepen i ett stadigt grepp och fekalier upp över öronen.

Även denna text är ett personangrepp, det medges utan omsvep. Ibland är det nödvändigt att smutsa ner sig. Men den är i första hand några sanningens ord om ett politiskt parti, dess företrädare och en tidning. Nödvändiga och väl motiverade ord som behöver uttalas öppet. Högt. Det är att kalla en spade en spade.

Läs även: Skogkär: Ingen spelar lika smutsigt som en socialdemokrat