Nyamko Sabuni har meddelat att Liberalerna bör bryta sig loss från januariavtalets bojor och efter nästa val bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Ja, hon har till och med sagt sig vara redo att förhandla med Sverigedemokraterna. 

Inifrån Liberalerna hördes höga protester, från moderater kom varma välkomnanden, från SD välkomnades i och för sig förhandlingsviljan, men något löfte om stöd till en sådan regering kunde föga förvånande inte utställas. 

Mer förvånande var kanske Kristdemokraternas svala hälsning. 

På twitter skrev Ebba Busch: "Det är bra att L ger besked om att de vill byta regering och stödja en borgerlig statsministerkandidat. Det är klart att vi gärna hade sett att L skulle lämna JÖK:en tidigare. Dagens besked öppnar upp för fler uppgörelser med  L i framtiden. Nu återstår att se vad partirådet säger."

Gläds inte KD när motståndarsidan splittras och regeringsunderlaget för en borgerlig regering breddas? Nja, är nog svaret på den frågan.

Att vara ett litet parti i en tvåpartikoalition är något helt annat än att vara ett av två småpartier i en trepartikoalition. I en tvåpartikoalition är båda partierna väldigt beroende av varandra. Fråga Miljöpartiet. Partiledarna kan, om kemin finns, bilda ett team. Men i det senare fallet kan det stora partiet jonglera med de två små, göra välvilliga eftergifter, först till det ena, sedan till det andra, ge och ta, spela ut dem mot varandra, men i högre grad göra gällande att till slut måste det största partiets vilja fälla avgörandet i de viktigaste frågorna. 

Blir regeringen tredelad befästs Moderaternas status som det stora partiet på ett för KD ganska trist sätt. Det är den partitaktiska förklaringen till tystnaden. Men det finns också sakpolitiska förklaringar. Tyngdpunkten i EU-politiken ligger på olika ställen hos L och KD. Instinkterna kring allt som rör jämställdhet och familjepolitik är också av olika ideologiskt ursprung. Här är ytterligare en sakpolitisk konfliktlinje:

Liberalernas stora valfråga kommer att bli integration: 2030 ska det inte finnas några områden kvar som klassas som utanförskapsområden. Det är en berömvärd politisk föresats – även om visionen är ungefär lika realistisk som ”fred på jorden”. Men i detta paket av liberala reformer finns ett knippe av tilltag som kristdemokratin aldrig kommer att kunna acceptera.

För att bryta segregationen vill Liberalerna på olika sätt forcera fram en blandning av människor, särskilt barn. Förskolor ska blandas upp, kvoter inrättas, och kommuner ska rita om grundskolornas upptagningsområden så att elevunderlaget (jo, det heter så) blir mindre segregerat.

Det låter kanske bra. Det låter i alla fall dåligt med segregation och att det på vissa skolor knappt finns några barn alls med svenska som modersmål, eller hur? Men när integrationen väl ska genomföras, då handlar det inte längre om positivt laddade ord och politiska manifest, utan om barn av kött och blod, om engagerade föräldrar och skattebetalare som vet sitt värde. Som i Trollhättan, där 400 föräldrar i höstas skrev på ett upprop för att stoppa kommunens planer på att stänga en problemskola och fördela eleverna på övriga skolor. Oron var att barnen från problemskolan skulle ta med sig stök och bråk till de andra skolorna. 

Föreställ er antalet föräldraupprop om Liberalernas integrationspolitik blir verklighet över hela landet.

Tanken att man ska riva upp det som fungerar, rita om upptagningsområden, och i en handvändning ändra förutsättningarna för familjer – den är anti-konservativ. Liberaler ser offentliga institutioner som maskiner som kan byggas om, programmeras om och uppdateras så att de levererar en ny önskad produkt. Konservativa har en annan grundsyn. Välfungerande bostadsområden och lokalsamhällen är något organiskt, något ömtåligt, något som långsamt växer fram och som lätt kan förstöras. 

Liberalerna vill tvinga fram integration. För Kristdemokraterna är det nog viktigare att skydda det som fungerar bra i det svenska samhället. Eftersom segregationen är så omfattande, kommer dessa två synsätt ständigt kollidera framöver. Att Sverigedemokraterna aldrig kommer att gå med på Liberalernas integrationspolitik behöver väl knappt sägas.

Hur liberalism och konservatism ska fungera ihop under 2020-talet är till stora delar ännu outforskat. Med Liberalernas liberalism i regeringen blir samexistensen i alla fall inte enklare.