Han är en ämbetsman av den gamla sorten. Ni vet en sån där oväldig tjänsteman som var nyckelfigur i skapandet av en fungerande stat med välsmorda institutioner i ett land byggt på lag, utformade i en demokratisk process av en lagstiftande församling.

En oväldig ämbetsman tycker inte i sin yrkesutövning, utan har att göra vad lagstiftaren bestämt.

Privat kan den tycka. Men inte i sin tjänsteutövning.

Den före detta hovrättslagmannen Krister Thelin har tydliga åsikter, och är också kritisk till vissa delar av lagstiftningen liksom den generellt dåliga kunskapen, både bland journalister, politiker och allmänhet om vad en domstol är och dess uppgift. Den som har ett twitterkonto kan följa honom i hans försök till bildning om hur rättsväsendet fungerar.

Han bor numera i södra Frankrike, men vi ses i hans sommarhus med utsikt över Skälderviken från skånska Arild, en idyllisk gammal fiskeby.

Att lyssna på Krister Thelin kräver uppmärksamhet. Sättet han formulerar sig på är starkt präglat av det skrå som han har tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv i - juristens. Det är nästan som ett annat språk i det svenska språket, genom sin exakthet och sökande efter perfektion och stringens.

Inför mötet med honom drar jag mig till minnes en föreläsning som han gav på ett Axess-seminarium 2015, och som utvecklades i en rapport för Timbro. Jag lyssnade inte på den förrän häromåret och det var nästan kusligt, nu när jag satt med facit i handen, hur rätt han hade fått. Han sa bland annat att inom några år kommer vi att se allt fler väktare i svenska städer.

– Det var i samband med att man införde polisreformen, det vill säga skapandet av en enda polismyndighet. Jag förebådade det som dessvärre har blivit en sanning, nämligen att polisen inte kommer att klara sin uppgift. Grundanslaget var att vi borde öppna upp för att de kommuner som själva vill får anställa egna poliser eftersom den statliga inte kommer att klara sin uppgift. Om vi inte klarar att få tillräcklig polisiär närvaro i lokalsamhället, stadigvarande och uthålligt, då får man ta till nödlösningen väktare. Eller i värsta fall, som på landsbygden, medborgargarden. Och det är där vi står nu.

Hur menar du att polisen bör arbeta?

– All forskning visar att polisiär närvaro i lokalsamhället är avgörande. Den ska vara där permanent, inte bara göra utryckningar. De måste vara tillräckligt många och en kommendering för en polis får inte vara kortare än fem år. De är så lång tid det tar innan man lär sig hur lokalsamhället ser ut. De måste ha tid att bygga upp kunskap om samhället, lära sig interagera med skola och socialförvaltning och så vidare. Och därmed verka preventivt. Det är bättre att jobba preventivt än att vara reaktiv. Vi har idag en reaktiv polis och dessutom för få i yttre tjänst. Jag kunde se att den här toppstyrda verksamheten med bara fläckvis närvaro i lokalsamhället inte skulle komma att fungera.

På senare tid har polisen gripit hundratals misstänkt kriminella, tack vare att utländsk polis knäckt koderna på plattformarna Encrochat och Anom? Ser du det som ett genombrott?

– Det är många som slår sig för bröstet över att man gripit så många. Men kom tillbaka när ni byggt åtal och de visat sig hålla. Jag fruktar att det kommer att bli en hel del icke åtalade.

Vad får dig att tro det?

– Bevisningen är som den är. Det finns en dom från Svea hovrätt som gäller Encrochat, där man konstaterar att visst, bevisningen får förebringas, men det är inte detsamma som att rätten tillmäter den värde. Jag tycker det är för tidigt att jubla. Om man värnar det här bör man vara lite mer återhållsam i sin glädje.

– Visst kan man glädjas åt att polisen lyckats, de har ju fått en massa information som på sikt kan leda till förbättringar. Men jag väntar med att jubla tills det kommer fällande domar.

Krister Thelin, uppväxt i Halmstad, vara bara ett år när hans föräldrar skildes. Mamman var militärsjuksköterska. Pappan, frånvarande. Han träffade sin far igen först när han tog studenten.

– Han hade blivit advokat på äldre dar så han fanns inte som en förebild vad gäller yrkesval. Jag var latinare och som sådan finns inte så många karriärvägar. Officer fick jag inte bli, min mor hade sett för mycket av den världen, lärare var för trist. Jag ville inte heller bli präst. Det fanns inte så mycket kvar att välja.

Det blev juridikstudier i Lund och sedan en fullkomligt sagolik karriär som inkluderar ting i Lund, hovrätten i Malmö, Fulbrightstipendier och ett år på Harvard.

– Jag hade möjlighet att stanna kvar. De stora firmorna i New York, Boston, Washington, rekryterade också bland utlänningar, och jag har ibland funderat på vad som hade hänt om jag stannat kvar.

Sedan Justitiedepartementet.

– Det finns en kungsväg till de högre domartjänsterna. Den går alltid via regeringskansliet. Jag hade tur, blev handplockad till att ägna mig åt lagstiftningsarbete som sekreterare i kommittéer.

Du övervägde aldrig att bli åklagare?

Svaret kommer snabbt.

– Nej, nej, för fan. Det fanns en klar hierarkisk indelning i juristvärlden på den tiden. Domare var det finaste man kunde bli. Sen kom åklagare, polis. Sist: kronofogde.

– Att bli domare var det som var svårast att bli, den största utmaningen. Jag var hjälpt av mitt år på Harvard, utan den hade jag nog inte kommit till internationella enheten på justitie. Därefter flera internationella uppdrag.

Krister Thelin har varit statssekreterare på justitiedepartementet under regeringen Bildt, haft en rad internationella uppdrag från 1996 fram till pensioneringen.

– Jag var med om något jag fortfarande är väldigt stolt över, jag byggde upp den regulativa mediemyndigheten i Bosnien Herzegovia. Jag har aldrig haft så mycket makt som då. De hade inget som reglerade hatpropaganda. Det krävdes en myndighet som jag byggde upp. När jag lämnade över 2002 hade vi väl en 150 anställda och det är en myndighet som fortfarande finns kvar.

Dessutom har Krister Thelin jobbat i Belgrad med att hjälpa Serbien med att förbereda ett kommande EU-medlemskap, och därtill varit domare på krigstribunalen i Haag.

Du har sagt att många i Sverige inte förstår hur svenska domstolar fungerar. Vad är det vi inte förstår?

– Det många inte förstår är att till skillnad från polis och åklagare är domstolen inte en brottsbekämpande myndighet. Domstolen sitter inte och petar i åtalet. Det finns bara en som är herre över åtalet – åklagaren. Denne lägger fram sitt, försvarsadvokaten sitt. Har åklagaren missat i sin gärningsbeskrivning hjälper inte domstolen åklagaren. Det får man inte. Domaren ska se om bevisningen håller eller inte. Domstolarna tillämpar lojalt vad lagstiftaren bestämt. Det är en grundläggande rättsprincip.

– Ett talande exempel är när Kvällsposten skrev om ett mål där en person hade blivit fälld för mord i Malmö tingsrätt. Domen överklagades och mannen friades i hovrätten. Det visar att systemet fungerade. Vad hade då Kvällsposten för rubrik? ”Mördaren frikänd.” Ställer man frågan till de 349 riksdagsledamöterna: ”Vad är det för fel på denna löpsedel”, är jag rädd att en majoritet inte klarar att förklara felet. De flesta säger: ”Ja, det är ju hemskt att en mördare frikänns.” Men mördare är man inte förrän det är fastställt.

Om jag nu får vara talesman för de okunniga. Allmänheten, det är mitt intryck, upplever, om man nu ska tala känslor, att det kommer många friande domar som upplevs konstiga för att inte säga provocerande?

– Det beror på den bild som sätts av medierna. Journalister har tillgång till polis, åklagare och förundersökningar. Då framställs den informationen som fakticiteter. När det sen kommer en frikännande dom säger folk ”Vad i helvete! Det var ju alldeles uppenbart att vederbörande var skyldig.” Då har man glömt att man bara läst polisens och åklagares sida. Den här fixeringen vid förundersökningsprotokollet är osund. Många tror att det räcker att läsa den.

– Förundersökningsprotokollet förekommer inte under förhandlingen överhuvudtaget. Det är bara undantagsvis som man får åberopa delar av det, nämligen om till exempel ett vittne avviker från det som är sagt under förundersökningen. Då får åklagaren med rättens tillstånd läsa upp vad som förekommer i förundersökningsprotokollet. Fram till 1948 var det förundersökningsprotokollet som gällde, det och inget annat. Det är många som lever kvar i det gamla.

Folk går fortfarande runt och tror att skyller man bara på varandra så går båda fria. Så är det inte alls. Det var inte det Lindomefallet handlade om.

En del åklagare menar att omedelbarhetsprincipen måste ändras på eftersom Danmark och andra länder har detta?

– Det handlar om att man kan tiga sig igenom en hel förundersökning och när den väl är klar kan man läsa sig till vad vittnen och andra sagt. Men det är det priviligium som man har som tilltalad, det är oskuldspresumtionen. Jag kan förstå att man tittar lite avundsjukt på andra länder. Men jag är inte övertygad. Det är inte så enkelt som det kan verka, men det ligger ett förslag nu som kan mjuka upp det hela.

Det är väl så att det hänt någonting genom den typ av kriminalitet som vi ser idag och där många upplever att uppenbara brottslingar kommer undan.

– Ja, det fanns förr en respekt för domstolen. Tysthetskulturen och övergrepp i rättssak är svåra att komma åt. Det gör att polis och åklagare har en oerhörd uppförsbacke. Det inser jag också. Men låt mig ta ett exempel: Lindomefallet. Folk går fortfarande runt och tror att skyller man bara på varandra så går båda fria. Så är det inte alls. Det var inte det Lindomefallet handlade om. Det handlade om att polisen hade gjort ett dåligt arbete som lett till ett illa utformat åtal.

– Samtidigt som Lindome diskuterades hade vi det här med Annika Östberg i USA som blev dömd för att hon varit närvarande när en polis hade blivit mördad av hennes pojkvän. Expressen lyckades med konststycket att propagera för att det Östberg blivit utsatt för skulle ändras eftersom man tyckte att den amerikanska lagen var orimlig, samtidigt som man förespråkade att de regler som gällde i USA skulle införas i Sverige för att upphäva domen i Lindomemålet. Det är ju kvalificerad schizofreni.

Men båda var ju på plats vid mordet?

– Då måste åtalet utformas med att båda ska dömas för medgärningsmannaskap. Men åtalet var inte utformat så. I det fallet hade domen sett annorlunda ut med ett bättre åtal.

Det talas mycket om hårdare straff i debatten. Vad anser du om det?

– Jag var tidigare inte övertygad om det skulle hjälpa, men jag har ändrat uppfattning. De samhällsförhållanden som gällde när påföljdssystemet formades har upphört att existera. Vi levde tidigare i jämförelsevis idylliska samhällsförhållanden med en homogen befolkningssammansättning ur kulturella och etniska aspekter. Det rådde hög levnadsstandard, starka sociala och kulturella koder, utvecklad arbetskultur och låg kriminalitet. Mot denna bakgrund kunde låga straffsatser och öppenvård skjutas i förgrunden.

Vad fick dig att ändra uppfattning?

– Det var professor Bo Wennströms övertygande argumentation i sin bok ”Om straff och fängelser – Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område” som till slut övertygade mig. De strafftider som utdöms i Sverige är i en internationell jämförelse närmast häpnadsväckande låga. Dessutom avtjänas endast två tredjedelar av straffet oavsett om risken för återfall är uppenbar.

– Att kriminella inte utsätts för mer ingripande påföljder får i dag helt absurda följder. Man kan göra sig skyldig till omfattande och allvarlig kriminalitet under ungdomsåren och ”cementera” sin kriminella läggning utan några mer ingripande reaktioner från samhällets sida än samtal med socialsekreterare. Däremot är det oklart om högre fängelsestraff skulle ha en avskräckande effekt när det gäller gängkriminalitet. Men jag har landat i att vi måste ta större hänsyn till samhällets intressen genom att hålla seriekriminella instängda så att fortsatt brottslighet förhindras. Ett rättssamhälle kan i längden inte samexistera med ett gangsterparadis.

Ska det vara lättare, anser du, att utvisa människor som inte har svenskt medborgarskap vid grova brott?

– Ja, och det vore enkelt. Det räcker med några pennstreck från lagstiftaren. Det räcker med ingrepp i ett par nyckelparagrafer i åttonde kapitlet i utlänningslagen, exempelvis att kravet på brottets svårighetsgrad sänks samtidigt som anknytningsfaktorerna tillmäts mindre vikt.

Det finns länder som vägrar ta emot medborgare som begått brott. Hur ska man göra då?

– Irak och Somalia är två sådana länder. Vi hade kunnat göra som andra europeiska länder, använda biståndet som ”vapen”. Men det är inte sannolikt att Sverige skulle vilja hota med sänkt bistånd. Men det skulle kunna vara en väg att gå.

Alla bilder: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle.