KRÖNIKA. Kallad till möte för att ställas till svars. 

Jag hade gått utanför ramarna, yppat farliga ord; ord som ansågs utmana den gemensamma värdegrunden. Det var ord som inte ansågs acceptabla, som kunde leda till att jag spelade fel krafter i händerna.

Jag var ung, det var 80-tal, jag minns ångesten, sömnlösheten dagarna före mötet, oron för vad som skulle sägas till och om mig. 

I fyra timmar satt jag med dem, ledningen för församlingen, de äldste. Fick frågor om det verkligen stämde att jag sagt det jag hade sagt. 

När jag lämnade rummet dominerade en tanke: jag vill inte längre vara med.

Jag växte upp i Pingströrelsen under 1960–1970-talet. Den har förändrats, men var då ännu djupt fundamentalistisk, en väckelserörelse med övertygelsen om att bara pingstvänner var riktigt frälsta. Vi var jordens salt och ljuset i mörkret. De gällde att berätta för andra om Sanningen, med stort S. 

Det var svart eller vitt, himmel eller helvete, sant eller falskt, rent eller orent. Den teologisk-filosofiska reflektionen var outvecklad. Det mesta byggde på känslor, upplevelser och på ett oreflekterat accepterande av ärvda trossatser. Jag själv, troende men sökande, hade ifrågasatt etablerade sanningar i samtal med människor. Lite försiktigare från talarstolen. 

Jag hade ändå tänjt gränserna, och sagt: 

”Vi säger att Jesus är svaret. Men vad är frågan?” 

Jag hade sagt: ”Var och en måste kunna ge skäl för sin tro, inte bara mekaniskt repetera vad som anses vara etablerade sanningar.” 

Jag hade hävdat: ”Vi måste börja reflektera, våga oss utanför ramarna utan rädsla för fördömanden och insinuerande epitet.” 

Det värsta man kunde få kastat på sig var ordet avfälling, en som fallit av från den rätta läran och nu tjänade mörkrets makter.

Jag lämnade min barndoms kyrka. Jag lärde mig att tvivlet och reflektionen inte var så farliga som det sagts, att den inte ledde till moralisk kollaps.   

Långt senare, någon gång en bit in på 2000-talet, när jag följde mediedebatten, och allt oftare deltog i den, var det som om jag återupplevde min ungdoms kamp. Sverige hade alltmer blivit som Pingstkyrkan på 1970-talet, om än i sekulär klädedräkt. Kyrkan och predikstolarna hade ersatts av högskolor, ledar- och kultursidor. Forskare och journalister som är satta att granska, ifrågasätta, pröva, söka, tvivla hade alltmer och oftare börjat agera som pingstkyrkans äldste och pastorer, eller som riktigt gamla tiders präster som knackade dörr för katekesförhör. I denna sekulära kyrka behövdes inga prästerliga husknackningar för att finna den som avfallit från läran eller inte hade rätt bekännelse. Det tog sådana som publicistklubbens ordförande Robert Aschberg hand om i jakten på syndare, numera kallade – troll.

Den kristna trosbekännelsen hade ersatts av en sekulär form av oomkullrunkeliga sanningar, den Heliga Skrift av policy- och värdegrundsdokument, missionärerna av Utrikesdepartementet och Sida.

Skräcken för helvetet hade bytts mot rädslan för att förlora jobbet eller diskvalificeras från ”de rättlärdas” sammanslutning i kampanjer för deplattformering.

Denna kyrka har haft en väckelseperiod. Och den lever kvar, även om den är stukad sen några år i takt med allt fler avfällingar. Argumentationen bygger fortfarande, som i min barndomskyrka, i hög grad på känslor och upplevelser, men framför allt på konformism, viljan att tillhöra rätt sida. Tillrättavisningarna av oliktänkande, som naturligtvis sker i all välvilja och med det högsta goda för ögonen, har starka drag av puritanism och varningar om att tvivlaren nu befinner sig farligt nära ondskans andemakter. I stället för att återkomma till den varnande myten om Sodom och Gomorra, de båda städerna som Gud dränkte i eld och svavel för invånarnas synd, återkommer ständiga varningar för Tyskland på 30-talet. 

Det brukar sägas att om bara tron på Gud och alla religioner försvann skulle det bli fred på jorden. Som om Gud vore problemet. Men människan är ju densamma, med eller utan tro på transcendens. Ja, det krävs sannerligen ingen Gud för dumhet; det borde vi väl lärt oss vid det här laget. Människan bär inom sig potentialen till fundamentalism, puritanism, moralism och missionsiver utan någon gudomligt inspirerad bok, men självklart också till öppenhet, välvilja, godhet och respekt för avvikande uppfattningar. 

Även om många inte kallar sig troende lever vi i en osynlig katedral, och den sekulära nationella trosförsamlingen är precis lika moraliserande som ofta kyrkans folk har varit. Och i den är medlemmarna lika övertygade som vilken fanatisk frikyrkoförsamling som helst. Dessa medlemmar är övertygade om att de kämpar på de godas sida, att sanningen har erövrats, och att den till varje pris måste spridas och skyddas mot all form av tvivel. Precis som i frikyrkan finns det en kärna av övertygade. De övriga följer under tystnad men inte sällan med näven hårt knuten i fickan. 

Frikyrkan gick att lämna.

Men denna? 

TEXT: Per Brinkemo är journalist, författare och krönikör på Bulletin 
brinkemo@bulletin.nu