KRÖNIKA. Sverige kommer under de stundande decennierna att uppleva en ökande press på pensionssystemet, och när pensionssystemet inte räcker till, på det sociala skyddsnätet. Därför är det viktigt att redan nu öppna möjligheten för bredare privata pensionslösningar och att åter sätta individen i förarsätet för sitt eget liv. Är privata pensionsförsäkringar och sparfonder lösningar på alla framtida problem? Givetvis inte – men ju fler som kan ta större ansvar för sin egen försörjning som äldre, desto mer kan samhället fokusera på dem som inte kan. 

Det svenska samhällskontraktet står inför en omförhandling, där den ena parten, offentlig sektor, skriver om villkoren ensidigt. Samtidigt förväntas dagens fyrtio- och femtioåringar betala in skatt och sociala avgifter för framtida pension utan garantier att de i framtiden får ett motsvarande värde åter som pensioner eller framtida förmåner, särskilt när det finns ett tak i systemet. Det gör att tio väldigt bra inkomstår inte kan utjämna tjugo dåliga inkomstår eftersom du inte får någon utväxling på den inkomst du betalar sociala avgifter för, över inkomsttaket. Kortsiktigt är det en ”vinst” för det allmänna eftersom det konsekvent tar överskottet från några för att ge till andra – eller fylla på där andra borde ha betalt in för sin egen pension.    

I dag är framtida pension i hög grad avhängigt av om man arbetar på en arbetsplats som erbjuder tilläggspension, vilket utestänger många, samtidigt som systemet är förhållandevis komplext. 

Stilla flyter Kolbäcksån, och detta är något man inte tänker på som 35-åring, men sanna mina ord – tiden flyter på. I ett nationellt perspektiv är det viktigt att manövrera ut ur ett scenario där alla är beroende av det offentliga som äldre. 

Antag att man hade möjlighet att avstå från en utbetalning av lön upp till 20 procent av bruttoinkomsten, som i stället avsattes till ett sparande där medlen var låsta tills man blev 55 år, för att därefter betalas ut och beskattas i en takt man själv anger. Ett enkelt och okomplicerat system där man uppger till arbetsgivaren att man vill ha en viss procentenhet avsatt, varpå dessa medel går obeskattade in i en fond där de förhoppningsvis avkastar förräntning. 

Det kan låta mycket med 20 procent. Ty för på en lön på 500 000 kronor skulle en medborgare kunna avsätta 100 000 kronor, och automatiskt tänker politiker och det offentliga att det blir ett enormt skattebortfall. Eftersom den ständigt närvarande svenska avundsjukan ligger som en filt över utvecklingen, blir det att stirra sig blind på att några för stunden undkommer beskattning. Men ingen kommer att undfly beskattning – det enda man gör är att välja när beskattningen sker och när man behöver pengarna. Det samhället erhåller är att man i dag medger ett skattebortfall i utbyte mot lägre offentliga utgifter och högre skatter i framtiden. Vilket är hälsosamt, omvänt mot hur det varit.   

Svensk politik de senaste trettio åren har byggt på framtida, ofinansierade offentliga utfästelser, något som med tiden blir ohållbart, och att skapa breda och okomplicerade privata pensionssparformer välter det spelet över ända.    

Från 1970-talet fram till i dag har försörjningsbördan och ansvaret för människors ålderdom förskjutits, från den enskilda individen till den offentliga sektorn. Varje år blir det alltmer uppenbart att stat och kommun kommer att få ökande svårigheter att leva upp till dessa utfästelser. Sålunda flirtar det offentliga med idén att ensidigt omförhandla välfärden, decennier efter att medborgarna betalt in.

Men offentlig sektor är inte den naturliga förvaltaren av vår ålderdom, det är vi själva och våra familjer. Offentlig sektor ska enbart vara tacksam för varje medborgare som väljer att ta större ansvar för sin ålderdom. Det ger lägre framtida kostnader och möjlighet att koncentrera offentliga insatser till dem som verkligen behöver detta stöd. Det är dags att vända på utvecklingen. Ett enkelt sparalternativ, där en betydande del av lön och ersättningar kan fonderas, återger människan makten över sitt liv.  

TEXT: Jan Kallberg 

Jan Kallberg skrev sin första lilla harmlösa insändare 1979. Det blev starten på en längre resa att hävda frihetliga allmänborgerliga värderingar i ett samhälle som övergett den värdegrund som en gång gjorde det framgångsrikt. Jan har under resans gång lagt en Ph D, pol mag, samt jur kand till handlingarna.  

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.