KRÖNIKA. Den femte januari i år medverkade jag på Folkhälsomyndighetens presskonferens. Vid denna tillkännagavs att det nu hade upptäckts fall av den brittiska mutationen, på fackspråk benämnd variant B.1.1.7, utan resekoppling. Spridningsdata från Storbritannien antydde att den var mellan 50 och 70 procent mer smittsam än tidigare varianter. Dessa data gick hand i hand med befintlig kunskap om virusets molekylära struktur.  

Anders Tegnell betonade emellertid att det bara handlade om enstaka fall, och att det inte gick att veta hur en introduktion av den nya varianten skulle påverka spridningsmönstret i Sverige. Han sa även att det inte är ovanligt att man hittar enstaka fall utan att få en stor samhällsspridning som i Storbritannien, och hänvisade till Danmarks exempel. Statsepidemiologen trodde inte att det pågick så kallad tyst spridning i någon ”vidare omfattning” i Sverige. Min följdfråga blev då: Hur stor stickprovsandel analyseras för mutationer? Svaret blev: ”Jag vet inte”. 

I själva verket analyserades då färre än en procent av de positiva proverna med så kallad helgenomsekvensering, vilket är den fullständiga utläsning av virusets genetiska kod som krävs för att slutgiltigt säkerställa förekomsten av mutationer. Med denna låga sekvenseringsgrad var risken överhängande för att Sverige skulle missa förekomsten av betydande samhällsspridning. Sekvensering är inte bara viktigt för att hitta redan kända mutationer, utan även för att kartlägga förekomsten av nya varianter – framför allt sådana som kan visa sig resistenta mot vaccin. 

Danmark sekvenserade vid denna tidpunkt mellan 10 och 20 procent av alla positiva prover, och såg en stadigt ökande andel B.1.1.7. Jag följde upp med en fråga om Statens Seruminstitut (den danska Folkhälsomyndigheten) ändå inte var tydliga med att Danmark hade  samhällsspridning.

Återigen blev svaret ”Jag vet inte”. 

Ungefär 15 minuter senare höll danska myndigheterna pressträff. Statsminister Mette Fredriksen inledde med följande kommentar: ”Bara fem dagar in på det nya året, så står vi tyvärr här igen. En ny och oroväckande utveckling i pandemin har drabbat oss: Den brittiska mutationen av coronaviruset, som är en särskilt smittsam variant. Konsekvenserna i Storbritannien är redan allvarliga, och mutationen är nu utbredd. Men den sprider sig också i Danmark och stora delar av Europa och i USA.”

Varför är en svensk myndighet så självförvållat isolerad i en fråga av minst sagt global dignitet?

Snart sagt samtidigt som vår egen statsepidemiolog gav lugnande besked om utvecklingen med hänvisning till Danmark höll danskarna alltså presskonferens och utlyste förlängd och intensifierad nedstängning på grund av den snabba ökningen av den nya varianten. Det hade varit komiskt om det inte var så tragiskt. Folkhälsomyndighetens insulära modus operandi blev återigen smärtsamt uppenbart. Varför hade experterna inte bättre koll på vad kollegorna på andra sidan sundet sysslade med? Varför är en svensk myndighet så självförvållat isolerad i en fråga av minst sagt global dignitet?

Under presskonferensens fortsättning föranledde Anders Tegnells ovilja att ta ordet samhällsspridning i sin mun en tvångsmässig omstöpning av den befintliga terminologin. En slutsats som ligger nära till hands är att ordet ”samhällsspridning” anses väcka onödig oro, att det signalerar att myndigheterna har förlorat greppet. 

Det är svårt att inte se ett återkommande mönster. Risker som för en utomstående förefaller vara helt uppenbara är negligerbara i den högst ansvariga myndighetens ögon. Den första samhällsspridningen gled länge under radarn eftersom sjukvården (utöver den obetydliga så kallade sentinelövervakningen) inte testade annat än importfall och deras kontakter. Det fanns varken skäl till oro eller särskilda förberedelser. På samma sätt hade vi väldigt dåliga förutsättningar för att överhuvudtaget ha koll på hur snabbt B.1.1.7 spred sig i Sverige, och risken var därför överhängande att vi skulle bli tagna på sängen av en omfattande spridning. 

Den veritabla ketchupeffekten kom mycket riktigt förra veckan, då utökad stickprovsanalyser från flera stora regioner visade att andelen B.1.1.7 uppgick till hela elva procent. 

Enligt brittisk data tog det ungefär sex veckor från det att landet låg på de nivåer vi nu ser i Sverige (runt tio procent av all smitta) till att B.1.1.7 hade tagit över. Den ökade smittsamheten knuffade Storbritannien in i en tredje våg som bara en mycket omfattande nedstängning kunde bryta. Den senaste svenska mätningen är nu två veckor gammal. Om den visar sig ha varit korrekt, och om vår utveckling följer Storbritanniens, har den nya varianten tagit över om bara fyra veckor. Vid det laget befinner vi alltså oss i ett läge där nuvarande åtgärder inte längre räcker till för att hålla smittan nere. Vi riskerar en därmed en kraftfull tredje våg.

Vi ser redan nu lokala utbrott i Västerbotten där B.1.1.7 verkar vara drivande, och Västerbottens sammanlagda antal insjuknade är nu på väg upp igen. Ett annat alarmerande faktum är att B.1.1.7 möjligtvis i högre grad infekterar barn än ursprungsvarianten. 

Den andra oktober 2020 medverkade Anders Tegnell i en JAMA-podcast där han förfäktade riktigheten i den svenska strategin. En viktig framgång i statsepidemiologens ögon var att mätningar visade att människor inte längre var särskilt rädda för viruset. Det framstår som en röd tråd i Folkhälsomyndighetens pandemihantering att vikten av att lugna befolkningen och motverka panik är större än att säga hela sanningen. Kanske är det som sagt därför man ger ord nya definitioner, och räds för att tala om ”samhällsspridning”. 

Ärlighet brukar vara längst. Det är nog många som blir mer skrämda av att topptjänstemännen systematiskt underskattar risker än att de är ärliga med hur läget faktiskt ser ut.

TEXT: Benjamin Kalischer Wellander
ST-läkare inom internmedicin, en akutmedicinsk specialitet, och verksam i sjukhusvården av coronapatienter i Stockholm sedan pandemins utbrott. Fri skribent. 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som uttrycks är skribentens egna.