Agnes Wold, läkare, professor och debattör, visst är det en arbetsbeskrivning du skulle finna acceptabel? Om inte hur skulle du beskriva dig själv?

”Låter bra. Man kanske kunde lägga till ”pedagog” eller ”folkbildare”. Jag är väldigt intresserad av att undervisa och förklara. Men professor betyder ju lärare, förstås. Så det ingår ju.”

Du var tidigare aktiv i Grupp 8, vad fick dig att hitta till kvinnosaken, som Ebba Witt-Brattström brukar beskriva det, eller så att säga feminismen med mer modernt språkbruk?

”Det var så enkelt så. Jag var ju liten på 1960-talet och det var bara att se sig om och notera att alla mammorna hade det sämre än papporna. På den tiden var ju normen att man skulle vara hemmafru, alltså inte ha egen försörjning. Många kvinnors begåvning slösades bort. Abort fanns ju inte heller, så alla levde i en viss kronisk skräck för att bli gravida. Killar hade mycket högre status än tjejer i skolan och kulturen och överallt och nästan alla makthavare var män.

Vad som däremot alltid förvånat mig var när man mötte kvinnor som sade att de inte fattat att samhället inte var jämställt förrän de blev, typ, 30 år. Det visste jag när jag var 13. Jag kan inte begripa hur man inte kunde se det.”

Det har ska ändå vara en ansats till kulturintervju och som historienörd måste jag med förtjusning notera att din morfar var Nobelpristagaren Svante Arrhenius. Vad drev dig till medicinen? Har intressant för naturvetenskap alltid funnits där eller kunde det blivit humaniora? Din man är ju också historiker.

”Inget drev mig till medicinen, intresset drev mig till biologin. Humanbiologin, alltså, inte fåglar i skogen. Jag läste kemi och biologi och fysiologi och immunologi. Medicin blev det långt senare, när jag börjat forska och insåg att man bör vara medicinare om man ska ha någon chans på medicinsk fakultet.

Jag är visserligen naturvetare men också intresserad av socialpsykologi, samhälle och språk. Däremot inte filosofi och religion och sådant. Det måste vara något som finns i verkligheten.

Jag är väldigt glad att jag blev naturvetare och inte någon form av humanist, för jag tycker inte om att arbeta i ensamhet. Naturvetare jobbar på labb och har labbkompisar. Det passar mig.”

Som professor i bakteriologi finns det en viktig fråga att ställa. Vad är det största hotet mot folkhälsan idag och hur kan den bekämpas?

”Ja, du. Jag tycker inte jag ser några direkta hot. Det är anmärkningsvärt att vi bara lever längre och längre och blir friskare och friskare trots att alla Krösamajor står och skränar om att vi ska kvävas i vårt bukfett och dö av brist på motion och grönsaker. Naturligtvis kommer vi att få pandemier då och då. Men jag vet inte om jag under min livstid kommer att få uppleva en gång till, att en helt ny mikroorganism sprids över världen till en befolkning som saknar immunitet. Jag har lite svårt att föreställa mig det.

Men det stora hotet mot oss, men framför allt alla andra arter, är uppvärmningen. Det var för övrigt min morfar som först räknade ut att jorden skulle bli varmare i takt med att vi släppte ut allt mer koldioxid, alltså växthuseffekten. Så jag har ju alltid känt till den. Det är lite deprimerande att så många aktivt försöker låtsas som om den inte finns. Men det gör den - det är ren fysik. Det står att läsa i hans artikel från 1896, den är inte svårläst.”

Så nu tillbaka till kulturen. Finns det något skönlitterärt verk som du tycker kombinerar naturvetenskap och humaniora? Har du någon bok som du skulle vilja rekommendera?

”Jag är hopplöst dålig på att läsa skönlitteratur. Fredrik Sjöberg är väl den jag kan komma på som förenar naturvetenskap (biologi) med kulturvetenskap. Han är väldigt trevlig att läsa. Men det är ju mer essäer än ren skönlitteratur. En bok som fascinerar mig, fast den är skriven av en mytoman, är Boken om San Michele av Axel Munthe. Han var bevisligen läkare – societetsläkare – men skarvade om det mesta. Men av någon anledning är boken helt ljuvlig att läsa. Han skriver vansinnigt roligt om den påhittade diagnos som var på modet då – colitis. Alltså någon ospecifik tarmstörning som de stackars sysslolösa kvinnorna odlade. Detta i kontrast till koleran som härjade för fullt och dödade de fattiga.

Ah, nu kom jag på en bra naturvetarförfattare! Ulf Lagerkvist, son till Nobelpristagaren Pär Lagerkvist. Han beskriver den svenska medicinska biokemin på ett utsökt språk.”

Du har ett långt och intressant yrkesliv. Vad är du mest stolt över? Tilläggsfråga finns det några dalar?

”Ja, det jag är mest stolt över det var när jag och min kompis och kollega Christine Wennerås sökte forskarassistenttjänster på dåvarande Medicinska Forskningsrådet 1995. Vi fick inga tjänster och av listan på 26 personer var 22 killar. Alla förklarade oss att 1) det inte fanns några kvinnor som forskade 2) om de forskade var det på dödstrista områden 3) i vilket fall kunde de inte skriva spännande ansökningar, för på den tiden fanns det ett ”kvinnligt språk”, lite mesigt så där. Vi blev så provocerade att vi började studera det hela och kunde till sist visa att kvinnliga sökande behövde publicera 2,6 gånger fler artiklar (eller artiklar som var 2,6 gånger bättre, räknat i hur ofta de citerades) än manliga sökande för att få samma betyg på variabeln ”kompetens”. Vi skrev på DN Debatt och det blev ett sjuherrans liv, för Medicinska forskningsrådet var den högsta auktoriteten och många ansåg att vi krossade hela den medicinska forskningen. Så småningom byttes styrelsen ut i forskningsrådet och ännu senare publicerades vår studie i Nature, den mest prestigefyllda vetenskapliga tidskriften.

Dalar – ja, herregud! Jag och Christine blev ju helt cancellerade, som det heter nu för tiden. Min tjänst drogs in, så jag skulle inte kunna vara kvar i akademin. Christine som hade åkt på post-doc till Paris fick veta att hon inte var välkommen tillbaka. Det var en livskris. Men vi lyckades överleva med en hårsmån. Sedan är det ju ständiga fighter inom akademin så det är liksom aldrig plan mark man går på.”

I sin intressanta bok Författarskolan (1999) skriver salig Göran Hägg om att läkare skulle kunna skriva skönlitteratur. Det handlar om mötet med människor. Har du någonsin velat skriva skönlitteratur likt din läkarkollega PC Jersild?

”Nu är jag ju inte patientläkare, och en bok om hur det går till på labbet skulle inte bli någon kioskvältare. Jag är väldigt förtjust i att skriva och har skrivit fyra läroböcker. Men min håg står inte alls till skönlitteratur. Jag har inte den fantasin. Däremot är jag väldigt förtjust i att försöka beskriva komplicerade saker på ett enkelt och någotsånär vackert språk. Ingen svengelska, inget läkarlingo. Ren svenska.

Jersild är bra och om jag hade kunnat skriva skönlitteratur hade det nog blivit ungefär i hans stil. Så där lite torrt. Men jag har, som sagt, inte den begåvningen. Jag skulle aldrig kunna hitta på någon intrig, någon story. Dessutom behöver jag ha deadlines – jag är inte gjord för att sitta på en kammare och skapa i ensamhet.”

Slutligen vill jag ställa en fråga som jag har ställt andra: Om du fick intervjua dig själv vilken fråga skulle du ställa och vad skulle svaret bli?

”Ja, det är ju något annat jag inte skulle bli så bra på – intervjua folk. Så det blir nog pass på den frågan.”

Läs även: Kultursidan möter Christian Braw

David Lindén