Hej Christian, för det första ska jag säga att jag läst några av dina böcker och tyckte speciellt mycket om romanen Där utanför. Dubbelroman efter 11 september, men nu ska vi inte prata om den utan om dig. Förutom präst är du både kapten i reserven och docent vid Åbo Akademi. Är du lite av en renässansmänniska, eller hur skulle du beskriva dig själv?

Renässansen vet jag alldeles för lite om, men jag har ett starkt journalistiskt arv. Mina föräldrar var journalister, min syster och flera av mina barn har samma inriktning. Att vara journalist innebär ju att man intresserar sig för mycket, kan snabbt fördjupa sig och är angelägen att dela med sig. Framför allt: Man tycker om människor och vill förstå människor. Detta finns med i min gärning som präst, författare, vetenskapsman och officer. Detta drag har också en baksida, det hade behövts ett enda fokus, en egenskap som finns hos de verkligt betydande prästerna, författarna, vetenskapsmännen och officerarna.

Du växte upp i ett ateistiskt hem och har på andra ställen berättat om att du fick en gudsupplevelse vid en kväkargudstjänst. Hur kommer det sig att du inte blev kväkare utan lutheran?

Min upplevelse i kväkargudstjänsten i Hampsted Heath var inte direkt relaterad till just kväkarna. Jag fick ingen ”ingivelse” som de kan få. När jag på nyåret 1965 återvände till Sverige tänkte jag: ”När nu Gud finns, bör man gå i kyrkan.” Och så började jag delta i gudstjänsterna i Malmö S:t Petri. Sedan visade det sig att flera av klasskamraterna var kristna, och de tog med mig till gudstjänsterna i Malmö Caroli, en högkyrklig församling med rikt nattvardsliv, där jag mötte den levande Herren i sakramentet.

Hur skulle du beskriva det svenska kulturklimatet idag?

Det jag kan se av litteratur ter sig som en svacka. Vi väntar på de stora berättarna. Det är en litterär sensation att Jaan Kross roman Mellan tre farsoter nu kommit på svenska. Det mest intressanta är lyriken. De stora körverken talar tydligt till breda lager, Bachs juloratorium och Matteus-passion fyller kyrkorna, liksom Gullbergs-Larssons Förklädd gud. Bildkonsten och arkitekturen uttrycker ofta frustration och främlingskap. Vi väntar på livsglädje, tacksamhet, samstämdhet med det levande livet.

Med tanke på att du har skrivit ett stort antal böcker måste jag fråga: Vilken bok som inte är av din penna skulle du vilja att varje svensk bör läsa?

Den bok som just nu ligger närmast mitt hjärta är den senaste romanen Ödevret, en roman i nutidens svenska miljö. Jag tror att många kunde ha glädje av att lära känna dess gestalter och miljöer. Det är en roman om godhetens sköra villkor och sällsamma uthållighet. Båda egenskaperna – godhet och uthållighet – har vårt samhälle idag stort behov av. Det knakar i samhällsbygget.

I dag lever vi i något som kan kallas för kalla krigets återkomst. Hur ser du på detta? Och hur kändes det när prästen Alexander Radler avslöjades som Stasiagent? Om minnet inte sviker var ni nära vänner?

Sovjet-unionens fall 1991 gav många folk frihet och ännu fler fick hopp om en bättre värld. Men kommunismens bankrutt förändrade inte människan – hon är lika lättledd, kortsynt och egocentrisk. Det har vi att leva med, oavsett politiskt system. Det verkligt hoppfulla är att det finns självständiga, kloka och självutgivande människor, som är beredda att betala priset för att förverkliga vad de är. Den kristna tron är mycket enkel: ”Jesus är Herren.” Därför segrar självständigheten, klokheten och självutgivandet. Geijer skriver: ”Det dröjer ej länge.”

Alexander Radler var min vän. Jag hade ingen aning om att han var Stasi-agent. Av Stasi-dokumenten framgår inte att han har missbrukat vänskapen, vilket han gjort med andra. Vem är han egentligen? Det är en gåta.

Tillbaka till litteraturen. Vad fick dig att komma på pseudonymen F J Norstedt när du skrev skönlitteratur? Dessutom måste jag lite skämtsamt få fråga: Är du Bo Baldersson? Om det inte är du vem är det enligt dig?

När jag fått min prästkallelse och även började dikta, tänkte jag. ”Om en präst skriver, blir det bara bedömt som att en präst skriver.” Jag hade fel. Med något undantag var den tidens litteraturbedömare seriösa och redbara. Det var ansvarsfullt att bli bedömd av skribenter som Bengt Holmström och Åke Janzon. Då var det stort att vara författare.

Jag är inte Bo Baldersson. Han måste ha varit väl insatt i de högsta kretsarna, väl hemma i Stockholm, bildad, humoristisk och fascinerad av deckargenren, Dessutom måste han ha haft ett absolut förtroende för sitt förlag. Jag har bara känt en person som har haft de fem senare egenskaperna – Åke Runnquist, direktör på Bonniers. Om han hade den första egenskapen vet jag inte, och den är egentligen helt avgörande.

Slutligen ställer jag frågan som jag ställt andra: Om du fick intervjua dig själv vilken fråga skulle du ställa och vad skulle svaret bli?

Den fråga jag skulle ställt till mig själv är denna: ”Vad är det som gör dig glad?” Jag skulle svara. ”Det är mötet med sunt, naturligt mänskligt liv, där det finns godhet, livsglädje och mod. Där anar jag Guds närvaro.”

Läs även: Kultursidan möter mannen bakom plugghästen

David Lindén