Anna E. Nachman, kärt barn har många namn, om jag skulle försöka beskriva dig vore det som polsk, skånsk, svensk och judinna med en förkärlek att tycka till. Skulle det stämma? Men för den oinsatte, berätta om dig själv? Hur skulle du beskriva dig och din gärning?

”Jag går med på din beskrivning. Jag är en brokig sorts människa, född i Skåne i september 1973 men uppvuxen med en känsla av att inte höra till, förmodligen för att mina föräldrar hade invandrat från Polen och för att skåningar på 70- och 80-talen var ovana vid invandrare och gärna underströk att jag inte var som de. Sedan dess har de vant sig vid att inte alla svenskar är skånska bönder men jag har behållit min känsla av att stå utanför och titta in.

Min brokighet ligger i att jag aldrig har varit målmedveten utan låtit livet föra mig lite vart det velat. Resultatet är många utbildningar, yrken, partners och barn. Jag är arbetsterapeut, produktformgivare, illustratör. Jag har jobbat med tv och gjort film, jag har också haft fantastiska jobb som personlig assistent. Men mina fem barn, fördelade på tre pappor, är min största gärning.

Sedan är jag rätt nöjd med min skrivarkarriär. Jag har försörjt mig på att skriva sedan 2005, har bland annat hunnit skriva för Expressen, Aftonbladet, Corren, Dagens Samhälle och nu för tidningen Fokus. Ofta har det varit krönikor men också längre essäer, porträtt och reportage. Min radio-essä i P1:s kulturradio om incels från 2021 jag är fortsatt stolt över (https://sverigesradio.se/avsnitt/nagon-borde-rora-vid-dem). Annars är texter på något förunderligt sätt både färskvara och långlivade på samma gång.

Utöver det så är jag stolt över mitt arbete som begravningsansvarig på judiska församlingen i Stockholm. I drygt sju år har jag skött alla judiska begravningar i Stockholm med omnejd och ett viktigare och finare jobb finns inte. Efter mer än femhundra begravningar är jag inte ens en smula trött på det jag gör, jag som annars tröttnar på allt.”

När man söker i mediearkivet finns självklart det judiska som en bärande bjälke. Har det alltid varit så? Eller hittade du religionen senare i livet?

”Min bakgrund är brokig liksom jag. Min katolska farmor tyckte att det var viktigt att gå i kyrkan, så mina första minnen av religiöst liv var kopplade till det katolska. Jag är fortfarande svag för färgsprakande kitsch och historier om helgon som ger upp allt för att följa sin övertygelse. Sedan hade jag en tid i ungdomen då all religiositet skulle förkastas men även under den tiden fanns en gudstro och en övertygelse om livets helighet.

Jag har barn med en muslimsk man och kan se fina saker även hos islam men det var i mötet med rabbin Isak Nachman som jag återvände till mina egna rötter, men också till den ortodoxa judendomen som var ny för mig då. Det var efter många och långa samtal med Isak om form gentemot innehåll som jag valde att leva efter de traditioner som han levde efter. Jag insåg att innehåll visserligen är viktigast men så länge man inte har en form att ösa sitt innehåll i så blir det mest kattskit.

Jag ger ett exempel: nästan alla människor säger att ”man borde ha en mobilfri dag” för att minska vardagsstressen – men ingen gör det. Den ortodoxa judendomen är full av regler och väldigt anal vad gäller detaljer, varje vecka måste man ha reda på exakt på minuten när shabbat, vilodagen, börjar och när den slutar. Och man håller på vilodagen vare sig man känner för det eller inte. Men då stänger man också av telefonen, datorn, tv:n, man har lagat mat innan och sedan umgås man ett helt dygn med familj och vänner, går i synagogan, äter, sover, tar kanske en promenad. Det är paradiset. Barnen hatar när shabbat börjar och de måste stänga av sina skärmar men sedan leker de fantastiska lekar. Formen ger möjlighet till innehållet, inte tvärtom.”

Som ortodox har du ibland stuckit ut hakan. Det är därför jag har lekt med tanken att även beskriva dig som porrdebattör för jag vet att du även har diskuterat det ämnet. Stämmer detta eller är jag helt uppåt väggarna fel?

”Att vara religiös är inte att vara helig - eller skenhelig. Vad gäller just judendomen så är den heller inte kopplad till tro. Det går bra att utföra traditioner som kan uppfattas vara religiösa och inte tro på Gud. Gubbarna som går i synagogan varje morgon gör det lika mycket för att tjäna Gud som för att hänga med polarna och äta god frukost efteråt. Det handlar om sammanhang. Man kan vara noll religiös men ändå göra judiska saker, till och med i en synagoga.

Jag brukar ibland jämföra människor som lever religiösa liv med maratonlöpare. Båda gillar det de gör, följer regler, tycker att det de gör ibland är fantastiskt och ibland jättejobbigt men de struntar inte bara i det, för i slutändan ger deras intresse eller övertygelse dem ett bättre liv. Jag kallas gärna porrdebattör, att jag lever ett religiöst liv är inget hinder för att betrakta världen och förundras över dess mångfald. Just porr är otroligt spännande som mänskligt fenomen och en temperaturmätare på samhället. Alla ämnen som ger läsaren hög puls är roliga att gräva i.”

Vad skulle du säga är den stora frågan som präglar den svenska inrikespolitiken och varför?

”Den stora frågan är väl att hitta tillräckligt många små ämnen att förfasa sig över så att man slipper ta itu med de verkligt stora frågorna. Gärna sådant som egentligen inte har ett dugg med en själv att göra. Det går åt så mycket energi till att hetsa om sagotant-farbröder på biblioteken, vad som händer i Israel och Palestina och huruvida Putin eller Trump är galnast, i stället för att fundera på varför sophämtning, tågtrafik och snöröjning knappt fungerar.

Politik ska ju vara att göra samhället bättre för alla och demokrati är att se till alla medborgare, även minoriteterna, ger och får så att de kan leva meningsfulla och drägliga liv.

Den stora frågan borde vara ”vart är Sverige på väg?” men få vågar ställa den. Det finns ingen vision och inga bra idéer att få Sveriges befolkning att känna gemenskap i projekt Sverige. När överbefälhavare Bydén påminner om att krig finns ballar alla ur. Det är dags att sluta navelskåda och plöja reels på TikTok. Livet är kort, det kan jag som jobbar med döden intyga.”

Anna, till detta kan ju även läggas elefanten i rummet. Efter den 7 oktober 2023 hur ser du på förutsättningen för judiskt liv i Sverige?

”Just i Stockholm kan man leva ett ganska rikt judiskt liv. Det finns flera synagogor, en mikve (rituellt bad), många rabbiner av olika inriktningar och en stark och nyfiken barn- och ungdomsverksamhet. Gillar man att laga mat hemma och inte måste gå på restaurang så är det heller inga större bekymmer med kosherhållning. Det är roligt att vara jude i Stockholm.

Men samtidigt är det skrämmande att se hur människor lever rövare utanför den judiska sfären. Efter den sjunde har många tappat det fullständigt och låter sin antisemitism flöda fritt. Förr var antisemiter åtminstone lite skamsna över att de bar på antisemitiska konspirationsteorier, nu har alla spärrar släppt.”

En följdfråga till detta är om din familj och du någonsin funderat på att emigrera?

”Ja. Min man är född i Israel och längtar dit. Det är trots allt det enda land i världen där man inte lever som jude på nåder. Jag är däremot inte lika sugen på en flytt. Israel är ett fantastiskt land men det är också betydligt tuffare än Sverige, och det har betydligt sämre grannländer. Vi får se vad som händer, i värsta fall delar vi på oss och lever i varsitt land.”

Nu till lite mer både lättsamma och svåra frågor. Att kombinera rollen som krönikör och debattör med begravningsansvarig för den judiska församlingen i Stockholm. Fungerar det?

”Det fungerar utmärkt. Att ta hand om sörjande familjer och att vara journalist är inte helt olikt. Det gäller att vara koncentrerad och alert, lyssna noga och ge sitt allt under en kort tid. När man har hjälpt en familj så kommer nästa och nästa och nästa. Judiska begravningar sker väldigt fort, gärna samma dag eller inom några dagar, jag har alltid jour, utom på shabbat. Det är väldigt likt skribentens frilanstillvaro.

Som begravningsansvarig arbetar jag väldigt mycket i det tysta, det är familjens stund och inte min. Att skriva reportage är samma sak, det jag skriver om är viktigt, inte jag. Egentligen så är krönikor samma sak: det jag skriver om är viktigt, jag är oviktig.”

På ytterligare ett personligt plan: ”Rabbinatet” som din och familjs bostad kallas har fått mediauppmärksamhet för att den inte är så stor. Kan du berätta lite om er idé om ”compact living”?

”Jag brukar säga att en människa inte kan vara i mer än ett rum samtidigt. När folk jobbar från morgon till kväll för att ha råd med en massa kvadratmeter de ändå bara hinner vara i några korta timmar på dygnet så är prioriteringarna fel.

Jag är väl en skogsmus av något slag, gillar små hålor och att vara nära mina barn. Varför har man ens en familj om man sitter i varsitt rum i ett stort hus? Man vill ju se och höra varandra. En del av mig är en riktig hippie som har samsovit och ammat på tok för länge. Jag påminner om att livet är kort, då kan man inte leva det i enskildhet. En dag ska jag vara i enskildhet i en kista i jorden, nu ska jag vara med andra. Samtidigt är det skönt att dra sig undan. Men jag har också sådana möjligheter.”

Om du skulle få möjligheten att intervjua dig själv undrar jag vilken fråga du skulle ställa och vad skulle svaret bli?

”Jag skulle fråga ”Vem är du?” och svaret skulle vara ”Det är helt irrelevant. Jag bara är.” Jag är otroligt tacksam för att jag får lov att finnas till på den här planeten, se solen gå upp och ner, ha människor omkring mig som jag gillar och som förhoppningsvis gillar mig också. Jag gör väldigt spännande saker och jag får betalt för det. Få människor älskar sitt jobb och jag har flera jobb som jag älskar, hur fantastiskt är inte det?”

Självklart glömde jag krönikan om ”tjej-Hitler” som rörde lite uppmärksamhet? Kan du berätta om bakgrunden och när vi ändå diskuterar det skrivna ordet: Har du någon favoritförfattare?

”Den texten föddes ur frustrationen efter sjunde oktober. Människor jag trodde bättre om kastade ur sig helt ofiltrerad antisemitism, och när jag påpekade det blev de kränkta för att jag hade mage att tycka att deras antisemitism var antisemitism. Det var mestadels kvinnliga influencers som höll på så. Deras sätt att resonera påminde om en stand-up där komikern Simon Gärdenfors fantiserar om hur Hitler hade varit om han hade varit tjej. Jag skrev texten och de blev ännu mer kränkta. Och när Susanna Popova lyfte in mina tankegångar i en krönika i Svenska Dagbladet blev alla tjej-Hitlers ännu ilsknare, uttrycket tjej-Hitler trendade på X och jag fnissade. Det är roligt att jag med hjälp av några väl valda ord kunde ta min frustration och lägga tillbaka den hos antisemiterna. Har de inte vett att skämmas kan de åtminstone få vara ilskna.

Apropå favoritförfattare så är det som med favoritfilmer - man läser en författare och blir förälskad, men när man läser om tänker man att det där var ju inte så bra. Man utvecklas och glider vidare. Jag minns att jag älskade att läsa Naja Marie Aidt, hon skrev så att jag kände det fysiskt, vissa av hennes texter kunde göra mig illamående, febrig, lycklig eller euforisk. Jag är inte säker på att samma sak skulle hända vid en omläsning.

Sedan har jag en bok som jag har läst sedan jag var sexton år och aldrig läst ut, Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. Jag läser om den med några års mellanrum, börjar alltid från början och så tappar jag intresset efter ett tag, men det jag läst ligger och gror i mig. För två, tre år sedan var jag nära att läsa ut den men besinnade mig. Det blir kanske nästa gång, om några år. Pirsig har däremot skrivit ett otroligt fint efterord i den som handlar om döden och om att förlora någon man älskar, det slår jag ofta upp.”

David Lindén

Läs även: Kultursidan möter Patrik Oksanen