Facebook noscript imageKultursidan möter Patrik Oksanen
Kultur
Kultursidan möter Patrik Oksanen
Patrik Oksanen (till vänster) vid USA:s nationaldag 2018. Foto: US Embassy Sweden (Upplands regemente)
Patrik Oksanen (till vänster) vid USA:s nationaldag 2018. Foto: US Embassy Sweden (Upplands regemente)

En konversation om säkerhetsläget, desinformation och vad som skulle göra nästa jul fin.

Patrik, i transparensens namn bör berättas att du och jag känner varandra. Vi var kollegor inom koncernen Mittmedia (numera uppköpt av Bonnier News), men det hör inte hit. Du har ju blivit något av en kändis inom säkerhetspolitik. Men för den som inte känner dig hur skulle du beskriva dig själv och din karriär.

”Om jag ska säga något själv så är kanske historienördig halvfinne en bra introduktion. Men det där med beskrivningar får nog andra ta hand om, frågar du Folkrepubliken Kinas ambassad så är jag kallblodig, medan den ryska statliga propagandakanalen Sputnik vet att berätta att Lavrov sagt att jag är skrattretande. Nu ska ni ju inte tro Sputnik, så de gjorde lite klipp och klistra. Så jag antar att jag är lite allt möjligt, såsom den enmanstankesmedja som P.J. Anders Linder på Axess har kallat mig. Och karriär har jag nog aldrig haft, det har varit rätt många slumpartade händelser längs vägen. Men den korta versionen är att jag började skriva sport för Arbetarbladet i Gävle som 15-åring, kom sedan att vara på SVT i Sundsvall, Umeå och lite Stockholm. Då bland annat som reporter och redaktör på regionala nyheter, Rapport och Aktuellt. Mitt sista år på SVT var som EU-korrespondent i Bryssel för regionala nyheter. Därefter blev det TV4 Uppsala som nyhetschef, politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning och numera en blandning av saker relaterade till säkerhetspolitik i bred bemärkelse med tankesmedsuppdrag (som åt näringslivsfinansierade säkerhetspolitiska tankesmedjan Frivärld), kolumnistuppdrag, talaruppdrag och uppdrag på Försvarshögskolan”.

Om jag minns rätt var du även en del av IT-boomen på det glada 00-talet?
”Du är på fel årtionde, och någon glad boom var det inte heller, men mellan TV4 och Hudiksvalls tidning höll jag på med en IT-startup. Som med de flesta andra startups så är friskt vågat hälften vunnet inte samma sak som att det lyckas. Så det gick inte helt enkelt. Men lärorikt var det.”
En följdfråga måste ändå handla om varför det blev säkerhetspolitik?
”Tacka Putin för det, och för att jag inte är någon bra IT-entreprenör. Skämt åsido, den illegala annekteringen av Krim sammanföll med att jag insåg att jag inte var rätt person att hålla på med IT-startups. Samtidigt blev jag enormt frustrerad över att mina gamla kollegor på SVT inte förstod att det var krig i Europa och att vi klivit in i en ny och mycket farlig geopolitisk tid. Hela samhällets förmåga att förstå konsekvenserna gjorde att jag kände att jag inte ville sitta på läktaren och få frågor i en avlägsen framtid varför jag inte sade något när jag förstod att det var på väg att bli illa. När posten som Hudiksvalls Tidnings politiska redaktör (oberoende centerpartistisk) dök upp sökte jag och fick det. Det ledde till att jag kom att skriva mycket om breda försvars- och säkerhetspolitiska frågor, och ganska mycket kring hur framför allt Ryssland jobbar med hybridpåverkan. Det i en tid då detta inte var särskilt uppmärksammat och Ryssland bedrev aktiva motåtgärder, något som till exmpel finns berättat om i Jessikka Aros bok Putins troll.”

Europa befinner sig just nu i en stor konflikt som skulle kunna kallas essentiell för civilisationen. Är Ukraina vårt Finland 1939? Och vad kan en vanlig människa göra för att hjälpa till?
”Ukraina avgör Europas framtid. Om väst klarar av att ge Ukraina det stöd som krävs för att driva ut ockupanterna och hålla samman har vi en framtid. Om vi misslyckas så har vi en annan framtid, som blir mörkare och ännu farligare än idag. Här finns en rad andra faktorer som spelar in och som gör världen mycket osäker och farlig. Det är så du ska förstå budskapen från Sälen under Folk och Försvars Rikskonferen, och att vår hastighet att bygga förmåga inte på långa vägar taktar riskerna och det är på allvar nu och ingen vet vilken tid som finns till förfogande, därför måste skyndsamhet vara hela befolkningens ledstjärna.”

Desinformationen har många sätt blivit vår tids pest. Hur kommer det sig att människor verkar mottagliga för sådant? Under papperspressens storhetstid fanns det ju också bubblor och man läste antingen en borgerlig eller röd tidning?
”Desinformation har funnits länge och det utnyttjar hur våra kognitiva processer fungerar. Moskva har långa traditioner hur man kan påverka människors uppfattning, och det som är egentligen nytt i vår tid är att de digitala verktygen ger större möjligheter att snabbt sprida desinformation och påverka uppfattningar. Nu står vi dessutom inför ett valår där AI gör entré på allvar, i kombination med ett nytt starkt verktyg och vår oförmåga att redan tidigare hantera de gamla gör att effekterna kan bli omfattande. Och bara för att ge ett konkret exempel; i Världsekonomiskt forums globala riskrapport (med 1400 experter som medverkar) så är desinformation, med koppling just till AI och valen, högst upp på deras risklista. Det ligger alltså före extremväder, social polarisering (där desinformation naturligtvis påverkar), cybersäkerhet och väpnade konflikter.”
Nu i veckan har den årliga Folk och Försvarskonferensen i Sälen avslutats. Kan du berätta lite om vad det är för något för den oinvigde och även vad du tyckte har varit veckans höjd och lägsta punkt?
”Det är väl ingen som missat rubrikerna därifrån år...Folk och Försvar bildades i den mörkaste av tider, 1940, för att samla det breda samhället och försvaret. Det totala kriget krävde det totala försvaret, och då behövde aktörerna från hela samhället komma samman och skapa sig en gemensam verklighetsbild och börja lösa problem ihop. Så Folk och Försvar är en klassisk svensk lösning på ett problem, vi sätter oss ned tillsammans. Rikskonferensen är årets stora nationella säkerhets- och försvarskonferens där 400 deltagare samlas på Högfjällshotellet i Sälen och diskuterar olika frågor under en vecka. Budskapet i år ska inte tolkas som att kriget kommer nästa vecka, men att riskerna är reella och läget blir farligare. Det finns också en bred frustration att det går för långsamt att höja vår förmåga för att motsvara utmaningarna som kan komma. Den här frustrationen kan ha bidragit till att budskapen framfördes med ännu mer skärpa, och plötsligt gick det igenom i det stora mediebruset och resten är historia.”

Om du finge önska något av det nya året, vad skulle det vara? Både på ett personligt och politiskt plan?
”Det jag önskar av året är totalförsvarsuppbyggnaden får rejäl fart framåt och regeringen vågar visa den handlingskraft och det mod situationen kräver när det gäller att fatta beslut både när det gäller pengar och vad som ska göras hur. Sedan hoppas jag att Nikki Haley överraskar oss alla och visar att det Republikanska Partiet inte är förlorat genom att vinna nomineringen. Det skulle göra nästa jul fin.”

Slutligen ska du få en sån där chans alla drömmer om: Om du fick intervjua dig själv vilken fråga skulle du ställa och vad skulle svaret vara?
”Vem drömmer om sånt? Ingen aning vilken fråga jag skulle ställa till mig själv. Jag är rätt tråkig.”

Läs även: Kultursidan möter Mats Qviberg

’David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu