På förmiddagen den 20 april förra året lämnar en kvinna i 40-årsåldern det ensligt belägna hemmet för att gå till bussen som ska ta henne in till centrala Uppsala. På vägen möter hon 17-årige William som sedan ett år tillbaka bor på ett HVB-hem i närheten där han hamnat efter att ha dömts för sexuellt ofredande. Kort efter att han flyttat in på HVB-hemmet gjorde han sig skyldig till ytterligare ett fall av samma brott, men nu var det nästan ett år sedan och han hade lov att gå på obevakade promenader så länge de inte översteg en halvtimme.

Kvinnan får en dålig magkänsla av ynglingen och skyndar på sina steg för att passera honom. Hon uppfattar att han tittar på henne när hon går förbi.

– Jag hinner några meter och hör sedan snabba steg bakom mig, jag ser en skugga och sedan känner jag ett hårt slag mot bakhuvudet, säger kvinnan i förhör.

William tar ett stryptag om henne hals medan hon försöker slå sig fri. Han släpper greppet och ger henne en hård spark i ryggen. Hon faller till marken och slår i huvudet så att det svartnar för ögonen.

– Han skriker åt mig att hålla käften, att jag ska vara tyst och att jag ska sluta skrika. Det skriker han åt mig flertalet gånger, säger hon i förhör.

Han tar tag om hennes anklar och drar henne mot ett skogsparti medan hon sparkar och skriker. Plöstligt börjar han lugna ned sig och drar ned gylfen.

– Han står fortfarande upp och lutar sig mot mig så att hans kön är alldeles intill min mun. Sedan säger han åt mig att suga av honom, säger kvinnan i förhör.

Hon ber om att få resa sig upp och han backar undan ett steg. Hon säger åt honom att vänta, att hon är jätterädd.

– Då vill han att vi ska gå längre in i skogen, men jag säger åt honom att vänta och försökte tänka ut något. Jag vet att min granne var hemma och att han skulle hjälpa mig bara jag tog mig hem, så jag säger till killen att vi kan gå hem till mig då jag bor i närheten, säger hon i förhör.

Han stoppar undan sitt kön och de börjar gå mot hennes hem. Plötsligt sätter hon igång och springer för allt vad hon är värd, hela tiden rädd att han ska komma ikapp henne och attackera henne igen, men tydligen har han kommit på andra tankar och förföljer henne inte.

Polis larmas till platsen och då kvinnan kan ge ett bra signalament på angriparen kan William snart gripas på HVB-hemmet. Han följer med utan protester och i polisbilen ber han om förlåtelse och säger att han ångrar sig. I förhör väljer han dock att konsekvent neka till att ha sett eller träffat den drabbade kvinnan, men hans DNA återfanns på kvinnans tröja och knyter honom till brottet.

Nu döms William till ett års sluten ungdomsvård och blir skyldig 115 000 kronor i skadestånd till kvinnan. Men det är en klen tröst för henne. Hon påverkades kraftigt av händelsen och mår fortfarande psykiskt dåligt som en följd av det inträffade.