Som en röd tråd löper den – den bristande transparensen – genom myndigheternas och Löfvenregeringens kontroversiella coronahantering. Trots ändlösa presskonferenser och tv-sända tal till nationen får medborgarna ytterst knapphändig information kring de faktiska omständigheter, faktaunderlag och avvägningar som den svenska strategin vilar på. Och trots frånvaron av möjlighet att värdera de beslut som fattas förutsätts människor hysa blind tilltro till de vägval som dagligen görs. Hur kan det komma sig att världens mest statistikälskande land redovisar så lite underlag för sina medborgare i en fråga som rör liv och hälsa?

Kanske beror strategin kring strategin på rädsla för människors reaktioner, kanske fattas besluten på så bristfällig grund eller av ideologiska/politiska skäl att avvägningarna inte låter sig förklaras. Kanske är det därför som man tror sig kunna komma undan med att i efterhand ändra i beskrivningen av vad den svenska strategin ens har varit? Just förekomsten av denna uppräkning av ”kansken” talar för att det brister, kommunikativt och/eller i sak. 

Några exempel: Oviljan att informera allmänheten om förutsättningarna (vilka ju i sig är relevanta för valet av strategi) fanns med från start. Redan i början av året, på den tiden när Folkhälsomyndigheten bedömde att det inte fanns någon risk för samhällsspridning, skickade myndigheten, i samarbete med Socialstyrelsen ut en frågeenkät till Sveriges 21 regioner. Syftet var att kartlägga sjukvårdens beredskap, det vill säga isoleringskapaciteten samt antalet intensivvårdsplatser i isolering, vid ett eventuellt utbrott. När DN begärde ut resultatet blev svaret att det hade sekretessbelagts. 

Taha Alexandersson, ställföreträdare krisberedskapschef vid Socialstyrelsen, gjorde då gällande att: ”Å ena sidan är det jätteintressant information, men samtidigt innebär det också en blottläggning av sårbarheter som kan försvåra en hantering av situationen” (DN 26/2-2020). 

När DN därefter kontaktade samtliga regioner för att få ta del av statistiken för respektive län var det enbart ett län, region Jämtland Härjedalen, som offentliggjorde sina siffror. Majoriteten av regionerna bemödade sig inte ens att svara, andra hänvisade till Socialstyrelsens beslut om sekretess. 

Ett annat exempel rör Eskilstuna-Kurirens (2/5-2020) ambitiösa granskning som visade att åtta av nio kommuner i Sörmland hade uppgett att de saknade kunskap om antalet smittade inom äldreomsorgen. I realiteten hade de medvetet, trots kunskap, valt att undanhålla uppgifterna för att förhindra medial granskning och frågor från allmänheten. Ett agerande helt i strid med offentlighetsprincipen i svensk grundlag.

Mönstret känns också igen i den granskning som Aftonbladet gjorde över dödstalen på landets äldreboenden under våren 2020. Av kartläggningen framgår att var åttonde kommun inte ville lämna ut den efterfrågade statistiken. Socialförvaltningen i Marks kommun avslog exempelvis tidningens begäran med motiveringen: ”Röjandet av uppgifterna skulle kunna innebära ett ökat tryck från anhöriga och medborgare som är oroliga och därför hör av sig till socialförvaltningen” (1/7-2020).

Och så det senaste exemplet som rör Folkhälsomyndighetens besked om att prioriteringsordningen för vaccination mot covid-19 ändrats. Bland annat innebär det att de som lever i socialt utsatta situationer ska ges vaccin före den stora allmänheten. Till dessa räknas exempelvis papperslösa.

Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan man ur ett rättviseperspektiv argumentera mot en ordning där människor som antingen inte underkastat sig den svenska asylprocessen, eller som valt att ignorera lagakraftvunna beslut och domar, och som därför saknar rätt att vistas i landet, ska prioriteras framför skattebetalande busschaufförer och förskolepedagoger.

Å andra sidan, om det finns fakta som styrker att just gruppen papperslösa skulle vara stora smittspridare och särskilt utsatta för svår sjukdom och död, kan man argumentera för att prioriteringen är högst rimlig ur ett helhetsperspektiv. Problemet är således inte nödvändigtvis prioriteringen i sig utan den bristande informationen om vad beslutet grundas på. Ett problem som förstärks av att man under fredagen uppdaterade informationen och i den nya versionen strök formuleringen om papperslösa.

Den röda tråden som sammanfogar oviljan att lämna ut allehanda statistik, skepsis mot sådant som munskydd och rön som talar för presymtomatisk smitta och aerosoler som en viktig smittväg, och nu senast vilka som ska vaccineras när och varför, är som konstaterades inledningsvis den bristande transparensen. Det är ett farligt spel med människors förtroende som insats. 

I Sverige har nu över 12.000 människor mist livet på grund av coronapandemin. Det är ett misslyckande av monumentala mått. För att vi alla, liksom den tillsatta Coronakommissionen, här och nu, men också framgent, ska kunna utvärdera den svenska strategin måste full transparens om de faktiska omständigheterna råda. Det är dags för samtliga berörda parter att lägga korten på bordet.