Sverigedemokraternas avsteg från riksdagens kvittningssystem avslöjar något betydligt djupare än vad media har fokuserat på. Frågan handlar inte bara om politiskt spel, utan om att kvittningssystemet helt saknar rättslig grund. Det blottlägger en svensk modell som bygger på informell tillit istället för lag.

Läs även: Hjort: Kvittningskrisen är ett parlamentariskt skådespel i övertoner

Detta blir särskilt tydligt när debatten nu angriper enskilda ledamöters rätt att rösta – en rätt som är grundlagsskyddad, men som i praktiken tillåts sättas ur spel av informella överenskommelser. I det offentliga samtalet har det blivit viktigare att försvara en icke-lagstadgad sedvana än själva grundlagen. Detta är en farlig utveckling som i förlängningen utmanar grundlagens utformning av den konstitutionella makten och folkstyrets kontroll.

Detta mönster går igen i hela statsapparaten, och kvittningskaoset har blottlagt inför hela svenska folket att så sker: att Sverige i praktiken inte styrs av lag utan av informell sedvana. Statens tjänstemän utövar idag myndighetsutövning gentemot enskilda utan faktiskt lagstöd, i direkt strid med regeringsformens förbud mot detta. Istället styrs agerandet av en egenskapad praxis.

Domstolarna är de myndigheter som är satta att garantera rättssäkerheten, och deras myndighetsutövning får direkta, ofta livsavgörande, konsekvenser för enskilda medborgare. Följer vi frågan på djupet ser vi dock att svenska domstolars rättstillämpning vilar på en bräcklig grund: istället för att hålla sig inom de konstitutionella ramarna, skapar domstolarna en egen praxis som de sedan enväldigt följer i sin myndighetsutövning

Ett centralt verktyg i detta är principen om fri bevisvärdering. Det innebär i teorin att domstolen fritt avgör vad den ska titta på och vilket bevisvärde det har. I praktiken har det dock blivit statens standardargument när enskilda individer eller anhöriga påpekar att en dom strider mot lagen.

När domstolar anklagas för att ha bortsett från exculpatorisk bevisning – alltså bevis som skapar tvivel om skuld – eller för att ha vinklat bevisning och angivit felaktiga uppgifter i sina domskäl, möts kritiken med tystnad bakom muren av ”fri bevisvärdering”. Staten hävdar då att ingen utomstående får lägga sig i hur domstolen värderar bevisningen, även i fall där en person uppenbart dömts felaktigt enligt lagens ramar.

När man granskar den fria bevisvärderingen ser man att den inte är en lag, utan en princip fastställd genom praxis som vuxit fram över tid. Precis som riksdagens kvittningssystem bygger den på sedvana snarare än formell rätt. Detta skapar ett konstitutionellt gränsland mellan juridik och politisk kultur.

Detta är den yttersta förklaringen till hur radikalfeministiska strömningar har kunnat få ett så stort inflytande över våra domstolar, hela vägen upp till Högsta domstolen. Eftersom det saknas en strikt konstitutionell förankring som domstolarna tvingas förhålla sig till, kan lagens egentliga intentioner förbises genom praxis. När röster höjs om rättsröta hänvisar systemet återigen till den fria bevisvärderingen – en praxis som ironiskt nog är satt av Högsta domstolen själv.

Läs även: Sjölander: Är ”lagstiftarens intention” att döma oskyldiga?

HD ska vara den sista garanten för det konstitutionella folkstyret. Istället har man skapat ett system där domstolarna frikopplats från grundlagens krav på lagbunden myndighetsutövning. Det skapar en omöjlig ekvation: det är samma domstolar som ska avgöra om de själva brutit mot lagen när de dömt. Genom att hänvisa till en princip som inte ens finns stadgad i lagtext, rundar de rättssamhällets kontrollfunktioner. Domstolarna har därmed gått utanför sin befogenhet och i praktiken börjat stifta egen lag via sina domskäl, trots att den makten enligt grundlagen uteslutande tillhör riksdagen.

Lagstöd eller laglöshet?

När domstolarna försvarar den fria bevisvärderingen hävdar de ofta att det finns lagstöd i rättegångsbalken (35 kap. 1 §). Men vid en närmare granskning av paragrafens innebörd ser man att den inte alls medger ”frihet” i den form som domstolarna tillämpar. Tvärtom sätter lagrummet tydliga ramar för domstolens arbete.

Paragrafen lyder:

”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.”

Den första meningen kräver en samvetsgrann prövning av allt. Det innebär att rätten måste granska allt material och inte, som ofta sker i dag, fritt bortse från vittnesberättelser eller teknisk bevisning bara för att nå ett önskat utfall i domen. Den andra meningen slår fast att om det finns högre lagar eller speciallagar om bevisning, så ska dessa gälla.

Här blir krocken med verkligheten total. De lagar som domstolarna enligt denna paragraf är skyldiga att följa är bland annat Europakonventionen och EU-direktivet 2016/343 om oskuldspresumtion. Dessa internationella regelverk sätter upp strikta gränser som den svenska ”praxis-modellen” i dag systematiskt kliver över.

Hörsägen och brutna konventioner

Europakonventionen (artikel 6) innehåller en tydlig presumtion mot användningen av hörsägenbevisning för att fälla någon till ansvar i brottmål (se Guide on Article 6 of the Convention – Right to a fair trial (criminal limb) sida 499). Trots detta tillåter svenska prejudikat från Högsta domstolen just detta. Enligt rapporter från Brottsförebyggande rådet döms så många som 28 procent för våldtäkt enbart på hörsägenvittnen – det vill säga personer som inte har sett händelsen utan bara fått den återberättad för sig.

Detta är en direkt kränkning av rättssäkerheten. Eftersom rättegångsbalken (35 kap. 1 § RB) uttryckligen säger att speciallagar om bevisverkan ska gälla, innebär det i praktiken att hörsägenvittnen inte får användas som ensam grund för att fälla någon till ansvar. Svenska domstolar väljer dock att systematiskt ignorera både konventionen och rättegångsbalkens egna begränsningar till förmån för sin egen praxis.

Oskuldspresumtionen som försvann

Både Europakonventionens artikel 6 och EU:s oskuldspresumtionsdirektiv (2016/343, artikel 6) stadgar en fundamental princip: all bevisning som skapar tvivel ska komma den tilltalade till del. Om det finns bevisning som talar för oskuld eller skapar rimligt tvivel, får domstolen helt enkelt inte döma.

Trots dessa tvingande internationella regelverk använder svenska domstolar den ”fria bevisvärderingen” som ett verktyg för att aktivt bortse från exculpatorisk bevisning. Genom denna praxis anser sig domstolarna ha rätten att fritt värdera – och därmed i praktiken ignorera – friande omständigheter för att kunna fälla personer till långa fängelsestraff. Det som i lagstiftningen är tänkt att vara en samvetsgrann prövning har förvandlats till ett godtyckligt urval där domstolen väljer vilken bevisning man vill se och vilken man väljer att blunda för. Denna utveckling har nått sin kulmen i sexualbrottsmål, där praxis har skiftat från att åklagaren ska bevisa skuld till att den åtalade tvingas motbevisa anklagelserna genom att ”minska värdet” på åklagarens bevisning.

Från bevisbörda till förklaringsbörda

Både Europakonventionen och EU-direktivet slår fast att bevisbördan i brottmål vilar helt på åklagaren. Trots detta har Högsta domstolen genom prejudikat som NJA 2015 s. 702, NJA 2017 s. 316 och senast NJA 2023 s. 29 I &II skapat principer som i praktiken skiftar bördan till den åtalade.

I det så kallade ”Balkongmålet” etablerades en modell där den tilltalade tvingas motbevisa åklagaren om bevisningen anses stark. I domstolarnas tillämpning har detta drivits så långt att ett hörsägenvittne – någon som bara hört en berättelse i andra hand – anses vara så stark bevisning att den åtalade tvingas bevisa sin oskuld. Detta står i direkt strid med Europakonventionens förbud mot både hörsägenbevisning och omvänd bevisbörda.

I NJA 2017 går Högsta domstolen ännu längre och anger att den tilltalade ska ”minska värdet på åklagarens bevisning”. Det innebär en rättsvidrig logik där bevisning som skapar tvivel helt kan avfärdas med argumentet att den inte ”minskat värdet” på åklagarens gärningsbeskrivning. Åklagaren behöver därmed inte motbevisa friande vittnesmål eller teknisk bevisning; det räcker att stå fast vid sitt åtal för att domstolen ska kunna döma till straffansvar enligt praxis.

Särskilt i sexualbrottsmål, där ord står mot ord, innebär hänvisningar till dessa prejudikat att skuld i praktiken fastställs i strid med lagens krav på en rättssäker dom. Praxis har här blivit ett verktyg för att fälla hellre än att fria.

Kravet på skuld styrkt enligt lag

Både Europakonventionens artikel 6 och EU:s oskuldspresumtionsdirektiv stadgar att skuld ska vara styrkt enligt lag. Detta är ett absolut krav för en rättssäker process. Men när svenska domstolar använder egenskapad praxis för att åsidosätta de strikta beviskrav som dessa lagar ställer, upphör domen att vara lagbunden.

De ovan nämnda prejudikaten från Högsta domstolen – som innebär att den åtalade måste ”minska värdet” på åklagarens bevisning – skapar en rättsvidrig situation. Rätten kan idag döma trots att friande bevisning eller omständigheter som skapar tvivel inte har motbevisats av åklagaren. Att låta enbart hörsägenvittnen utgöra grunden för att styrka skuld innebär att dessa domar står i direkt strid med lag. Det är ett förfarande som i praktiken är sanktionerat av Högsta domstolen, men som konstitutionellt saknar giltighet då det åsidosätter kravet på att skuld ska styrkas enligt lag

Från rättsstat till myndighetsgodtycke

Praxis och lag drar i dag åt olika håll. Hela rättsväsendets tillämpning vilar nu på något som juridiskt sett inte existerar: en gränslös fri bevisvärdering. I praktiken innebär det att rättssystemet står bortom folkstyrets konstitutionella kontroll, skyddat av domstolarnas egenhändigt skapade praxis. Det har skapats ett slutet system där det är upp till aktörerna inom åklagar- och domstolsväsendet att själva avgöra om de brustit i sin myndighetsutövning.

Regeringsformens krav på att all offentlig makt ska utövas under lagarna åsidosätts systematiskt via praxis. Grundlagen riskerar därmed att bli enbart en vacker pappersprodukt som saknar praktisk rättsverkan och misslyckas med att skydda medborgarna mot godtycklig myndighetsutövning.

Från häxprocesser till modern rättsröta

Detta system, där domstolar frikopplas från grundlagen via egen praxis, bär skrämmande likheter med hur Sverige styrdes på 1600-talet – en tid som gav upphov till häxbränningarna. Precis som Svea hovrätt då möjliggjorde rättsskandaler genom att fastställa lagvidriga domar, ser vi i dag hur sexualbrottsdomar faller på extremt tveksamma grunder, ofta i direkt strid med lag.

Då liksom nu krävs ingen order från den styrande makten. Istället möjliggörs orättvisorna av domstolarnas praxis, där en domares signatur förvandlas till absolut sanning, oavsett hur lagvidrig domen är. Under 1600-talet ersattes lag och sunt förnuft av religiös fanatism. I dag är det radikalfeministiska strömningar som tillåts påverka domstolarna att döma i strid med lagstiftningen för att blidka en högljudd opinion. Således har skrämmande lite förändrats sedan 1600-talet: när praxis tillåts styra över lag, är ingen medborgare längre trygg.

En grundlag utan verkan

Kaoset kring riksdagens kvittningssystem ska inte bara ses som en politisk strid. Det har uppdagat något mycket allvarligare: att Sverige i växande grad styrs av praxis satt av politiker och tjänstemän, snarare än av de lagar som stiftats i demokratisk ordning.

När domstolarna frikopplas från grundlagen via sin egen praxis, blir regeringsformens krav på lagbundenhet bara en vacker fasad. Det skapar ett system där myndighetsutövning sker bortom folkstyrets kontroll och där medborgarna lämnas skyddslösa mot godtycke. Det yttersta priset för detta rättsliga förfall får de enskilda medborgare betala vars liv och frihet offras i ett system där praxis har blivit viktigare än lag.

Kada Karlsson, jurist

Mattias Hillesö, dömd mot sitt nekande