KRÖNIKA. Under den gångna hösten har elevers rätt att välja skola diskuterats. Ofta i relation till den likvärdighet som svensk skolpolitik har utlovat alltsedan enhetsskolan infördes, men som både politik och skolpraktik blivit allt sämre på att leverera. 

Resonemanget om likvärdighet har också utsträckts till att omfatta förskolan. Den framhålls som så avgörande för jämlika livschanser att barn måste vara där, och ju tidigare desto bättre. Elva socialdemokrater motionerade exempelvis om obligatorisk förskola från två års ålder, för att via institutionens försorg maximera det lilla barnets ”möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund”. Liknande tankar, om än inte fullt så drastiska i tidpunkt för obligatoriet, går igen i den utredning som utbildningsminister Anna Ekström har beställt och som avrapporterades under senhösten. Tidig skolning ska ge bättre språklig träning och göra att färre halkar efter. Det är digra förhoppningar som politikerna ställer på förskolan som primärverktyg för integration och jämlikhet. Det torde kräva rejäla satsningar för att realiseras och, inte minst, utbildade, drivna lärare. 

Rikets andra stad tyngs av de integrationsproblem som förskolan ges en nyckelroll att stävja. Här har man också en alldeles egen, göteborgskt ”go” lösning: man disponerar om de utbildade lärarna. Just för att öka likvärdigheten alltså, förklarar moderaten Hakan Önal, som är ordförande i förskolenämnden. Segregationen i staden ska avhjälpas genom att flytta på pedagogerna; man tar från de lärarrika och ger till de lärarfattiga. ”Det är så man styr likvärdigheten”, säger Önal i GP. 

Det är bara det att flyttkarusellen av de utbildade förskollärarna är påtvingad och drivs av ekonomiska underskott, inte likvärdighetssträvan. De enheter som behöver få sin budget i balans har i huvudsak två handlingsalternativ: öka antalet barn i barngrupperna och/eller få ner personalkostnaderna. Det är huvudförklaringen till den flyttkarusell som har satts igång, och likaså den lokala titelkreativitet som hjälper till att kamouflera operationen. Förut fanns förskolelärare och barnskötare i staden, de förra med tre och ett halvt års högskolestudier, de senare oftast med treårig gymnasieutbildning med fokus på barnomsorg. I Göteborgsregionen uppfinner man sålunda förskoleassistenten, som möjligen läst brottstycken av barn- och fritidsprogrammet alternativt helt saknar pedagogisk utbildning vid tillträde. 

Där förskolelärare går ut, kommer assistenterna in. Och vips går lönekostnaden ner. Förskollärarna själva talar om tvångsförflyttningar, som skapar olust gentemot arbetsgivaren och dessutom sår split i kollegiet genom att dränera verksamheter på sammansvetsade pedagoger av vilka barn och föräldrar vackert har utlovats kontinuitet, trygghet, tillsyn, pedagogisk verksamhet och – inte minst – språklig träning.

Ingen skugga över lärarna som flyr, ty som kommunen sår får den skörda.

När det kommer till kritan trumfar en budget i balans både pedagogisk kvalitet och likvärdighet. Omdisponeringen går i själva verket mycket sällan från välbärgade områden till utsatta. Flytt beordras inte från Hovås till Hjällbo; det mesta är schackrande med just den utgiftspost som den utbildare läraren utgör inom samma, tämligen snäva, geografiska område. Den som vägrar flytta på sig säger i samma handling upp sig, förklarar HR-chefen för GP. Den som kinkar försämrar med andra ord radikalt sitt förhandlingsläge. Det är ett effektivt sätt att lägga lock på kritik. 

Förskoleförvaltningen i Göteborg binder ett präktigt ris åt egen rygg genom denna manöver. Och det kommer svida över lång tid. Staden behöver nämligen fler förskollärare, inte färre. Det är rimligt att tänka sig att en lärares benägenhet att med liv och lem engagera sig i verksamheten, dämpas om samma lärare i första hand betraktas och behandlas som en budgetregulator. 

Manegen är krattad för den arbetsgivare som vill norpa kompetensen. Ingen skugga över lärarna som flyr, ty som kommunen sår får den skörda. Då hjälper det föga att som ordförande i ansvarig nämnd ”instämma” i att ”vi ska skapa en skola som är lika bra för alla barn” och understryka vikten i att ”sträva efter en likvärdig och jämställd förskola”. I slutet av arbetsdagen är det det praktiska utfallet av politiken som räknas. 

TEXT: Anna-Karin Wyndhamn
Fil. dr i pedagogiskt arbete och krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.