Nationalmuseum har öppnat igen, efter coronastängningen! ”Zorn – en svensk superstjärna” är som väntat mycket sevärd. Utställningen har lyckats låna in en lång rad verk från andra samlingar och privata ägare. Nu ges möjligheten att närstudera tavlor som man annars kanske bara sett återgivna i böcker eller auktionskataloger.

Några av de inlånade verken är snudd på ofattbara exempel på de tekniker Anders Zorn bemästrade under sin karriär. Akvarellmåleriet från Dalarö får besökarna att gapa förstummat. ”Sommarnöje” är närmast fotografisk i återgivningen. Porträtten i olja några decennier senare skänker nästan själslig direktkontakt med de avbildade. Man får verkligen uppleva Ester Blenda Nordström, på divanen, med lutan i famn!

Utställningen är behagligt traditionell; kronologiskt och tematiskt hängd. Man kan lätt följa Zorns utveckling. För en konstelev kan den rentav tjäna som manual, både vad gäller måleriet och konstnärskapets rent kommersiella aspekter. Zorn var ju inte bara en mästare i hantverket, utan även i kommodifieringen av konsten. 

Skyltningen är pedagogisk. Och kanske det behövs, trots att Anders Zorn är en av de mest kända svenska konstnärerna någonsin. Yngre besökare, fostrade i konceptkonst, får här lära sig att det är fullt möjligt att bygga ett konstnärskap på att studera hur ljuset faller – det behöver inte handla om amerikansk utrikespolitik.

Zorns verk skildrar ändå sin samtid. Elektrifieringen, industrialiseringens välstånd, klivet ut ur bondesamhället, fotografiets genombrott, urbaniseringen, kollektivtrafiken, turismen, nationalismens betydelse för demokratins etablering och Nationalmuseums roll som konstpolitiskt instrument – allt går att utläsa ur verken, utan plakat. 

Förtjusande diskret är också hur museet klätt ett rum i Boråstapeter med samma mönster som i några av tavlorna.

En annan ynnest är att utställningen är otypiskt befriad från samtida förnumstigheter och dömande ord. Som SvD:s Dan Backman påpekade i sin recension: ”Avsikten har, som det verkar, inte varit att ytterligare problematisera Zorn”. 

Nåja, helt renons på normkritik är nu inte upplevelsen. Zorns kvinnor måste naturligtvis även den här gången förses med varningsetikett om ”den tydligt manliga blicken”. Och i katalogen skriver förstås Patrik Steorn om ”en heterosexuell mans blick”. 

Möjligen är det oundvikligt. Måleriet i sin renaste form har kanske gjorts obegripligt av det senaste halvseklets experiment. I en värld där det mesta är upphängt på intersektionell maktanalys och identitetspolitik måste man antagligen förklara för besökarna att konstnären var en heterosexuell man, annars går de vilse.

Förhoppningsvis väcks därmed ett intresse. För fördjupning rekommenderas i så fall en resa till Mora. Nationalmuseum ger en utmärkt överblick över målaren, etsaren och ”superstjärnan” Zorn. Men vill man möta samlaren Zorn, hobbyetnologen Zorn, träsnidaren Zorn eller heminredaren Zorn, då är museet och gården i Mora ett måste. 

Det borde för övrigt vara obligatoriskt även för alla andra som vill förstå det Sverige som existerar oberoende av dagspolitiska trender.