Jag växte upp i Malmö. I sjätte klass cyklade jag varje dag till skolan över de fält som snart skulle bebyggas och bli ett av miljonprogrammets bostadsområden. 1993 skrev jag på Sydsvenskans kultursida:

Få åtgärder har vidtagits för att förhindra framväxten av ett antal getton, av vilka Rosengård nu allt tydligare visar amerikanska drag. Gränserna går inte längre bara mellan olika socialgrupper eller mellan infödda och invandrade svenskar; de ritas också mellan olika nationaliteter och etniska grupper, som på grund av samverkande yttre och inre omständigheter samlas i vissa kvarter och fastigheter, där man i förlängningen kan skymta en total subkulturell avskiljning med en ekonomi, moral och t o m rättskipning utan kontakt med det omgivande samhället.

I min bok Stora famnen från 2008 säger Diabaté Dialy Mory, allmänt kallad Dallas, som under flera decennier var fritidsledare och boxningstränare i Rosengård:

–De vet inte mycket om Sverige. Många av dem lever precis som de gjorde i sina gamla hemländer. De träffar samma människor som de träffade i byn. […] Man kan leva byliv här i Rosengård, hela livet. Men om man lever byliv kommer man ingenvart.

Delningen av Sverige, i skilda stadsdelar med skilda levnadssätt och förutsättningar, har skett i fullt dagsljus. Ingen har tagits på sängen. 

Är inte Folkhälsomyndighetens informationsbristlinje, som också tycks ha blivit generell sanning bland medier och beslutsfattare, i själva verket ganska nedlåtande? Dess utgångspunkt är att människor födda i andra länder har svårt att ta till sig upplysningar om sådant som sker i samhället och som berör dem.

Klyftorna har fått vidgas eftersom de har accepterats. Sedan millennieskiftet har det svenska systemet åtagit sig ett biståndsprojekt som glidit det ur händerna.

Siffrorna som visar hur andelen vaccinerade skiljer sig åt mellan stadsdelarna i storstäderna lägger sig symmetriskt över statistiken över tillståndet i självförsörjningen, skolan och boendet. I Sverige finns inga hemligheter; allt är uppenbarat och vår förtvivlan blir därefter. 

Vi såg problemen komma och lät dem växa. Folkhälsomyndigheten tror på mycket svenskt vis att den lägre vaccinationsbenägenheten i förorterna beror på brist på information.

Allt sägs vara samhällets fel, dock utan att det blir klarlagt var ansvaret finns.

Förmodligen är väldigt få i vårt land okunniga om att det pågått en pandemi i drygt ett år och att befolkningen håller på att vaccineras. Det är viljan att delta, och tilliten till samhället, som skiftar. På botten av diskussionen skvalpar en fråga som sällan ställs: vilket ansvar har individen för det större sammanhang hon befinner sig i?

I Stockholm finns stora skillnader i vaccinationstäckningen mellan å ena sidan Rinkeby-Kista och å den andra Bromma. Nya siffror från Malmö visar ännu större differenser mellan olika stadsdelar. 

Bland kvinnor över 70 år har 61,9 procent i Rosengård fått första dosen jämfört med 92,9 procent i Limhamn. För männen i samma ålder är motsvarande siffror 69,1 procent respektive 91,7 procent. 

I åldersgruppen 60–69 år ska 39 procent (kvinnor) och 40 procent (män) i Rosengård jämföras med 65 procent (kvinnor) och 62 procent (män) i Limhamn.

Är inte Folkhälsomyndighetens informationsbristlinje, som också tycks ha blivit generell sanning bland medier och beslutsfattare, i själva verket ganska nedlåtande? Dess utgångspunkt är att människor födda i andra länder har svårt att ta till sig upplysningar om sådant som sker i samhället och som berör dem.

De individer och grupper som demonstrerar mot vaccinet eller myndigheternas restriktioner och rekommendationer, hånas gärna i offentligheten och deras påståenden avfärdas som konspiratoriska. Personer som tillhör minoriteter med utländsk bakgrund beskrivs däremot som utsatta, underförstått för samhällets orättvisor, när de aktivt låter bli att vaccinera sig – trots att de på gruppnivå löper större risk än andra att bli allvarligt sjuka.

Utebliven information kan knappast förklara de stora skillnaderna mellan Rinkeby-Kista och Bromma eller mellan Rosengård och Limhamn. 

Vad gör vi om det är parallellsamhällets logik som träder in, med bylivets begränsningar och inre hierarkier och dess allmänna upplevelse av att inte tillhöra det sammanhang där majoriteten av svenskarna rör sig? Frågan om ansvar har decentraliserats, gjorts till var mans egendom, utom i de områden där smittspridningen får fortsätta.

Med en broschyr på somaliska slår man knappast världen med häpnad. Folkhälsoinformatörernas goda vilja väger dessvärre lätt ute i den verklighet där det så länge varit möjligt att urskilja en total subkulturell avskiljning.

Länge, alltför länge, romantiserades de nya stadsdelarna, inte så mycket för lägenhetsstandarden och utomhusmiljön som för den annorlunda atmosfären. Människor flyttade in från stora världen. 

Det gråmelerade fick en mångfaldsinjektion. Rinkeby, Rosengård och många andra miljonprogramsområden blev nästan som temaparker, där ett annat liv iscensattes än det i innerstaden. Studiebesöken drog genom stadsdelarna, över gångbroar och genom graffititunnlar, och medan rapporterna skrevs ut på socialhögskolorna cementerades förhållanden som gjorde att studiebesökarna till sist slutade komma.

Den där artigt ängsliga distansen finns kvar; det går inte riktigt att erkänna att man släppt taget. Vem skulle vilja säga, med de konsekvenser det skulle kunna få, att den svenska strukturella välviljan bidragit till så skarpa skiljelinjer, kulturella, sociala, mentala, att vi inte vet vad vi ska ta oss till?

LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu