En gång i tiden hämtade svenska folket många av sina nyheter hos familjeägda lokaltidningar. I dem fanns gott om returinformation av en sort som kunde påminna om sådant som numera sprids i sociala medier. 1968 kunde man läsa om denna självbespegling i Håkan Hansons lätt ironiska bok ”Anders Persson har vrickat foten”. Året därpå intervjuade Hanson mig vid intagningsprovet till journalisthögskolan och vidgade perspektivet ansenligt genom att fråga om jag skulle tacka ja om jag blev erbjuden att åka på reportageresa till månen. 

Jag förstod förstås vilket som var det rätta svaret, ljög med fingrarna korsade bakom ryggen och kom in på utbildningen.

Så småningom aktiebolagiserades familjepressen. De dominerande medieägarna identifierades av sjuttiotalsvänstern som kapitalistiska ideologiproducenter och Fria Proteatern drev i sin pjäs ”Typerna och draken” – detta var fortfarande typografernas och blysättningens tid – med Bonniers: ”Vi är en liten familj/Med ganska blygsamma vanor/Vi lever enkelt och anspråkslöst/Fast vår familj har anor.”

Den uppenbara poängen var att Bonniers modesta framtoning förbjöd dem att räkna upp alla förlag, tidningar och andra företag, som de ägde och vilkas chefer de tillsatte.

Något senare skulle flera ur den här radikala sfären få anställning hos Jan Stenbeck, det närmaste en mediemogul man kunde komma i de svenska 1980- och 90-talen. De nya herrarna på täppan köpte och expanderade över nationsgränserna. Debatten om ägarkoncentration här hemma utgjorde ett svagt eko av den amerikanska, som snabbt fyllde omfångsrika bokhyllor i spåren efter Ben Bagdikians klassiker The media monopoly (Beacon Press 1983).

Rupert Murdoch flög in från Australien och skaffade sig Fox News i USA och The Sun och The Times i London. Hans ankomst på tidningsgatan Fleet Street har liknats vid hur en revolverman sparkar upp svängdörrarna till en saloon för att där innanför upptäcka en ombonad engelsk landsbygdspub. Alla gäster tittade snabbt upp och återvände sedan till sina pints utan att förstå vad som var på gång. 

New York-journalisten Michael Wolff, författare till The man who owns the news (Broadway 2008), fick möjlighet att skugga Murdoch under nästan ett år och för mig beskrev han den mediala kleptomanen som en man som varken läste böcker eller tittade på tv eller visste hur man tog emot mejl. Även om hans tabloidblick på journalistiken och livet var gammaldags trivdes han med det moderna maktspelet, där han kunde kasta in sina tidningar i kampanjer för politiker som gynnade hans egna intressen, som först Thatcher och senare Blair.

– Han är en inbiten bråkstake, sa Michael Wolff. Han tycker om att reta de skenheliga i branschen. Han är också den värsta sladdertacka jag träffat. Sådant ger enormt inflytande. Om jag skulle vilja sprida ett rykte över hela New York skulle jag prata med Rupert Murdoch.

I brittisk presshistoria har det verkligen inte saknats ägare med uppblåst självbild. Få har beskrivits med sådan avsmak som Murdochs konkurrent Robert Maxwell. Klädd i kamelhårsulster och röd fluga gjorde han 1991 storslagen entré på Manhattan genom att ta över New York Daily News, en gång stadens största tabloid, men då på dekis. (En som tidigare förgäves hade försökt få köpa tidningen var Donald Trump.) Ett halvår senare hittades Maxwell död, i Atlanten utanför Kanarieöarna. Hela hans liv var som gjort för att göra tv-filmer av och skriva böcker om.

I journalisten John Prestons nya bok Fall. The mystery of Robert Maxwell (Viking 2021) framträder den omfångsrike huvudpersonen i helfigur, och den figuren består av en pompös tomhet fylld med namnbyten, lögner, myter och brottslighet. Han skrämde och stötte bort folk, men ordnade grandiosa partyn. Han stal 350 miljoner pund ur de anställdas pensionsfond på Daily Mirror. Han var Förintelseöverlevare, labourpolitiker, misstänkt spion och mobbare i storformat. 

Slutet blev ett fall, eller två; imperiet ramlade samman, en död man upptäcktes flytande på rygg ute på havet, utan förklaring. Föll Maxwell olyckligt överbord från sin yacht? Begick han självmord? Blev han mördad?

2011 lade Rupert Murdoch plötsligt ner Storbritanniens största söndagstidning, News of the World, efter en omfattande avlyssningsskandal. Jag träffade vid ett tillfälle en av tidningens redaktionella chefer, som förklarade den osannolika mångmiljonupplagan så här:

– Läsarna får både vad de vill ha och vad de förtjänar.

Hur kunde medierna, och journalistiken, hamna i händerna på herrar av den kalibern? Det enkla svaret: för att de hade råd att köpa dem och för att de ville göra världen till sin avbild. De kunde avgöra politiska val och skicka ut tusentals anställda i arbetslöshet med ett enda telefonsamtal.

Cynismen låg i öppen dager. Man kan säga att sådana som Maxwell och den mer framgångsrike Murdoch demoraliserade både branschen och politiken. I dagens medievärld, där själv är bäste journalist, kan vem som helst bli bitter skolgårdsbuse i otaliga kanaler. 

Och vad hände med den svenska mediekritiken då? Anklagelserna mot public service och Dagens Nyheter för att vara etablissemangets röster har vandrat från ena polen på den politiska skalan till den andra. Alternativmedierna finns numera mest till höger medan många till vänster uppfattar de stora dominanta rösterna som demokratins beskyddare.

Det är som om allting har gått halva varvet runt i det svenska system som förmådde hantera Jan Stenbeck, men sannolikt hade fått större problem med en Rupert Murdoch eller en Robert Maxwell.

TEXT: LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu