Señor Finlay var som hämtad ur en amerikansk sydstatsroman; hans kropp stor och tung, operationsärret vid tinningen påminde om ett kulhål, han hade en stilig hustru som kände sig själsligt övergiven på den enorma ranchen och därtill fem döttrar, men ingen son, och följaktligen inte någon självklar arvinge till sitt imperium.

Alla Joe Finlays mexikaner hade simmat eller vadat över gränsen och någonstans bortom de blå bergen i söder, i den darrande torkan, väntade deras familjer på att de en dag skulle återvända. Rancharbetarna skickade pengar varje månad, men flera av dem hade inte varit hemma på åratal. Om kvällarna blossade deras eviga cigaretter upp som röda punkter utanför skjulen där de bodde. När morgonen kom snittade de upp pungarna och drog hornen ur skallarna på tjurkalvarna, som klämts fast i en väldig brödrostliknande ställning för att sedan stappla i väg i sin förändrade tillvaro med kroppsvärmen rykande ur hålen i huvudena.

Förmannen spottade en torr loska i sanden:

– Det blir en tuff vecka om man hängs redan på måndagen.

Över Finlays ägor drog nattliga karavaner med smuggelgods. En av kartellerna hade byggt start- och landningsbana på andra sidan gränsen och omärkta plan flög som tysta fladdermöss över Rio Grande och släppte sin last på överenskommen plats bland mesquitesnåren.

Gränslandet är en stor rymd med människor små som sandkorn och drömmar gråtande som corrido-ballader.

Med Joe Biden ska allt bli annorlunda; den förhoppningen följer med valet av varje ny amerikansk president och nästan alltid blir resultatet en besvikelse, oavsett hur kampanjretoriken har låtit.

I modern tid har alla som bott i Vita huset sagt att gränsen ska kontrolleras rigoröst och kryphålen täppas till. Det har rests stängsel, byggts murar och bevakats med uniform och elektronik. Men den mexikansk-amerikanska gränsen är mer än trehundra mil lång och löper genom bergstrakter och ökentomhet och längs en stillsam flod där ingen annan än trollsländorna ser dig när du smyger över i skymningen med ditt klädbylte på huvudet.

Människor pendlar mellan bostaden och jobbet genom att klättra över staketet. Hela gränsregionen är en gemensam arbetsmarknad, med parter som behöver varandra och intressen som kolliderar. Señor Finlay var inte världens mest progressiva arbetsgivare, men det låg knappast i hans intresse att någon republikansk regering försökte hindra migranterna från att migrera.

I sydvästra USA kan de som anställer i jordbruket, byggbranschen eller motellnäringen hamna på samma sida som aktivisterna som vill riva alla nationalstatens murar, och på den andra sidan samsas fackföreningsfolk ibland med beväpnade miliser som inte vill släppa någon enda latinamerikan över bron. Facken har historiskt varit för stark reglering av invandringen och Cesar Chavez, radikal lantarbetarledare i Kalifornien på 1960- och 70-talen, ansåg att tillståndslösa migranter söderifrån utgjorde ett hot mot ansträngningarna att ge de underbetalda ute på fälten ett anständigt liv.

Omvänt agerade Republikanerna länge för lättnader i invandringslagstiftningen. De demokratiska presidenterna Jimmy Carter och Bill Clinton ville däremot ha förstärkt gränskontroll och både Hillary Clinton och Barack Obama röstade i senaten 2006 för en kraftig utbyggnad av stängslen mot Mexiko, något som Donald Trump senare – under betydligt större åthävor – bara byggde vidare på.

Verkligheten har förstås alltid tett sig annorlunda i Washington, där noggrann uppsikt över migrationen är ett ofrånkomligt politiskt löfte, än i Laredo, El Paso, Juárez, Nogales eller Tijuana. När Joe Finlay klev ur sin jeep för att ge instruktioner åt ranchens mexikanska arbetare gick det inte ens att säga i vilket land han befann sig; allt tycktes upplöst, språk, gräns, bergens horisont.

USA har ju också rent fysiskt tagit över delar av Mexiko. Det sista området i gränslandet som inkorporerades, genom det så kallade Gadsden-köpet, var rikt på metaller och omfattade sydligaste New Mexico och Arizona. Amerikanerna köpte de 80 000 kvadratkilometrarna för tio miljoner dollar 1853. Det kanske viktigaste skälet var att järnvägen mellan kusterna här kunde dras genom ett landskap fritt från snö.

Idag är spåren upprivna och gruvbyarna förvandlade till spökstäder, en märklig kontrast till intensiteten vid dagens gränspassager där överflöd och fattigdom dunsar in i varandra och blicken i söder fångar in ett bitvis laglöst land medan den om den sveper norrut fäster sig vid löften och förväntningar. Upp genom Mexiko färdas människor som förtvivlat i de centralamerikanska småstaterna. Vid gränsen slår de följe med de mexikanska migrantarbetarna. De rör sig alla över minerad mark övervakad av knarkkarteller och ju närmare gränsen de kommer desto mer febrigt påträngande blir de som vill erbjuda genvägar – över bergen, under stängslet, genom öknen.

Den 20 januari lovade den nyinstallerade Joe Biden att inga fler ”dollar från amerikanska skattebetalare” skulle användas för att bygga vidare på gränsmuren. Häromveckan kom uppgifter om att existerande glapp i skyddsvallen ändå ska täppas till.

Dragningskraften är magnetisk, coyotes, männen som mot betalning lovar att föra familjer, familjeförsörjare och lycksökare genom öppningarna där nattkamerorna inte ser dem, surrar som flugor runt köerna och i gränderna där förhoppningarna hukar under mörka luggar, och trycket mot gränsen är närmast konstant. Ett stort antal ensamkommande barn har på senare tid tagit sig över, för några veckor sedan satt fler än 8 000 i tillfälliga förvar på den amerikanska sidan.

Barack Obama varnade 2014 för en humanitär kris vid den gräns som alla politiker måste ha en åsikt om. Krisen är både linjär, långt utsträckt över tid, och cirkulärt allomfattande genom att den i sitt inre bär så många konfliktämnen, sociala, ekonomiska, kulturella, kriminella, att den alltid verkar befinna sig på bristningsgränsen.

Señor Joe Finlays ranch var en på många sätt passande symbol för detta tillstånd. På sin mark kunde han bestämma över affärer och anställda, det var något i det ömtåliga landskapet som premierade sandblästrad manlighet, men när mörkret föll saknade han reell kontroll över vilka som rörde sig över hans revir. Ödsligheten tycktes ännu större än hans domäner.

Och hans hustru Mary drömde om ett liv med andra, mer humanistiska värden, kanske i en stad längre norrut dit deras döttrar redan hade flytt.

LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu