KRÖNIKA. Kombinationen av pandemin och alla klimatlarm har gjort att det skrivits ovanligt mycket om ångest de senaste månaderna. Greta Thunberg har givit klimatångesten ett ansikte i hela världen. Men att det skrivs om ångest är så klart inget nytt. Pär Lagerkvist tog sig an ämnet redan 1916. Då skrev han dikten ”Ångest, ångest är min arvedel”. Han berättar ingenting om varför han känner sig så nere, men desto mer om hur obehagligt det är: ”… min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”. Han var 25 år och nygift. Ute i Europa pågick visserligen världskriget, men så här drygt hundra år senare kan vi konstatera att det varken fanns kärnvapen eller klimatkris att oroa sig för. Kanske var det existentiella frågor som tyngde honom. Ångest är en del av mänskligt liv och ibland en rimlig reaktion. Fast individer verkar hantera ångest väldigt olika.

Vissa människor verkar ha en förmåga att göra ångesten till en del av deras personlighet. Det är nästan så att man får en känsla av att de skulle sakna det där hotet, som de talar så mycket om, om det försvann. Andra, som jag själv, upplever känslan av ångest som destruktiv och vill snabbt hitta vägar ut ur den. Vi flyr inte från fakta, men vi söker strategier för att hantera negativ information. 

Som politiker måste man naturligtvis vara redo att ta till sig fakta, hur omskakande de än är, och handla rationellt. ”Gilla läget” är ett uttryck med militär bakgrund som beskriver att man i varje situation måste se de handlingsalternativ som finns. Jag tycker mig ha haft den förmågan under min tid som aktiv politiker. Det saknades inte tillfällen då den testades.

Men samtidigt är jag medveten om att jag – just för att bevara handlingsförmågan – har ett behov av att filtrera information. Här balanserar man verkligen på en smal spång över myren. Filtrerar man för mycket kan man missa något avgörande. Stänger man ute för lite kan man bli paralyserad. Snavar jag åt ena hållet kan jag anklagas för att vara verklighetsfrånvänd och fastna i faktaresistensens gyttja. Men faller jag åt andra hållet, riskerar jag att bli nerdragen i ett träsk av dysterhet där min handlingskraft och kreativitet går förlorad.

På sistone har ångesten gripit omkring sig i samhället på ett sätt som fått många att fundera över riskerna för både den psykiska folkhälsan och för uppgivenhet inför stora samhällsutmaningar. Biologen och miljöskribenten Stefan Edman har ägnat årtionden åt att argumentera för att klimathotet är på allvar, men har allt mer sett som sin uppgift att ingjuta hopp. Hans böcker och artiklar har numera rubriker som ”Bråttom men inte kört” och ”Åtta ljuspunkter om klimatet”. Men han får naturligtvis omedelbart mothugg. I en kritisk replik har Jonathan Jeppsson ett citat av Arthur Schopenhauer: ”Hoppet är hjärtats dårskap.” Jeppsson fortsätter: ”Hoppet är farligt för vårt intellekt eftersom det får oss att tro att det vi hoppas på är fullt möjligt …”. 

För människor i min generation, födda åren efter andra världskriget, är behovet av att balansera hopp och förtvivlan inte något nytt. Vi har oavbrutet matats med ångestframkallande informationer under våra liv. Broschyren ”Om kriget kommer” på 1950-talet var visserligen snarast ett försök att dämpa ångesten inför ett eventuellt atomkrig, men alla med tillgång till annan information insåg att det knappast skulle hjälpa att huka bakom en stenmur om atomkriget kom. Sedan följde Rachel Carsons ”Tyst vår” med beskedet att alla fåglar skulle sluta sjunga, förgiftade av DDT. Och sedan Rom-klubben med budskapet att råvarorna snart skulle ta slut.  Och så var det ozonhålen, som släppte igenom livsfarlig UV-strålning. Och så växthuseffekten, det största hotet av dem alla enligt många. Och ovanpå allt några krig och ett antal hunger- och flyktingkatastrofer.

Listan kunde göras ännu längre, men den är tillräcklig för att klargöra att det varken är feghet eller verklighetsflykt om man i denna korseld av larm söker en överlevnadsstrategi. En sådan är just att påminna sig om allt elände vi faktiskt klarat oss igenom. Argumentet biter dock inte på en övertygad katastrofförkunnare. Att det gått bra hittills bevisar inte att det kommer att gå bra framöver. Nej, men för några av oss är det ändå ett viktigt halmstrå.

Uppräkningen påminner också om att hot kan mötas med politisk handling. Risken för kärnvapenkrig har minskats genom avspänning och nedrustningsavtal. Vi har fått förbud mot DDT och freoner, och både vårfåglar och ozonskikt har piggat på sig. Och uppvärmningen av atmosfären börjar nu mötas med massiva motåtgärder. 

Jag ska inte låtsas om att också jag vill sprida en del katastrofbudskap, som jag hoppas ska utlösa lagom ångest. Jag kan måla med mörka färger när jag vill varna för risker som jag tror är stora och inte har uppmärksammats tillräckligt. Antibiotikaresistensen är ett exempel. Om inte den hejdas kommer Corona-pandemin att framstå som en mild västanfläkt. Det forskas, men genombrotten har hittills uteblivit. Det hopp som finns ligger i ännu mera forskning. Så det gamla slagordet gäller än (om vi nu inte tror att hoppet är farligt för intellektet): ”Gråt inte, forska!”

Så där har ni några centrala delar i min överlevnadsstrategi. Bra politik. Mycket forskning. Och optimismen som får sin näring av att mänskligheten faktiskt löst en hel del problem på vägen hit. 

Pär Lagerkvist kunde inte logga in på Vårdguiden 1177. Hade han kunnat det, hade han blivit lugnad. ”Det är obehagligt och skrämmande att ha ångest, men det är inte farligt”, heter det där. Nej, men för den som inte vill göra ångesten till en del av identiteten återstår att lära sig att hitta vägar att minimera skadeverkningarna. Pär Lagerkvist blev produktiv författare och fick Nobelpriset. Vi andra får lära oss att balansera vidare på den smala spången mellan hopp och förtvivlan. 

TEXT: Lars Leijonborg

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.