KRÖNIKA. Starka traditioner och yrkesidentiteter lever i många samhällssektorer. Några av dem har därför också givit hopp under krisen. I våras oroade sig många för att sjukvården inte skulle klara trycket under pandemin. Jag var själv rätt hoppfull. Svensk akutsjukvård fungerar väl. Dessutom präglas den ännu, liksom sina motsvarigheter i många andra länder, av rötterna i 1800-talets krigssjukvård. Att klara kriser och att fungera också under press sitter i dess DNA.

När vårdens arbetssätt under pandemin beskrivits har ibland det försvenskade ordet ”triagering” dykt upp. Det handlar om att snabbt och rätt bedöma patienter. Det härstammar från franskans ”trier”, att sortera. Upphovsmannen, militärläkaren Jean Larrey, delade in de sårade soldaterna som kom till hans fältsjukhus under Napoleonkrigen i tre grupper. Tidigare hade turordningen bestämts efter militär grad – Larrey införde snabb diagnostik och regeln att förtur skulle ges till dem som hade störst chans att överleva.

Också mycket annat av Larreys arv lever vidare. Dit hör betonandet av tidiga insatser, insikten att vården ibland tvingas till svåra val och plikten att också i extremt svåra lägen göra sitt yttersta för att rädda liv.

Covid-vården har stått inför ett extremt svårt läge med nästan övermäktiga utmaningar. Men verksamheten har fungerat trots att patienterna blev fler i explosionsartad takt och trots dåliga kunskaper om den sjukdom man skulle behandla. Personal har snabbutbildats, vårdavdelningar har byggts om, fältsjukhus har uppförts och militärhelikoptrar har rekvirerats. Personalen har gjort heroiska insatser. Vården är en del av vårt samhälle som inte lamslagits av krisen. Den har agerat.

Medicinsk är en annan värld med särpräglad kultur. Där lever berättelserna om de stora genombrotten, alltifrån Alexander Flemings slumpartade upptäckt av penicillinet till hur svenska forskare i Mölndal och Göteborg utvecklade Losec – magsårsmedicinen som liksom antibiotikan förbättrat livet för många miljoner människor. Forskare drivs av viljan att göra en insats för sjuka människor, men drömmen om att det egna namnet en dag ska skrivas in i medicinhistorien finns där också som drivkraft. 

Det var fascinerande att för ett år sedan se hur snabbt många forskargrupper bytte inriktning för att kunna göra nytta i kampen mot covid 19. De ville så fort som möjligt kartlägga viruset och dess mutationer, förstå smittvägar, ta fram metoder för diagnostik, forska fram ett vaccin och finna verksamma läkemedel. Resultat har nåtts på unikt kort tid, delvis eftersom processerna drivits med ovanligt stor öppenhet. 

Besläktad med ”nyfikenshetskulturen” i forskarvärlden är ”innovationskulturen” bland svenska uppfinnare och entreprenörer. Därför blev jag inte heller alltför bekymrad i våras när larmen gick om brist på apparatur och skyddsutrustning. Jag tänkte så här: Sverige är enligt många internationella undersökningar världens mest innovativa land. Här uppfanns till exempel respiratorn, pacemakern och strålkniven. Sverige är också en av världens stora läkemedelsexportörer. Den som startar handelskrig mot Sverige på det medicinska eller medicintekniska området har definitivt valt fel land att mucka med.

Gärna beredskapslager alltså, men kreativa människor i beredskap och entreprenörer på lager kan vara väl så viktigt.

Till det kommer att handsprit, ansiktsmasker och skyddskläder är relativt enkla produkter, som mängder av svenska företag snabbt kan börja tillverka. Vårt land har gott om smarta människor som både är redo att tänka nytt och att göra affärer av det. (När bensinimporten ströps under andra världskriget tog det några månader att konstruera och starta tillverkning av gengasaggregat.) Så blev det också. Flera företag lade snabbt om produktionen och började tillverka det som behövdes. Gärna beredskapslager alltså, men kreativa människor i beredskap och entreprenörer på lager kan vara väl så viktigt.

Men alla delar av samhället har inte präglats av dådkraft. Ibland har handlingskulturen lyst med sin frånvaro. 

Drive in-tester och ambulerande team, som man såg på bilder från Sydkorea och Taiwan, saknades här eller dröjde väldigt länge.

De som tidigt skulle organiserat masstestning tänkte inte nytt och djärvt. Drive in-tester och ambulerande team, som man såg på bilder från Sydkorea och Taiwan, saknades här eller dröjde väldigt länge. De som skulle ha beslutat om ett effektiv karantän för potentiella smittspridare tänkte heller inte nytt och djärvt. Vänner som kom med flyg till Singapore och Shanghai berättade för mig att de omedelbart kördes till hotell där de fick sitta en vecka med dörrarna igentejpade – tejpen togs bara bort en gång om dagen för att en flaska vatten och en tallrik mat skulle stickas in. Det hände inte i Sverige. De som skulle öppna tomma vandrarhem och hotell för trångbodda familjer där någon testat positivt tänkte inte nytt och djärvt. Nu är vi framme vid tredje vågen och ett sådant system finns fortfarande inte.

Statsledningen har uppenbarligen saknat det beslutsstöd den borde haft under pandemin. Den krisenhet Alliansregeringen inrättade i statsministerns kansli flyttades av Stefan Löfven till ett fackdepartement – en lika olycklig signal som att Riksdagens krigsdelegation under tjugo års tid slutade öva. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har spelat en märkligt tillbakadragen roll under krisen. Verket hette en gång i tiden Statens Brandnämnd och sedan Räddningsverket, men tycks under den resan ha förlorat mycket av sin ”brandmannakultur”, alltså att triggas när larmet går och vara redo att agera snabbt och resolut, och inte bara tycka det är jobbigt. 

Det finns många värdefulla yrkeskulturer runtom i det svenska samhället. De har rätat upp mycket under krisen. Men de räcker inte till om en valhänt krishanteringskultur uppifrån underlåter att fatta avgörande beslut.

Vi måste komma ihåg att det kan komma värre kriser än pandemin. Och två allvarliga kriser komma samtidigt. Delar av civilsamhället kommer förhoppningsvis att fungera även då. Men när den krisen eller de kriserna infinner sig måste vi också ha optimerat förutsättningarna för snabba, djärva – men samtidigt kloka – beslut från högsta ort. Det har vi definitivt inte gjort nu.

TEXT: Lars Leijonborg

Tidigare partiledare för Liberalerna, dåvarande Folkpartiet och krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.