Den kalla vintervinden svepte över kyrkogården. Snön virvlade upp, skymde sikten men blottlade en gravsten. Stenen var inte en traditionellt huggen sten utan mer ett block omgivet av ett stengolv. På stenen stod skrivet i skrivstil ”Olof Palme”.

I snön som virvlade framför graven syntes en vagt mänsklig men genomskinlig kontur. Den stannade upp, som om den läste och steg sedan rakt in i stenen.

Olof! Olof, vakna! Rösten hördes i ett mörker bortom tid och rum. En vila som borde ha varit evig stördes av rösten och en andra person hörde. Grymtanden som ur en djup sömn hörde i tystnaden. Sen tystade det och den andra rösten sa:

– Vem är du som stör min sömn?

– Jag är julens ande. Det är jul på jorden och jag har kommit för att visa dig vad som har blivit av det Sverige som du lämnade.

– Berätta sa Olof, berätta för mig. Det Sverige jag lämnade var ett bra land, vi var stolta. Blev vi världens bästa land, passerade vi Amerika? frågade han

– Jag är ledsen svarade anden. Det landet du lämnade är väldigt olikt det landet vi har i dag. Både landet och Socialdemokraterna har blivit något annat. Men nu ska jag låta dig se hur det har blivit.

De flög genom vinternatten, ner mot en förstad. Det var juletider. Under den korta resan berättade anden om att Sverige inte längre är ett land som har ett elsystem i världsklass, med överflöd av billig och ren elektricitet. I stället blev elen dyr, det var ett underskott och vanligt folk kämpade med sina elräkningar.

De stannade vid en pressbyråkiosk där de tog en kvällstidning och Olof började läsa. Där fanns många notiser om grova brott, men de var inte stort uppslagna över flera sidor, så som det var på åttiotalet när något rysansvärt hänt. Sprängningar, mord, rån och andra brott ägnades inte många rader. Det verkade som om tidningens journalister inte trodde att sådana saker kunde intressera läsaren mer än Läckbergs sexställningar.

– Vad hände?

Olof var frågande. Varför har svenskarna börjat begå så mycket brott? Sverige var ju ett så lugnt land, där folk var trygga och när det skedde ett mord blev det ofta en riksnyhet.

– Det är komplicerat, svarade anden. Sverige tappade kontrollen, och när migration och segregation exploderade växte områden fram som stod utanför det offentligas kontroll. Där exploderade brottsligheten.

– Men det offentliga stöttade väl med jobb, med undervisning och försökte få in människorna i samhället?

– Nej svarade anden. Att ställa krav, att kräva att vi skulle vara ett samhälle allihopa, sida vid sida, underordnades tanken på att alla fick vara sig själva, att det skulle vara många kulturer sida vid sida. Att det innebar parallella samhällen förstod politiken alltför sent.

– Men, sa Olof, vi var ju kamrater! Vi sågs i folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommunen och på arbetsplatserna. Vi möttes särskilt på arbetet för att fördomen och separationen aldrig skulle ske. Vi, det var ju alla, ner till varenda liten tjatting.

Resan fortsatte mot ett av utanförskapsområdena. Anden berättade att polisen har restriktioner och att samhället betraktas som parallellt till det svenska. Andra värden, regler och även bitvis språk gäller än i resten av Sverige. Men framförallt har kriminaliteten tagit över. Bomber smäller på gårdarna, barn blir mördare och narkotikan flödar.

– Stopp, stopp! ropade Olof. Hur blev det så? Alla förstod ju att Sverige representerar trygghet. Kanske ibland gråmelerat och vardagligt. Men med en fasthet i att vi tog hand om varandra och inte tog till våld. Det förtroendet och den tryggheten var ju helt enkelt en viktig del av många människors tillvaro.

– Så var det, svarade anden. Men tiderna förändras och partiet tröttnade på det gråmelerade. Man sökte andra vägar, och man valde en enkel lösning. I stället för att lösa problem med migration beskyllde man alla som inte delade uppfattningen för rasism. Det funkade ett tag, men när problemet växte spårade det snabbt ur.

– För partiet har också ändrats, kanske mer än samhället. Där en gång Gustav Möller talade om en slösad skattekrona som stöld från de fattiga bedrar partiet i dag äldre genom försäljning av lotter. Partiet behöver miljoner för att avlöna tjänstemän, driva föreningar och annat. Där man förr engagerade de unga genom samtal, ideologi och engagemang är det i dag tv-spel och pizza. Engagemanget handlar mer om att vara en politisk fritidsgård än att engagera de unga.

– Men men men, började Olof.

– Du förstår, sa anden, partiet togs över av en ung generation. Barnen till dem som byggde välfärdsstaten. De såg inte längre makten som ett uppdrag de fått från folket för att förvalta för allas bästa. De såg makten som något de hade rätt till. De såg inte sin ideologi som att verkställa vad folket ville och behövde utan de såg sig som en upplyst elit som skulle leda folket, också dit folket inte ville.

– Så partiet har sjunkit i takt med att samhället förändras. När du vann ditt sista val hade du stöd av 45 procent av folket. Socialdemokraterna stod på stadig grund i folkdjupet. Dagens ledare i Socialdemokraterna räknas som enormt framgångsrika om de når över 30 procent. Socialdemokraterna står inte längre för folket, och folket vill inte ha dem.

– Trettio procent! Olof talade med förtvivlan i rösten. Men de måste väl kunna bilda koalition med andra partier, så att de fortfarande kan styra landet?

– Ibland har de kunnat det, men det ser mörkt ut inför framtiden. Kommunisternas efterträdare kräver att få sitta i regeringen...

– Så, det är inte bara vårt parti som blivit galet! Någon jävla ordning måste det väl ändå vara i en regering! På min tid stödde Hermansson mig utan några motkrav.

– Men en annan koalitionsmedlem, Centern, vill inte veta av något sådant.

– Inte att undra på, sa Olof. Bönderna gillar inte kommunisterna. Men hur har det gått för dem? Duger Karin Söder? Vi brukade ju kalla Torbjörn Fälldins regering för Cirkus Fälldini!

– Åh, det var längesen Centern var ett traditionellt bondeparti. De blev ett extremliberalt parti som arbetat för fri invandring. Ungdomarna ville ta bort förbudet mot månggifte och på senare år har de skakats av en mängd pedofilskandaler bland deras politiker.

– Pedo...? Olof fick något jagat i blicken.

– Kan jag få återvända till graven nu?

– På vägen tillbaka till kyrkogården vid Sveavägen funderade Olof över hur det hade blivit om han inte hade skjutits den där natten 1986. Hade han kunnat stoppa denna utveckling, eller hade han kanske själv utan att se det komma fört en politik som lett till detta? Om han hade levat nu, hade han då varit en förgrämd 97-åring som sett sitt livsverk förintas?

God jul önskar Bulletins Ledarredaktion

Läs även: Rätt att strypa pengar till UNRWA